Alkoholkulturen

Hillevi Wahl, författare av böckerna Kärleksbarnet och Hungerflickan har skrivit ett mycket bra och viktigt debattinlägg på SVT debatt om alkoholvanorna kring jul. Hon kommer själv från ett missbrukarhem och har upplevt alkoholens konsekvenser i första hand och efter att ha skrivit böcker omkring ämnet har hon även undersökt konsekvenserna på barn i allmänhet. Ett talande stycke ur hennes debattartikel är dessa:

I samband med att jag skrev min första roman, ”Kärleksbarnet”, som handlade mycket om min egen uppväxt som alkisbarn, så diskuterade jag ivrigt med min omgivning hur man skulle hantera alkohol framför barn. Jag undrade själv hur de där superföräldrarna gjorde, de där som tycktes kunna hantera det ”snyggt”. Vad det var för magiskt de gav sina barn så att de inte blev otrygga fast föräldrarna blev lalliga och lulliga och inte betedde sig som vanligt.
Jag började med att fråga föräldrarna. Som vidhöll att det aldrig hade varit några problem. Inget av barnen hade någonsin uttryckt oro eller klagat. Sedan ropade de in de nu nästan vuxna barnen:
”Hörni, har ni någonsin tyckt det har varit jobbigt när vi har druckit vin eller festat?”
Då skruvade barnen på sig. Det var första gången i sina tonåriga liv som barnen fick frågan. Och de visste att föräldrarna inte skulle gilla svaret.
”Ja, alltså, nu fattar man ju varför ni luktade så konstigt. Varför ni skrattade så konstigt. ”
”Du blev så glansig och konstig i ögonen. Det tyckte jag inte om. ”
”Jag brukade få lite ont i magen och gick in på mitt rum, för jag ville inte vara med när ni blev så sådär jobbiga.”
Konstiga och jobbiga. Annorlunda. Det var det genomgående temat i alla svar jag fick. Mycket till föräldrarnas stora förvåning. De hade trott att allt var bra. Om man frågar barnen så får man höra sanningen om hur det egentligen känns i magen när föräldrarna dricker alkohol.

Hur många vuxna frågar egentligen deras barn vad de tycker om sitt drickande; hur många vuxna har egentligen koll på hur barnen påverkas? Liksom Wahl kommer även jag från ett missbrukarhem där alkohol var centralt. Problemet som jag minns det var inte hur ofta föräldrarna drack, utan att de blev fulla. Jag känner igen mig i den här obekvämheten över vuxna som börjar bete sig konstigt, som blir jobbiga och vill kramas och säger med rösten stinkande av alkohol hur fin man är; farbröder och tanter som vill dansa och stoja och stimma och ler mot en med glasartade ögon. Det är obehagligt. Som barn känner man på sig att något är fel, mamma och pappa och de andra tanterna och farbröderna är inte som de ska. Det spelar ingen roll hur ofta det händer, det är att det händer som gör det obehagligt. Ett barn blir inte mer tolerant till att deras föräldrar är fulla för att det händer mindre ofta, snarare tvärtom. Ser man sina föräldrar fulla ofta blir det ett normaltillstånd; ser man dem fulla sällan blir det ännu mer oroande då man väl gör det.

Alkohol är en del av våran kultur, lika självklar som julafton. Många anser inte att det är ett problem att ta sig några snapsar vid högtider. Det är trevligt, det är en del av vad julafton, midsommar, påsk (fredag, lördag?) innebär. Är det lika trevligt för barnen, tro?

Det är viktigt att kunna ha en hälsosam relation till alkohol, och att kunna hantera den, argumenterar många. Men är det verkligen att hantera alkohol då man blir full? Att hantera alkohol är väl snarare att kunna dricka ett glas vin till middagen på helgen och sedan stanna där? Åtminstone om man har barn runt omkring sig. Jag är starkt emot att försöka statligt reglera folks privata liv, att försöka inskränka deras individuella val eller rättigheter över självbestämmande, förutsatt att de är vid sina sinnens fulla bruk. Vill en vuxen människa gå ut och slå klackarna i taket och göra det genom att dricka alkohol så har jag inga problem med det. Problemen kommer då barnen kommer in i situationen. Att gå ut och festa i lokaler som har en laglig minimiålder är, som jag ser det, inget problem, för där ska inte barn kunna ta sig in. I hemmen vid högtider å andra sidan brukar barnen vara en stor del av anledningen till att man överhuvudtaget bryr sig om att fira - att se deras glädje då de öppnar julklappar, att få se dem springa omkring i små tomteluvor och att få en giltig ursäkt att titta på Kalle Anka som vuxen. Det finns inget effektivare sätt att släcka denna glädje och skapa obehag än att dricka sig full i deras närhet.

Som jag ser det handlar det inte om de vuxnas rättighet till att dricka, det handlar om barnens rättighet till en alkoholfri tillvaro. Jag kommer att fira en vit jul i år och låta bli att utsätta andra människor för alkohol-relaterat obehag. Kommer du?


(Relaterat till detta ämne är även denna debatt på DN om att bestraffa fulla föräldrar som sätter deras barn i livsfara.

Även denna debattartikel från förra årets Metro om hur vart fjärde barn oroar sig för julen för att deras föräldrar kanske dricker för mycket är relevant och intressant. Uppmärksamma: Även (nästan) vuxna människor tycker att fulla människor är obehagliga. Jag håller med.)