Brist på genus i skola och vård leder till att personer blir osynliga

Feministiskt Perspektiv började. De skrev i förra veckans nummer om Goldina Smirthwaite som har undersökt hur viktigt det är med genus i vården (prenumeration ett krav för att få tillgång - rekommenderas!). Smirthwaite har undersökt hur män och kvinnor behandlas i vården och kommit fram till att könen får väldigt olika behandling. Kvinnor blir till exempel mycket oftare diagnosticerade med psykiska problem till den grad att underliggande fysiska problem kan ignoreras. Synen på kvinnor som mentalt och emotionellt mer sköra leder till att de feldiagnosticeras i dessa fall.

På samma sätt som det finns en benägenhet att diagnosticera kvinnor med psykiska problem finns det en tendens att ignorera dessa hos män till den grad att de blir ignorerade eller osynliga då de faktiskt behöver hjälp. Idag på SVT debatt skriver Anders Hagström om hur han blev osynlig då han skadade sig själv för att han är kille. Det fanns en benägenhet på hans skola att se tjejerna som höll på med självskada, men då han rakt ut nekade till en lärare att han gjorde det även fast det fanns synliga tecken på att han skadade sig själv, så godtog läraren det rakt upp och ner utan att ens fråga följdfrågor.

Det är tydligt i dessa fall att bristen på ett genustänk inom vården och skolan leder till att människor har möjlighet att fortsätta skada sig själva. Könsrollstänket tar över och flickor och pojkar, kvinnor och män, ses inte för den individen de faktiskt är, utan för deras kön. Pojkar/män kan inte vara deprimerade eller behöva hjälp av en psykolog, för de är mentalt starkare än så, verkar tänket gå, och kvinnor och flickor, där vet vi minsann att de är emotionellt sköra och trissar upp sig över minsta lilla problem till den grad att de svimmade till höger och vänster fram till 1800-talet.

Problemet är bara det att personer av det manliga könet har fått lära sig att det är inte helt accepterat att visa känslor. Man får gråta då det kommer till sport och dödsfall, men om du läcker tårar mer ofta än så är du inte en riktig man. Antingen är du kvinna, eller så måste du vara en "mindre" man (läs: homosexuell), för en riktig man, han gråter inte. Det har gått till den grad att då John Boehner, den republikanska ledaren i USA:s representanthus blev en stor nyhet för att han har lätt till tårar. Media spekulerade i att antingen måste han vara alkoholist och deprimerad, eller måste det vara något annat psykiskt fel på honom. Karln kan helt enkelt inte bara ha lätt till att uttrycka sina känslor - både glädje och sorg - genom tårar. Omöjligt, han är ju man.

Dessa föreställningar om kvinnor och män gynnar uppenbarligen ingen. Så fort båda uttrycker känslor är det något fel på dem - de är svagare. Samtidigt så leder denna syn på känslor och tårar som ett tecken på svaghet till att en pojke i skolan kan gå omkring och skada sig själv mitt framför ögonen på lärare, föräldrar och klasskamrater utan att någon väljer att undersöka vidare i det. Han är ju pojke, han klarar allt som livet ger honom, och är det så att han inte gör det, då tar han till våld och aggression, inte självskada. Medan lärare och föräldrar letar efter dessa externa tecken på aggression så kan denna pojke ostört skära sig själv. Han ropar på hjälp och såpass tydligt att han, enligt sig själv, gick omkring med blod på kläderna, men ingen hör honom.

Varken personer av kvinnligt eller manligt kön eller ett tredje kön ska bli ignorerade och felbehandlade på grund av att de tillhör det könet. Att homogenisera män och kvinnor på det sätt som görs, inte bara i vården och skolan, men i samhället i stort, leder till att vi inte kan se individer för vilka de är, och vilka behov de har. Det finns många olika faktorer förutom kön som spelar in hur folk beter sig: Samhällsklass, familjeliv, det sociala, geografi, bland annat. Stirrar vi oss blind på hur folk är förväntade att bete sig beroende på vad som dinglar eller inte dinglar mellan deras ben kommer vi att fortsätta att oavsiktligt ignorera människor. Ser man människor utefter så pass snäva ramar som könsroller kommer vi att missa människor som inte beter sig enligt dem för att vi ser det som omöjligt, som i fallet med Anders, eller att avskriva alla beteenden på deras kön för att vi ser det som för möjligt, som i fallet med kvinnor och psykisk (o)hälsa.

Genus behövs som analytisk bakgrund i samhället, precis som andra analytiska ramar, som samhällsklass, etnicitet och så vidare. Annars riskerar vi att glömma bort människor som Anders som endast gjorde ett sådant pass litet skiftande i hans liv som att bete sig annorlunda än vad som var förväntat. Vem har inte gjort det någon gång?

Elevers rättigheter får inte glömmas i diskussionen om en bättre skola

Sveriges Radio rapporterar idag att skolelever ska få större möjlighet att överklaga sina betyg, vilket, enligt lag, de idag inte har rätt till alls. Dock kan olika skolor möjligen ha olika regler på detta, det vet jag ingenting om, men det är ingen rätt som är garanterad en elev. Som före detta elevrådsordförande tycker jag att det är en självklarhet att elever ska få denna möjlighet, precis som Annie Johansson (c) har uttryckt det.

På universitetet jag läser just nu har vi alltid haft den möjligheten att begära att en annan person (second marker) ska läsa igenom våra uppsatser om vi tycker att vi har blivit tilldelad ett orättvist betyg, även i tidigare år då detta inte var en självklarhet som det är under de två sista åren (honours years). Självklart tar processen lite längre tid och man kan möjligen få vänta med att få sitt betyg, men processen brukar i det stora hela vara relativt smärtfri, och ibland ger den resultat. Då man har valt att lämna in sin uppsats eller sin tentamen till en second marker får man dock lov att acceptera det betyget som ett slutligt betyg, och det kan innebära att betyget sänks om second marker tycker att den primära betygssättaren har varit för generös med betyget. Processen leder alltså inte alltid till utdelning i form av högre betyg, så det är ingen process man ska ingå bara för att försöka suga till sig en extra poäng eller två. Tanken är att man ska använda sig av den om man genuint tycker att betygssättningen har varit orättvis.

Något liknande tycker jag låter som en fantastisk idé för personer vars betyg har bärande effekt på deras framtida studieval eller jobbansökan. Att lärare, som faktiskt är mänskliga och kan bli påverkade av externa faktorer, ska åtnjuta så pass stor makt över en elevs öde att deras beslut inte ens går att diskutera är helt orimligt, speciellt då betygssättningsprocessen sällan är anonym i höstadiet och gymnasiet på det sättet det är på universitetet. Även om läraren gör sitt bästa för att inte bli påverkad av alla de saker man kan bli påverkad av så betyder inte det att en lärare alltid gör rätt. Har man flera klasser och många inlämningar och prov sammanfaller under vissa perioder kan sådana fysiska saker som trötthet och dylikt påverka betygssättningen. Nu finns det säkert lärare som ser till att de alltid är pigga och klara i hjärnan då de rättar för att vara rättvisa, men det är nog inte alla som gör så. Att därför erbjuda en elev möjligheten att överklaga betyget, eller på något sätt få provet eller uppsatsen läst av en annan lärare, precis som tanken är med nationella prov, är en fantastisk idé.

Utöver alla dessa orättvisor som kan uppstå då en lärare ensidigt får bedöma en elevs prestation, så finns det även ett ypperligt tillfälle att främja skoldemokrati och elevaktivism i detta förslag. Ju tidigare elever får reda på deras rättigheter och börjar nyttja dem, desto större chans är det att de faktiskt tar vara på den erfarenheten i senare liv, och en väldigt viktig del av att delta i en demokrati är att vara medveten om vilka rättigheter och skyldigheter man har, så att man kan stödja sig mot dessa om man någon gång skulle finna sig i en sits där man tycker att man har blivit orättvist behandlad. Dessutom finns det ingenting negativt, så som jag ser det, i lite elevaktivism och kämpande för att stå upp för sig själv. Det är dags att elever får lite rättigheter sällade till sina skyldigheter då det kommer till betygssättning, speciellt en sådan nyckelrättighet som denna.

Att, som SR rapporterar, Jan Björklund skulle vara emot detta är inget annat än ett bevis på hans kravliberalism. Det som förvånar mig är att Björklund inte föreslagit det här tidigare eller överhuvudtaget med tanke på hans stora retorik om vikten av rättvisor och kvalitet i skolan. Så länge som lärare fortfarande inte har en garanterad lärarutbildning så är det en fantastisk säkerhetsmekanism att låta elever överklaga sina betyg, en som gärna får fortsätta för att motverka eventuella maktmissbruk som inte ska förekomma i skolmiljö. Samtidigt är det inte särskilt förvånande att Björklund inte är så pigg på denna idé då det involverar mer rättigheter och mindre krav. Det skulle ju, trots allt, vara hemskt om människor faktiskt fick lite mer rättigheter i den positiva bemärkelsen (rättigheten till istället för frihet från). Att enbart legitimerade lärare skulle få sätta betyg är ett steg i rätt riktning, men det förutsätter också att alla lärare har exakt samma tänk då de sätter betyg, vilket är omöjligt. Det en lärare värdesätter kanske en annan lärare inte håller med om. Detta blir tydligt på universitetsnivå då man kan få sex olika instruktioner om hur man ska skriva en uppsats av sex olika föreläsare.

Rossanna Dinamarca (v) argumenterar att det är orimligt att Björklund går emot detta förslag, och jag tenderar att hålla med. (Detta gör denna situation till, förmodligen, den första gången jag faktiskt håller med Rossanna Dinamarca.) Det är fantastiskt att Folkpartiet, med Jan Björklund som en av de mest drivande krafterna, försöker göra om skolsystemet till ett bättre, mer effektivt skolsystem med nyanserade betyg, men det ska absolut inte ersätta rättigheter som elever borde ha haft för länge sedan. Nu får vi hoppas att Björklund et. al. lyssnar till alla dessa utredningar som föreslår att elever bör få ompröva sina betyg och gör slag i saken. Det kommer inte att vara en dag för tidigt.



Jan Björklund om hans skepticism till detta förslag. Det leder till en större byråkratisering, säger han. Dessutom är han rädd att eleverna faktiskt ska bedömas på sin kunskap istället för sin lydnad till läraren. Hugaligen, säger jag bara!

Mode för 12-åringar / Fortsättning på niqab-diskussionen

Jag har som många andra följt debatten om Chloe, den 12-åriga modebloggaren, här i veckan. Jag har först och främst stött på åsikter för att låta denna flicka fortsätta blogga om extremt dyrt mode, och de få åsikterna jag har läst som har varit emot är baserade på en socioekonomisk grund - att det är befängt att man ska lära ut till barn att kräva väskor och andra klader som kostar tusentals kronor.

Personligen har jag stått och vägt i denna fråga. Detta är en konstant kamp jag har med liberalen i mig, som vill låta folk sköta sitt, men samtidigt inser att allt är inte gynnsamt för enskilda människor eller samhället i stort. Något i denna fråga har fått mig att känna mig obekväm, men jag har haft svårt att sätta fingret på vad. Tills jag läste Leone Milton om modebloggande flickor. Milton uttrycker i sitt debatinlägg en oro över vad för skada detta kan ha på flickor i samhället i stort, och jag kan inte annat än hålla med.

Det är inget fel på att en 12-årig flicka, eller pojke, intresserar sig för mode. Mode är en form av konst på många sätt och vis, och för designers ett sätt att uttrycka sin kreativitet. Problemet med mode kommer av hetsen som ofta hör samman med det. Det handlar om pengarna, kroppsidealet och ha-begäret. Om man då uppmuntrar ett barn att anamma detta tänkande och sprida det vidare till sina jämnåriga sa föder man ett beteende som kan vara väldigt ohälsosamt i längden.

Mode i sig är det alltså inget fel på, men modeindustrin är inte utan dess problem. Modellerna som används är så nerbantade att de skulle inte stå ut fem sekunder i det svenska vädret, för deras underhudsfett är obefintligt. Inget är off-limits i strävan efter den "perfekta" kroppen: Knark, cigaretter, inhumana dieter - allt för att vara så smal som möjligt. Om det hade funnits en vilja att förändra detta hade det varit mer acceptabelt att släppa in ett barn i denna värld, men när personer som designar sina egna kläder vägrar att tillverka dem i större storlek än medium för att åsikten är den att kläder i större format ser inte bra ut, så visar det bara hur skadligt kroppsidealet i denna industri är (se Miltons inlägg om Kissie). Att uppmuntra en 12-åring till att slänga sig in i den med huvudet före kan därför ha förödande konsekvenser. Det räcker med att modeindustrin och samhället i stort har blivit alltmer sexualiserat, vi behöver inte uppmuntra barn till att ta del av detta mer än vad de redan gör.

I ett helt annat ämne, har DO beslutat att bära niqab i en skolmiljö inte är en godtagbar grund att stänga av en person från en utbildning. Jag har förut skrivit att ett burka- och niqabförbud inte skulle hålla i en domstol för att det strider mot mänskliga rättigheter. Jag har även argumenterat att ett förbud av detta slag är kontraproduktivt (på engelska) och Linna uttrycker väldigt liknande åsikter då hon skriver vad hon har kommit fram till

Som diskrimineringsombudsman är jag dock orolig för den hätskhet och de förenklingar som präglat debatten kring niqab. Många har velat utestänga kvinnor som bär plagget från att delta i utbildningar, utifrån perspektivet att niqab är ett uttryck för kvinnoförtryck och måste bekämpas.

Skyddet för allas grundläggande rättigheter är en av grundvalarna i vår demokrati. Till skillnad från stater som genom förbud eller påbud vill styra medborgarna i en viss religiös eller icke-religiös riktning har Sverige valt att värna en demokratisk princip om individens fria vilja att uttrycka eller låta bli att uttrycka sin religiösa övertygelse.

Som diskrimineringsombudsman värnar jag principen om alla kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter och jag gör det utifrån det regelverk som riksdagen har lagt som ram för vårt samhälle.

Att utestänga kvinnor som bär niqab från utbildning främjar varken deras eller andra kvinnors jämställdhet.

Missaktning mot kvinnor kommer till uttryck på många sätt i alla kulturer, till exempel genom sexualisering av kvinnors kroppar eller genom att hänvisa kvinnor till att sköta hem och barn. Men sådana uttryck kan inte elimineras genom att vi utestänger enskilda kvinnor från grundläggande arenor i samhället.

Jag tror i stället att utbildning kan vara en plattform för kvinnor att fortsätta utvecklas och forma sina egna val. Utbildning är grunden för tillträde till arbetslivet och därmed tillgång till ett socialt sammanhang utanför hemmet och möjlighet till egenförsörjning.

Utbildning är en nyckel till de dörrar som utestängt och alltjämt utestänger kvinnor och bromsar utvecklingen mot full jämställdhet. Denna långsiktiga strävan bör inkludera alla kvinnor, oavsett deras religiösa tro och val av klädsel.

Det är härligt att få det svart på vitt att dessa slags förbud inte är det rätta tillvägagångssättet.

Mer läsning om burka/niqabdiskussionen:
Philip Wendahl på SVT Debatt


Följ min blogg med bloglovin

Passivt drickande

Jag har ikväll kollat igenom gårdagens Debatt på SVT med frågeställningen om det bör bli brottsligt för föräldrar att vara berusade inför sina barn. Jag är väldigt glad att denna fråga äntligen blir debatterad eftersom barnen ofta inte får utrymme för sin röst själva och kan därför inte tala för sina egna rättigheter. Att de inte är myndiga och inte kan föra sin egen talan betyder dock inte att de inte har några rättigheter, så det är viktigt att vuxna uppmärksammar och respekterar dem.

Debatten var ganska uppenbart uppdelad i två läger: Föräldrar som anser sig ha rätten att supa inför deras barn om de så behagar; och helnyktra människor, här överrepresenterade av nyktra alkoholister, som i första hand har upplevt ett missbruk. Jag saknade en röst som inte var fullt lika radikal, och hade gärna hört mer av föräldrar som dricker i närvaro av sina barn, men inte för berusning.

Erik Hörstadius var den mest högröstade motståndaren till någon slags lagstiftning som skulle begränsa hans festande inför sina barn. Intressant var dock att han erkände att han själv klassificeras i gruppen "riskbrukare" eftersom han dricker i genomsnitt 2,5 vinflaskor per vecka. Hans poänger var väldigt giltiga; staten ska inte kunna kontrollera alla aspekter av våra liv, och då vi väl släpper in dem i områden som dessa kan linjerna ofta suddas ut vilket kan leda till mer lagstiftning. Jag förstår till fullt hans oro i detta avseende, men problemet här är att hans resonemang är fullständigt baserat på hans rättigheter snarare än hans barns rättigheter. Bara för att han har lyckats föröka sig gör det honom inte automatiskt till en kvalificerad förälder som naturligt kan ta hand om barn på det bästa sättet. Det finns många barn med både pappa- och mammaproblem sedan barndomen som vittnar om detta. Att vara vuxen bör vara att veta bäst eftersom man har haft fler antal år att mogna och reflektera över sitt beteende, men tyvärr är det ofta inte så.

Intressant var också då någon föreslog att om man nu prompt måste dricka, lämna bort barnen till en barnvakt (som man för övrigt skulle jaga mellan himmel och jord om man kom hem och de var apraka) och sup utan barnen, svarade han detta genom att påpeka att ibland, då man är på landet, då är det minsann svårt att hitta en barnvakt för de är ofta i stan. Tamare ursäkt får man leta efter. Om du utsätter dina barn för obehag genom att bli full inför dem och du i vanliga fall löser detta genom att hyra någon att ta hand om dem men denna gång är denna någon otillgänglig, då är alltså den logiska lösningen att kröka på ändå? Personligen skulle jag ha trott att det var att för en gångs skull avstå från alkoholen och se till att ens barn mår bra och känner sig trygga, men uppenbarligen brister min logik där.

Sedan går han vidare till att påstå att det inte är särskilt farligt ändå att dricka inför sina barn, för det brukar inte visa sig som en skada i senare liv ändå. Är inte hela våran alkoholkultur ett skrikande bevis på denna skada som generation efter generation har utsatts för? Statistik som visar på ett ökat snittbruk av alkohol är även ett sådan bevis. Här kan även argumenteras att överhuvudtaget bli full är inte att bruka alkohol, det är att missbruka alkohol. Behöver du ett mer talande bevis än detta argument, fråga då din kropp dagen efter.

Jag förespråkar inte ett helnyktert samhälle som lösning. Det skulle vara trevligt, men det är en utopi, vår kultur är tyvärr alldeles för beroende av alkohol för att införa ett totalförbud. Jag tror att det finns en magisk gräns, ett sunt drickande, där barn och vuxna slipper känna obehag över kalasande människor i närheten och jag tror att den där mamman representerade det (i ord i alla fall, jag vet inte hur hennes alkoholvanor ser ut). Då hon blev tillfrågad om hon drack inför sina barn svarade hon: "Ja, ett glas vin, eller ett glas öl." Inga förklaringar, inget försvar, hon bara konstaterade fakta. För mig är detta ett tecken på ett sunt drickande, hon behöver inte försvara sig eller förklara sig för hon vet att hon inte utsätter sina barn för obehag, eller om det är så att hon gör det så är hon medveten om det och kan ändra på sina vanor. Ingen "rör-inte-min-sup" retorik, inget citerande av 1984 och inget "det är mina barn, jag vet bäst." Alla barn till missbrukare är levande bevis på att föräldrar inte alltid vet bäst.

Om man klarar av att hålla fyllan och barnen separerade, drick på! Dock tror jag att det är väldigt få människor som klarar av att göra det. Vidar Aronsson, ordförande för Ungdomens Nykterhetsförbund (UNF) använde sig av ett väldigt användbart uttryck i debatten - passivt drickande. Detta innebär människor som på något sätt blir påverkade av ditt drickande - före, efter, eller under tiden. Det är användbart för att det öppnar upp supandet från det privata till omgivningen, för det är precis det supande gör; det är extremt få fall där ditt drickande inte påverkar någon annan genom att säga för mycket på fyllan, göra något dumt, eller bara bete sig skumt. För att inte nämna vandalism eller "rolig" fyllestöld av trafikskyltar, trafikkoner osv. Alkohol påverkar inte bara personen som väljer att inta den, utan även omgivningen. Att förneka detta är bara att stänga debatten för ansvarsfullt drickande.

Och för er som undrar om det är okej att hämta sina barn bakis, eller om de känner av ert drickande fortfarande? Självklart gör de det! Barn är mycket mer uppmärksamma än vad vi tror. Som jag ser det handlar denna debatten inte om föräldrarnas rättighet till att få festa, utan barnens rättighet till en alkoholfri tillvaro utan obehag.

Programmet SVT debatt var baserat på denna DN debatt artikel av Madeleine Leijonhufvud.

(Detta inlägg är relaterat till det jag skrev igår.)

Alkoholkulturen

Hillevi Wahl, författare av böckerna Kärleksbarnet och Hungerflickan har skrivit ett mycket bra och viktigt debattinlägg på SVT debatt om alkoholvanorna kring jul. Hon kommer själv från ett missbrukarhem och har upplevt alkoholens konsekvenser i första hand och efter att ha skrivit böcker omkring ämnet har hon även undersökt konsekvenserna på barn i allmänhet. Ett talande stycke ur hennes debattartikel är dessa:

I samband med att jag skrev min första roman, ”Kärleksbarnet”, som handlade mycket om min egen uppväxt som alkisbarn, så diskuterade jag ivrigt med min omgivning hur man skulle hantera alkohol framför barn. Jag undrade själv hur de där superföräldrarna gjorde, de där som tycktes kunna hantera det ”snyggt”. Vad det var för magiskt de gav sina barn så att de inte blev otrygga fast föräldrarna blev lalliga och lulliga och inte betedde sig som vanligt.
Jag började med att fråga föräldrarna. Som vidhöll att det aldrig hade varit några problem. Inget av barnen hade någonsin uttryckt oro eller klagat. Sedan ropade de in de nu nästan vuxna barnen:
”Hörni, har ni någonsin tyckt det har varit jobbigt när vi har druckit vin eller festat?”
Då skruvade barnen på sig. Det var första gången i sina tonåriga liv som barnen fick frågan. Och de visste att föräldrarna inte skulle gilla svaret.
”Ja, alltså, nu fattar man ju varför ni luktade så konstigt. Varför ni skrattade så konstigt. ”
”Du blev så glansig och konstig i ögonen. Det tyckte jag inte om. ”
”Jag brukade få lite ont i magen och gick in på mitt rum, för jag ville inte vara med när ni blev så sådär jobbiga.”
Konstiga och jobbiga. Annorlunda. Det var det genomgående temat i alla svar jag fick. Mycket till föräldrarnas stora förvåning. De hade trott att allt var bra. Om man frågar barnen så får man höra sanningen om hur det egentligen känns i magen när föräldrarna dricker alkohol.

Hur många vuxna frågar egentligen deras barn vad de tycker om sitt drickande; hur många vuxna har egentligen koll på hur barnen påverkas? Liksom Wahl kommer även jag från ett missbrukarhem där alkohol var centralt. Problemet som jag minns det var inte hur ofta föräldrarna drack, utan att de blev fulla. Jag känner igen mig i den här obekvämheten över vuxna som börjar bete sig konstigt, som blir jobbiga och vill kramas och säger med rösten stinkande av alkohol hur fin man är; farbröder och tanter som vill dansa och stoja och stimma och ler mot en med glasartade ögon. Det är obehagligt. Som barn känner man på sig att något är fel, mamma och pappa och de andra tanterna och farbröderna är inte som de ska. Det spelar ingen roll hur ofta det händer, det är att det händer som gör det obehagligt. Ett barn blir inte mer tolerant till att deras föräldrar är fulla för att det händer mindre ofta, snarare tvärtom. Ser man sina föräldrar fulla ofta blir det ett normaltillstånd; ser man dem fulla sällan blir det ännu mer oroande då man väl gör det.

Alkohol är en del av våran kultur, lika självklar som julafton. Många anser inte att det är ett problem att ta sig några snapsar vid högtider. Det är trevligt, det är en del av vad julafton, midsommar, påsk (fredag, lördag?) innebär. Är det lika trevligt för barnen, tro?

Det är viktigt att kunna ha en hälsosam relation till alkohol, och att kunna hantera den, argumenterar många. Men är det verkligen att hantera alkohol då man blir full? Att hantera alkohol är väl snarare att kunna dricka ett glas vin till middagen på helgen och sedan stanna där? Åtminstone om man har barn runt omkring sig. Jag är starkt emot att försöka statligt reglera folks privata liv, att försöka inskränka deras individuella val eller rättigheter över självbestämmande, förutsatt att de är vid sina sinnens fulla bruk. Vill en vuxen människa gå ut och slå klackarna i taket och göra det genom att dricka alkohol så har jag inga problem med det. Problemen kommer då barnen kommer in i situationen. Att gå ut och festa i lokaler som har en laglig minimiålder är, som jag ser det, inget problem, för där ska inte barn kunna ta sig in. I hemmen vid högtider å andra sidan brukar barnen vara en stor del av anledningen till att man överhuvudtaget bryr sig om att fira - att se deras glädje då de öppnar julklappar, att få se dem springa omkring i små tomteluvor och att få en giltig ursäkt att titta på Kalle Anka som vuxen. Det finns inget effektivare sätt att släcka denna glädje och skapa obehag än att dricka sig full i deras närhet.

Som jag ser det handlar det inte om de vuxnas rättighet till att dricka, det handlar om barnens rättighet till en alkoholfri tillvaro. Jag kommer att fira en vit jul i år och låta bli att utsätta andra människor för alkohol-relaterat obehag. Kommer du?


(Relaterat till detta ämne är även denna debatt på DN om att bestraffa fulla föräldrar som sätter deras barn i livsfara.

Även denna debattartikel från förra årets Metro om hur vart fjärde barn oroar sig för julen för att deras föräldrar kanske dricker för mycket är relevant och intressant. Uppmärksamma: Även (nästan) vuxna människor tycker att fulla människor är obehagliga. Jag håller med.)