fredag 31 december 2010

Drottningen är inte ansvarig för sin pappa

Min mor tipsade om denna artikel av TV4s VD Jan Scherman. Han berättar hur han har fått ett julkort av drottningen där hon skulle förklara hur hennes pappas relation till nazisterna såg ut, och, enligt Scherman, en insinuation att TV4s Kalla Fakta hade gjort fel då detta hade avslöjats för det svenska folket.

Jag håller absolut med Scherman att det är viktigt med yttrandefrihet och granskning av makthavare, och detta inkluderar kungafamiljen. Som jag har skrivit tidigare så tycker jag att det ska dras en skillnad mellan skvaller, spekulationer och egentlig fakta. Oftast är det dock så att det inte alltid är lätt att avgöra vad som är relevant att avslöja då det kommer till personer i maktposition eftersom vissa saker kan visa sig vara tveeggade, som kungens påstådda otrohet. Fokuserar man där enbart på kungens påstådda otrohet är det enbart skvaller, men om man istället väljer att granska kungens kvinnosyn är det väldigt relevant för en person som ska representera vårt land.

Det här avslöjandet om drottningens pappa är förmodligen inte mer relevant än att det är intressant att veta mer om drottningens bakgrund. Dock är det intressant att drottningen reagerar som hon gör. Att hennes pappa hade nazistkopplingar behöver inte reflektera på henne. Även om vi är färgade av de som uppfostrar oss är vi inte samma personer, och fastän vi tar på oss vissa drag och sätt att handla som våra förmyndare har lärt oss, så lär vi oss även av deras misstag och handlar annorlunda. Att drottningens pappa var medlem i det tyska nazistpartiet betyder inte att drottningen är nazist eller att hon skulle ha sådana tendenser. Det säger ingenting om henne.

Att drottningen då ska gå ut och försöka få folk att ta tillbaka, eller att släta över eller förringa den fakta som har framkommit visar bara på hur insnöad och bakåtvänd hon är. Hon är fast i en tid där var människa inte var ansvarig för sina egna handlingar, utan då man dömdes för handlingar som ens familj eller ens vänner utförde. Hon är fast i det heteronormativa monogama familjetänket där kvinnor inte har någon egen vilja utan karlarna i deras liv bestämmer över dem och deras handlingar inkluderar automatiskt kvinnorna i deras liv. Först är det fadern som bestämmer och styr över dottern, sedan då hon är gift blir det istället hennes äkta make som blir vårdnadshavaren vars makt inkluderar handling åt kvinnan. Karlarnas rykte är kvinnornas rykte. Avsaknaden av självbestämmande och, som det antyds, intelligens och kompetens att styra över ens eget liv leder till att kvinnornas anseende är totalt beroende av männens.

Att Silvia tror att det behövs en förklaring eller en upprättelse för saker som har blivit dokumenterade är befängt. Historien kan inte ändras, och den ska inte heller göras mindre värd än vad den är. Tyskland var under en period styrt av nazister och många medborgare var medlem i partiet, antingen av egen fri vilja eller utav tvång. Så såg verkligheten ut. Att drottningens familj och historia skulle se annorlunda ut är tveksamt, och att försöka måla den bilden i egenskap av drottning är inget annat än att missbruka sin makt. Att försöka manipulera personer som är involverade i detta reportage är att använda sin maktposition till att hämma yttrandefriheten. Det är fruktansvärt och odemokratiskt. Samtidigt kan man undra sig vad man förväntar sig av en person som sitter i den position hon sitter på grund av en av de mest odemokratiska sederna kvarlevande i en demokrati.

Maktmissbruk och bakåtsträvande - än en gång har monarkin visat sig vara tvärt emot vad vi strävar efter i vårt nutida demokratiska samhälle.

tisdag 28 december 2010

Pillersäkerhet är viktigt

Det har varit mycket skriverier om ungas användande av receptfria tabletter. Oron grundar sig i ett (miss)bruk av värktabletter som finns först och främst hos unga flickor och i den första av artiklarna länkade ovan skrivs det att värktabletter är vanligast då unga tar överdoser.

Jag har bott i Storbritannien i nästan 3,5 år och så länge jag har bott där har apoteken varit privatägda och vanliga värktabletter går att få tag på i mataffärerna. Redan första året jag bodde där reagerade jag över faran som kan uppstå då värktabletter säljs av medicinskt okunnig personal till medicinskt okunniga människor. Jag är inte en person som tar värktabletter mer än några gånger per år, främst vid huvudvärk eftersom studierna lider om jag inte kan tänka, och vid feber för jag får sådana hemska hallucinationer vid en väldigt liten temperaturförändring. Vid första gången jag fick ont i halsen och feber i Storbritannien fick jag låna lite Lemsip av en av mina kombos, ett paracetamolläkemedel som marknadsförs som botemedel mot förkylningar. Eftersom min pappa var kunnig inom läkemedel efter 20 år som läkemedelskonsulent, varnade han alltid mig då jag var förkyld och fick mig att läsa upp ingredienserna i receptfria läkemedel till honom för att se till att jag inte omedvetet förgiftade min kropp. I Lemsip visade det sig vara 1 gram paracetamol per påse (och en påse var rekommenderad var fjärde timme). Detta är maxdosen för säkert intag av paracetamol för en vuxen människa. Om mer än ett gram tas var fjärde timme finns risken för leverskador, och problemet med paracetamol, och varför det är så farligt, är att vid överdos finns det inget botemedel. Man får helt enkelt hoppas att man överlever. Om man är omedveten om eventuella konsekvenser med detta läkemedel finns det en risk att man överdoserar, speciellt på läkemedel som Lemsip som är till för att blandas ut i vatten och har en citronsmak för att vuxna och barn ska lättare kunna dricka det.

Många människor har inte den förmånen att ha en läkemedelskunnig förälder som kan se till att man doserar värktabletter och andra receptfria läkemedel rätt. Då dessa läkemedel fortfarande såldes på apotek kunde farmaceuter informera om eventuella risker, men idag är det få människor som säljer receptfria läkemedel som kan det. Även om större doser av Alvedon och andra paracetamolpiller fortsätter vara receptbelagda (detta kanske har tagits bort redan?) så är det inte svårt att trycka i sig två eller fler 500 grams piller, och eftersom standarden för Alvedonpiller ligger på 500 gram är det relativt lätt att överdosera på en ask Alvedon.

Privata apotek och försäljning av läkemedel privat är inget ont i sig, och myndiga människor i synnerhet bör åtnjuta det ansvaret att få köpa receptfria tabletter på den lokala matbutiken. Dock för att detta ska fungera riskfritt måste butiksbiträden såsom privatpersoner ha tillräcklig information om hur receptfria läkemedel kan påverka kroppen. Större delen av detta ansvar ligger på privatpersonen som verkligen bör läsa det lilla pappret med instruktioner och biverkningar som finns i varje ask med läkemedel, men även var person som säljer dessa läkemedel bör ha tillräcklig information om vad det är de säljer och eventuellt kanske ge en kort varning.
Detta gäller särskilt om minderåriga personer ska fortsätta få köpa dessa receptfria läkemedel. En vuxen människas liv ligger på deras eget ansvar och en myndig människa har rätten att vägra information och ta tabletterna i ignorans, men detsamma gäller inte en minderårig person. Om preparaten därför ska säljas till minderåriga bör de informeras om vad för risker och biverkningar som finns. Dock med den senaste informationen SvD genom Giftinformationscentralen har uppmärksammat, att det är vanligast med värktabletter vid överdos, bör en diskussion om åldersgräns på receptfria läkemedel hållas omedelbart.

Edit:
Tydligen är det olagligt att köpa värktabletter för personer under 18, men det verkar som att butikerna inte är tillräckligt bra på att kräva legitimation. Detta tyder ännu starkare på att butiksbiträden och annan medicinskt outbildad personal verkligen behöver få rätt informations så att de kan ge rätt information.

måndag 27 december 2010

Mer sexualkunskap, tack!

Svenska Dagbladet skriver idag att P3 satsar på ett program som kommer att diskutera "sex och okonstlat snacka lust, fantasier och onani." Det känns som att det är på hög tid att detta sker.

Få har väl undgått hela den här mediacirkusen kring Julian Assange och sexbrottsanklagelserna han har fått emot sig. Svenska sexbrottslagen har blivit missförstådd, misstolkad och dragen i smutsen. Att öppna diskussionen för samtycke som bas för sexuella övergrepp har aldrig varit mer relevant, och en kampanj har dragits igång för att uppmana personer som varit med om sexuella övergrepp eller blivit utsatt för sådana att berätta om det så att en riktig diskussion om det som uppfattas som gråzoner vid sexuella övergrepp kan diskuteras. Allt detta för att vi ska slippa reproducera våldtäktsmyter i diskussioner och samhället, och för att vi ska kunna räta ut begrepp som samtycke, övergrepp och våldtäkt.

Denna debatt är inte begränsad till Sverige på något sätt, utan hela bloggosfären har debatterat sex, samtycke, etiska gråzoner och sexuella övergrepp i veckor nu för att försöka uppmärksamma hur luddiga alla dessa begrepp är. (Diskussionerna i kommentarerna om Wikileaks- och Assangeposterna i min engelskspråkiga blogg vittnar om hur svårt det kan vara att räta ut dessa begrepp.) Dessutom diskuteras hur överlevare av sexuella övergrepp och våldtäkter ofta finner sig i en försvarsposition efter anklagelser där de får motivera och försvara varför de anmäler personen de påstår har begått ett övergrepp, och varför just de ska ses som trovärdiga vittnen om vad som har hänt dem själva.

Vad vi får hoppas på är att P3 vågar ta dessa 'jobbiga' diskussioner och att programmet bryter sig ifrån att enbart se på sex som något som absolut sker inom ett samtycke. Detta är ett ypperligt tillfälle för att låta gråzoner diskuteras och redas ut och att få igång en diskussion om sex och samtycke. Ett förslag är ett program tillägnat frågan om romantiken och spänningen oundvikligen kommer att minska endast för att ett samtal om samtycke och gränser tas innan sex.

Dessa obekväma diskussioner måste tas för att se till att vi får ett samhälle där övergrepp inte utförs på grund av ignorans och en ovilja att ta tag i det som uppfattas jobbigt, bökigt, krångligt eller oromantiskt. Att människor ska kunna leva i ett samhälle där alla känner sig trygga och respekterade är något få personer bestrider. Att det därför ska vara så svårt att få igång en debatt om respektfullt sex och rollen samtycke och gränser har i detta förefaller svårt. Snälla, P3, gör ordentlig nytta av våra skattepengar och prata om det!

fredag 24 december 2010

Tomten tvingade någon att bli förälder

Jag tänkte börja med att önska er alla en god jul och jag hoppas att ni har fått en problemfri jul utan för mycket drama och med en massa god mat!

I kväll tittade jag och min familj på Tomten är Far Till Alla Barnen i sann julanda. Det är en rolig film som visar tydligt hur bristen på kommunikation kan leda till situationer som är mycket värre än vad de nödvändigtvis måste vara. Vad som slog mig starkt dock var hur det inte fanns någon som helst reaktion på att en av huvudpersonerna, Sara, inseminerar sig bakom ryggen på sin mans vilja och tvingar honom att bli pappa.

Som jag förstår det är det inte olagligt i Sverige att 'tvinga' någon att bli pappa mot deras vilja, vare sig om det handlar om ett uppsåt att föra den blivande pappan bakom ljuset eller om det handlar om en olycka eller ett slarv med preventivmedel. De två situationerna är helt olika och bör också behandlas som sådana. Om ett barn blir till på grund av slarv med preventivmedel eller en olycka är det de båda vuxna som bär ansvar, men rätten till att bestämma om barnet ska behållas eller ej är helt och hållet kvinnans, liksom i alla andra fall. Det är kvinnans kropp som ska leva med eventuell abort/graviditet och hon som ska bestämma. Självbestämmande över ens egna kropp hör till en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, och jag anser att det inte ens är diskutabelt. Mänskliga rättigheter är mänskliga rättigheter. Självklart bör pappans känslor och tankar tas i beaktande då det kommer till abort/graviditet, men den slutliga bestämmanderätten är kvinnans.

Däremot, om det handlar om att ena parten har ljugit om eventuella preventivmedel och samlaget/samlagen resulterar i en graviditet är det en helt annan situation. Ingen har rätten att ensam bestämma huruvida ett barn ska bli till såvida det inte sker genom singelinsemination av en kvinna med ingen känd pappa involverad. Allt annat är ett utnyttjande av den andra människan som reproduktionsmaskin och ett övergrepp. Detta gäller för män såväl som kvinnor.

Då en sexuell handling förhandlas, vilket den bör göra för att undvika chanser för övergrepp, missförstånd och dylikt, så bör frågan om preventivmedel komma upp. Om personerna som ska ha samlag inte vill att det ska resultera i ett barn bör de diskutera vad för slags preventivmedel som redan kanske är i användning, och vilka som kanske bör användas. På samma sätt som man måste diskutera under vad för slags förhållanden man vill ha sex, och vad för slags sex som ingår i denna överenskommelse så hör preventivmedel i överenskommelsen. Genom att komma överens om ramarna för sexet så ger man sitt samtycke. Ändras dessa ramar finns det inget samtycke eftersom samtycket gällde en annan situation än den som uppstod. Om man då hävdar att man använder ett slags preventivmedel och sedan inte gör det finns inte samtycke längre. Jämförbart är att bara för att en överenskommelse finns för vaginalt sex inkluderar detta inte analt sex eller oralt sex. Att ge samtycke till ett slags sex (typ av sex eller med eller utan preventivmedel) betyder inte att samtycke har getts till alla former av sex.

Om en person sedan ensidigt bestämmer sig för att ändra på dessa regler är detta ett övergrepp. Tyvärr reflekteras detta inte i lagen, både då det kommer till kvinnor och till män. Lagen är fortfarande bristande då det kommer till definitioner av samtycke, och bristande på det sätt att det inte är samtycke som ligger till grund för att avgöra om ett sexuellt övergrepp har begåtts eller inte. På grund av detta finner sig många kvinnor och män i situationer där de har fått utstå etiska sexuella övergrepp, men det är svårt att finna rum för anmälan inom lagen. Att gå över huvudet på den ena blivande föräldern genom att med uppsåt ljuga för denna person om preventivmedel eller insemination är ett sådant exempel.

Jag har sett personer ifrågasätta Assange-fallet på detta sätt, då en av anklagelserna handlade om en kondom som efter vad som påståtts antingen sprack eller punkterades avsiktligt av Assange. Anklagelsen följer som så att Assange efter detta ska ha fortsatt haft sex med en (eller båda) av kvinnorna som anklagar honom för sexuella övergrepp efter att ha saboterat kondomen eller efter den sprack. Många ifrågasätter om detta är ett övergrepp eller ej, och den parallellen de drar är med kvinnor som avsiktligt lurar karlar att bli pappor genom att ljuga om att de går på p-piller när de inte gör det. På grund av att detta inte är straffbart, resonerar man, så bör det heller inte vara straffbart för en karl att ändra överenskommelserna eller rent ut lura en kvinna om preventivmedel.

Det här argumentet är rent ut sagt absurt. Utefter ett perspektiv där var individ har den slutliga bestämmanderätten över sin egna kropp, där mannen inte är överordnad kvinnan eller tvärtom, så är det ett uppenbart etiskt övergrepp att föra någon bakom ljuset då det kommer till preventivmedel. Som argumenterat ovan så bryter man i så fall mot överenskommelsen av de ramar man satt för sexuella aktiviteter. Få skulle argumentera att ett samtycke för vaginalt sex innebär ett automatiskt samtycke för BDSM, analt sex eller andra former av normbrytande sex. På samma sätt gäller detta preventivmedel. Ett samtycke för sex med preventivmedel är inte ett samtycke för sex utan preventivmedel och om ena personen bestämmer utan att rådgöra med den andra att preventivmedel inte behövs (eller att mindre preventivmedel behövs eftersom kondom ibland används för att förebygga könssjukdomar även om p-piller tas), oavsett orsak, så är det ett slags sex mot någons vilja. Det är ett övergrepp. Att det är olagligt i ena fallet, men inte i det andra gör inte båda exemplen automatiskt rättfärdigade - snarare tvärtom. Det visar att det absolut behövs mer diskussioner och lagstiftning om de slags övergreppen som begås då kvinnor eller män tvingar sin partner till att bli föräldrar genom att ändra på en sexuell överenskommelse. Eftersom slarv inte är en ändrad överenskommelse från någons part så hör det inte till kategorin övergrepp.

Jag blev så fruktansvärt arg i kväll då jag såg på Tomten är Far Till Alla Barnen. Inte nog med att det var typiska könsroller inblandade i denna film, inte någon tyckte att det var konstigt att karaktären Sara valde att ensidigt bestämma att ett nytt barn skulle in i relationen med hennes karl. Även om hennes man hade velat ha barn betyder inte det att hon ensam får bestämma exakt tillfälle. Två personer är med om att skaffa barn, och medan fokus ofta ligger på att båda parter ska ta lika mycket ansvar, så bör det även lyftas fram att båda parter har rätten till lika mycket ansvar.

Viktigt är också att peka ut att då ett barn har blivit till, oavsett omständigheter, så ligger rätten till att bestämma om graviditeten ska fortgå eller avslutas fortfarande med kvinnan. Som sagt ovan, självbestämmanderätten över ens egen kropp är en mänsklig rättighet och den ändras inte oavsett vad. Dock bör det diskuteras om det skulle kunna bli straffbart att föra någon bakom ljuset på detta sätt eftersom det ändå handlar om att ensidigt bestämma att ändra ramarna för en överenskommelse för sexuella handlingar. Barnet bör inte bli bestraffat på något sätt, och den ovilliga förälderns skyldighet till underhåll bör fortfarande respekteras. Det är inte barnet som ska lida på grund av att ena föräldern utsatte den andra för ett övergrepp, och barnets rätt till underhåll ska finnas kvar. Dock utesluter detta inte att den förälder som med uppsåt fört den andra bakom ljuset i syftet att samlaget ska resultera i graviditet ska kunna bli straffad, t ex genom böter. Det måste finnas en laglig rätt att kunna försvara sin sexuella integritet mot övergrepp som dessa.

söndag 19 december 2010

Vi behöver obekväma sanningar!

DN skriver att regeringen nu har infört ett system där en ny myndighet ska granska alla nya program som ska sändas på public service. Alla program som beställs in till SR, SVT och andra statligt ägda kanaler ska då genomgå en granskning för att se till att programmen inte "förstör marknaden för de kommersiella kanalerna."

För några kanske detta ter sig logiskt. Public service har som en del av sitt ansvar att sända program som andra TV-kanaler inte täcker, att erbjuda ett utbud som ligger i befolkningens bästa intresse. Det ska vara balanserat och neutralt, men någonstans måste motiveringen finnas att det ligger i befolkningens intresse att få tillgång till denna information. Svenska invånare betalar trots allt en skatt till Radiotjänsten, och public service ska inte missbruka det förtroende de får genom att förvalta våra skattepengar. Om det då finns en tillgång till ett utbud via kommersiella kanaler kan det argumenteras att det inte är nödvändigt för public service att sända liknande program.

Problemet i detta ligger i att regeringen anser sig ha rätten att granska det som ska sändas på public service och att grunderna för vad som förstör in på den kommersiella marknaden. Handlar det om ett mindre övertramp, att public service sänder sådant som är snarlikt ett program som en kommersiell kanal redan sänder, handlar det om att sända något på samma tid som kan konkurrera eller handlar det om en total kopiering av ett program kommersiella kanaler redan sänder? För nöjesprogram och dylikt så är det inte ett så stort problem om man än tycker att kanske det ska finnas valmöjlighet, men det blir inte lika stor chans för censur. Dock då det kommer till politiska program eller granskande samhällsprogram så kan denna granskning innebära att ett program som kan vara till största allmännytta censureras.

Skillnaden mellan kommersiella kanaler och public service är att kommersiella kanaler måste konstant tänka på vinst, det måste inte public service som är finansierat genom offentliga medel och har en garanterad inkomst oavsett utbud. Kommersiella kanaler i sina samhällsgranskande och politiska program måste tänka på vad som är relevant eller inte då det kommer till vinst, alltså vad som kan tjäna dem mest pengar. Public service har en helt annan frihet då det kommer till sådana saker. De kan sända program som tar upp saker som inte nödvändigtvis har en vinkling enligt vad som är populärt just nu och de kan undvika sensionalistisk journalistik på ett helt annat sätt. Public service har friheten att sända obekväma sanningar eller åsikter utan samma oro om att de inte kommer att få pengar. Det kan inte kommersiella kanaler.

Det finns en logik bakom detta beslut som rättfärdigar det till en viss del, men långsiktigt kan detta beslut leda till censur, medveten eller omedveten. Sverige har varit ett av de mest demokratiska länderna i världen, det mest demokratiska till och med enligt the Economist 2008. Jag undrar hur Sverige kommer att placera sig då det framgår att regeringen försöker kontrollera och reglera våra medier? Detta beslut påverkar våran yttrandefrihet fundamentalt. Public service ska vara åt folket av folket, inte åt folket av regeringen.

söndag 5 december 2010

Om medborgarskap, rättigheter och ansvar

Ikväll sänds Dokument Inifrån om hur det har framkommit bevis i Wikileaks senaste Cablegate-läcka på att svenska regeringen skulle ha känt till att USA hade spionerat på svenska medborgare och till och med uppmuntrat det för att lättare kunna kartlägga terroristverksamhet. (Läs mer i denna Rapport-artikel.) Samtidigt så funderar Assanges hemland på att dra in hans pass. Alla dessa frågor leder till väldigt obekväma funderingar om medborgarskap, dess skyldigheter, och dess rättigheter.

Var drar man dessa gränser? Medborgarskap kommer uppenbarligen med rättigheter, något som fokuseras väldigt mycket på i liberala demokratier. Vi har mänskliga rättigheter, lagliga rättigheter, sociala rättigheter, ekonomiska rättigheter - rättigheter i alla dess former. Det här är viktigt i en demokrati. En demokrati är byggd på dess invånare, dess deltagare, och om medborgare inte kan delta på rätt sätt i en demokrati går den inte att upprätthålla. Men dess skyldigheter då?

Det finns en självklar skyldighet i ett medborgarskap. En relation i en demokrati är en av att ge och att ta, inte en ensidig form från endera håll. Därför finns det en inbyggd skyldighet att delta i demokrati efter ens förmåga, samt att vidare bidra till samhället (som ofta sker i moderna samhällen i form av skatter). Genom att uppfylla vissa kriterier så tar staten på sig att ge medborgarna rättigheter. Staten ser till att medborgarna har tillgång till att bidra till samhället, att medborgarna kan vara delaktiga i demokratin. Det ligger i en demokratis intresse att medborgarna är delaktiga, för utan delaktighet så är det ingen demokrati.

Dessa rättigheter att delta är relativt nya då det kommer till medborgarskap. Då teorierna först formulerades var inte demokrati, åtminstone inte i den form den finns idag, lika självklar. Istället fanns det ett stort fokus på statens skyldighet att skydda medborgaren. Politiska filosofer som Hobbes ansåg att det var ett rättvist byte; man ger upp en del av sin frihet så ser staten till att skydda en mot externa hot. Det är i dessa avseenden dagens diskussioner har blivit lite förvirrade. Istället har man valt att fokusera på skyldigheterna medborgarna har gentemot staten och erbjudit de nyare formerna av rättigheter, men valt att välja bort att erbjuda den mest fundamentala rättigheten i medborgarskap, skyddet.

Det svenska regeringsbeslutet om att låta USA spionera på svensk mark luktar av gamm-moderater och Beatrice Ask, ett vittnande om en alltför hård linje på brott i ett samhälle där Svensson och hans vänner måste konstant kasta ett vakande öga över axeln i spaning efter polisstaten. Argumenten går som så att det, självklart, är bättre för icke-brottslingar att leva i ett samhälle som är så fritt från brott som möjligt. Därför behövs hårda tag för att se till att förövare inte ska gå fritt på gatan. Det har varit tal om gredelina kuvert för våldtäktsmän, och för inte så länge sedan utökades barnpornografi lagen till den grad att den klassar seriefigurer som ser ut att vara minderåriga som barnporr. Det är en linje som har drivits alltför långt, som fokuserar mer på medborgares skyldigheter än deras rättigheter. Det är också vad som har hänt i detta fall där regeringen visste om vad som skedde på deras mark.

USA har alltså spionerat på svenska medborgare, utanför Amerikanska ambassaden i syfte att bekämpa terrorism. Beatrice Ask och regeringen har hela tiden hävdat att de inte haft någon som helst kännedom om detta, men som Dokument Inifrån förväntas avslöja ikväll, verkar det precis som de har haft det. Förmodligen var detta rättfärdigat, enligt de som stödjer denna verksamhet, att ett arbete mot terrorism gynnar oss alla. Förvisso är det så, men finns det någon grund till att USA valde att spionera just i Sverige? Finns det ett skäl till att de anser svenska medborgare vara ett så pass stort hot att de måste övervaka dem? Att terrorism finns överallt är inte ett godtagbart skäl till varför vår regering ska tillåta att en främmande nation spionerar på oss. Vår regerings uppgift är att skydda oss, inte hänga ut oss.

Vidare till Assange, då. Tydligen så anser hans hemland att hans höga position inom Wikileaks är en godtagbar anledning att lämna ut honom till ett främmande land och beröva honom från den dokumentation som kan bevisa att han faktiskt existerar. Detta sker utan en debatt om han, genom demokratiska grunder, faktiskt har gjort mänskligheten, inklusive australienska medborgare, något gott genom att belysa vissa internationella problem som hittills varit dolda för folket som faktiskt röstar fram representanter som de uppenbarligen inte alls vet hur de kommer att handla i dessa situationer. Istället springer Australien till USA som en snäll knähund med pinnen i käft. Var är Assanges rättigheter, och var är skyldigheten från hans hemstat att åtminstone föra en seriös diskussion om det? (En fundamental skyldighet för en medborgare gentemot staten är förstås att följa lagar, och statens rättighet att straffa en medborgare som inte gör det.) Bör han åtminstone inte prövas av Australiens rättssystem snarare än dömas av USA, som uppenbarligen redan har en uttalad ståndpunkt i denna fråga?

Assange sade för några dagar sedan i en intervju som jag tyvärr inte kan hitta nu, att han hade börjat seriöst begrunda vad medborgarskap innebär. Jag kan inte låta bli att undra samma sak.

Uppdatering: SVT verkar ha tagit bort Rapport-artikeln nämnd ovan. Här rapporterar DN om vad SVT skrev.
Och här skriver Aftonbladet om det.
Här finns SvDs artikel om ämnet som visar något ännu mer oroande - att personer i justitiedepartementet och UD inte ville offentliggöra ett samarbete för att de visste att svenskar skulle protestera.

lördag 4 december 2010

Burka- och niqabdebatten har fel fokus

DNs huvudledare från den andra december är ett praktexempel på hur debatten kring burka- och niqabförbudet har totalt fel fokus. Än en gång kommer argumenten att ett heltäckande kroppsplagg försvårar undervisning och kommunikation och bör därför förbjudas i vissa miljöer som till exempel skolor.

Självklart försvårar ett heltäckande plagg kommunikation så som vi är vana vid ur vårt västerländska perspektiv. Vi är inte vana vid heltäckande klädsel och blir därför obekväma då vi träffar någon som är iförd en sådan. Vi inbillar oss att kommunikationen blir så försvårad att det inte går att kommunicera med en person i sådan klädsel, enbart för att formen av kommunikation blir annorlunda. Många av oss har inte ens försökt kommunicera med en människa som är iförd en burka eller niqab för att antalet människor som bär sådan klädsel i Sverige är väldigt litet.

Soran Ismail skrev på twitter häromdagen
@soranismail Folk är idioter som inte inser att man kan vara mot ett förbud mot en viss företeelse utan att stödja själva företeelsen #Niqab

Det här är precis hur jag känner inför denna fråga. Jag är medveten om att det finns många problem med niqab och burka, speciellt då det handlar om ett tvång utifrån att klä sig på detta sätt. Dock att anta att det alltid handlar om ett tvång på ett eller ett annat sätt är att offermåla dessa kvinnor och ta ifrån dem deras egen beslutsamhet. Det är att göra dem till passiva människor som är inkapabla till ett självbestämmande. Det är felaktigt och det är förolämpande. För att inte nämna att det ryker av kulturimperialism, ett automatiskt antagande att svenskar minsann vet hur man som kvinna ska klä sig, hur saker och ting ska gå till, och om man inte följer dessa ramar så är man automatiskt hämmad eller inkapabel att tänka efter egen förmåga.

Att börja prata om att ett förbud mot burka och niqab behövs för diverse olika anledningar (terrorism, kommunikation och könsförtryck är bara några av svepskälen som har använts) är att fokusera debatten på fel saker. Ett förbud mot burka och niqab riskerar bara att driva de kvinnor som redan är förtrycka ännu längre in i hemmets vrår. Om de inte får gå ut utan en niqab då det är tillåtet så är det väl inte troligt att de kommer att få göra det överhuvudtaget om den förbjuds.

Vad som istället behövs är ett fokus på information och en öppen debatt om hur vi bäst kan förhindra att dessa slags förtryck finns. Bara för att man kan stifta lagar om det betyder det inte att det alltid är den bästa lösningen. Självklart ska vi ta kvinnoförtryck i alla kulturer på fullt allvar och hålla debatten öppen, men ibland riskerar lagstiftning bara att vara tvärtom produktivt för de människor lagen/arna är till för att skydda. Detta är precis vad som riskerar att hända i detta fall. Förtrycket sitter inte enbart i plaggen, förtrycket sitter i attityder och det är de som behöver förändras. Att förbjuda plaggen kommer inte att tjäna något till.

Att dessutom inbilla sig att detta slags förtryck enbart existerar i kulturer där kvinnor blir tvingade att täcka sig själva är att blunda för verkligheten. Även i Sverige finns idag en fruktansvärd dubbelmoral då det kommer till kvinnors sexualitet, samt en tendens att lägga skulden på personer som blivit våldtagna istället för gärningspersonen.

Varför är vi så rädda att ompröva våran definition av kommunikation för att se till att dessa kvinnor kan få delta i samhället på samma villkor?

onsdag 1 december 2010

Mode för 12-åringar / Fortsättning på niqab-diskussionen

Jag har som många andra följt debatten om Chloe, den 12-åriga modebloggaren, här i veckan. Jag har först och främst stött på åsikter för att låta denna flicka fortsätta blogga om extremt dyrt mode, och de få åsikterna jag har läst som har varit emot är baserade på en socioekonomisk grund - att det är befängt att man ska lära ut till barn att kräva väskor och andra klader som kostar tusentals kronor.

Personligen har jag stått och vägt i denna fråga. Detta är en konstant kamp jag har med liberalen i mig, som vill låta folk sköta sitt, men samtidigt inser att allt är inte gynnsamt för enskilda människor eller samhället i stort. Något i denna fråga har fått mig att känna mig obekväm, men jag har haft svårt att sätta fingret på vad. Tills jag läste Leone Milton om modebloggande flickor. Milton uttrycker i sitt debatinlägg en oro över vad för skada detta kan ha på flickor i samhället i stort, och jag kan inte annat än hålla med.

Det är inget fel på att en 12-årig flicka, eller pojke, intresserar sig för mode. Mode är en form av konst på många sätt och vis, och för designers ett sätt att uttrycka sin kreativitet. Problemet med mode kommer av hetsen som ofta hör samman med det. Det handlar om pengarna, kroppsidealet och ha-begäret. Om man då uppmuntrar ett barn att anamma detta tänkande och sprida det vidare till sina jämnåriga sa föder man ett beteende som kan vara väldigt ohälsosamt i längden.

Mode i sig är det alltså inget fel på, men modeindustrin är inte utan dess problem. Modellerna som används är så nerbantade att de skulle inte stå ut fem sekunder i det svenska vädret, för deras underhudsfett är obefintligt. Inget är off-limits i strävan efter den "perfekta" kroppen: Knark, cigaretter, inhumana dieter - allt för att vara så smal som möjligt. Om det hade funnits en vilja att förändra detta hade det varit mer acceptabelt att släppa in ett barn i denna värld, men när personer som designar sina egna kläder vägrar att tillverka dem i större storlek än medium för att åsikten är den att kläder i större format ser inte bra ut, så visar det bara hur skadligt kroppsidealet i denna industri är (se Miltons inlägg om Kissie). Att uppmuntra en 12-åring till att slänga sig in i den med huvudet före kan därför ha förödande konsekvenser. Det räcker med att modeindustrin och samhället i stort har blivit alltmer sexualiserat, vi behöver inte uppmuntra barn till att ta del av detta mer än vad de redan gör.

I ett helt annat ämne, har DO beslutat att bära niqab i en skolmiljö inte är en godtagbar grund att stänga av en person från en utbildning. Jag har förut skrivit att ett burka- och niqabförbud inte skulle hålla i en domstol för att det strider mot mänskliga rättigheter. Jag har även argumenterat att ett förbud av detta slag är kontraproduktivt (på engelska) och Linna uttrycker väldigt liknande åsikter då hon skriver vad hon har kommit fram till
Som diskrimineringsombudsman är jag dock orolig för den hätskhet och de förenklingar som präglat debatten kring niqab. Många har velat utestänga kvinnor som bär plagget från att delta i utbildningar, utifrån perspektivet att niqab är ett uttryck för kvinnoförtryck och måste bekämpas.

Skyddet för allas grundläggande rättigheter är en av grundvalarna i vår demokrati. Till skillnad från stater som genom förbud eller påbud vill styra medborgarna i en viss religiös eller icke-religiös riktning har Sverige valt att värna en demokratisk princip om individens fria vilja att uttrycka eller låta bli att uttrycka sin religiösa övertygelse.

Som diskrimineringsombudsman värnar jag principen om alla kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter och jag gör det utifrån det regelverk som riksdagen har lagt som ram för vårt samhälle.

Att utestänga kvinnor som bär niqab från utbildning främjar varken deras eller andra kvinnors jämställdhet.

Missaktning mot kvinnor kommer till uttryck på många sätt i alla kulturer, till exempel genom sexualisering av kvinnors kroppar eller genom att hänvisa kvinnor till att sköta hem och barn. Men sådana uttryck kan inte elimineras genom att vi utestänger enskilda kvinnor från grundläggande arenor i samhället.

Jag tror i stället att utbildning kan vara en plattform för kvinnor att fortsätta utvecklas och forma sina egna val. Utbildning är grunden för tillträde till arbetslivet och därmed tillgång till ett socialt sammanhang utanför hemmet och möjlighet till egenförsörjning.

Utbildning är en nyckel till de dörrar som utestängt och alltjämt utestänger kvinnor och bromsar utvecklingen mot full jämställdhet. Denna långsiktiga strävan bör inkludera alla kvinnor, oavsett deras religiösa tro och val av klädsel.

Det är härligt att få det svart på vitt att dessa slags förbud inte är det rätta tillvägagångssättet.

Mer läsning om burka/niqabdiskussionen:
Philip Wendahl på SVT Debatt


Följ min blogg med bloglovin

söndag 28 november 2010

Våld är våld, lika men ändå olika

Inger Stark (V), skriver på Newsmill om det nyaste (uppmärksammade) hedersmordet, på en frånskild kvinna som heter Jian. Det har varit mycket skriverier om detta den senaste veckan och debatten om hedersmord har tagits upp. Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker och även hon vänsterpartist, har skrivit en annan artikel på Newsmill där hon argumenterar att hedersmord är rasistiskt; våld är våld, säger hon, och att särskilt benämna våld mot kvinnor utfört av en etnisk minoritet är därför fel.

Svensson har här gjort samma misstag som många gör då de pratar om våld mot kvinnor eller överhuvudtaget engagerar sig i den feministiska debatten - hon klumpar ihop alla begrepp till ett. Detta sker ofta med prostitution och sex-trafficking, som ett annat exempel, där ingen skillnad gör mellan det första begreppet och det andra även om de är vitt skilda. Prostitution är att engagera sig i sex-arbete, och detta kan vara frivilligt; sex-trafficking är att, mot sin vilja, bli smugglad in i sex-arbete och det finns alltid ett element av tvång eller hot närvarande.

Precis som Stark pekar ut, måste var enskild våldshandling mot en kvinna behandlas utefter motivationen som har gjort att den i första hand har skett. Då vi alla är individer, inklusive männen och kvinnorna som är gärningsmän och överlevare av könsbaserat våld, så kan det finnas otaliga motivationer till dessa handlingar. Att social reproduktion av könsroller (ett patriarkat) ligger bakom det är ofta uppenbart, men detta är endast vad detta slags våld har gemensamt i stora drag - det stora paraplyet som det könsbaserade våldet samlas under. Hedersrelaterat våld som sker på grund av att en kvinna anses ha dragit stor skam över sin familj och släkt är annorlunda från det slags våld som FN har rapporterat sker i postkonfliktzoner där männen känner att deras maskulinitet är hotad och tar till våld riktat specifikt mot kvinnor för att vinna tillbaka denna.

Att blanda ihop alla dessa begrepp tjänar inget annat till än att begränsa ramarna innanför vilka debatten kan tas. Detta leder till att könsbaserat våld i all dess komplexitet förenklas och att försöka hitta en förståelse för att förhindra könsbaserat våld blir då omöjligt. Olika begrepp behövs för att kunna skilja på olika former av våld så att lösningar till ett specifikt slags våld kan hittas.

Våld är våld, men människor och kulturer är olika och på grund av det är motivationerna bakom våld ofta olika. Håll därför diskussionen öppen, och försök inte stänga ner den genom att klumpa ihop alla begrepp till en stor, ogenomtränglig boll. Om Sverigedemokraterna använder hedersmord som ännu en anledning att dra ner på invandringen så är det bara att påpeka att den svenska kulturen inte var immun mot våld även innan invandringen började, och att hedersmord inte är specifikt till någon kultur i sig; hedersrelaterat våld är allt våld mot kvinnor motiverat av att de ska på något sätt ha skadat en familjs heder. Att stänga ner diskussionen av rädsla för att Sverigedemokraterna ska använda begreppet som någon slags propaganda är att skjuta bort lösningarna som finns för detta problem, och det krävs inte många sekunder av tänkande för att inse att en minskning av invandringen leder inte automatiskt till att hedersrelaterat våld försvinner helt och hållet.

Mer läsning: Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni på Newsmill 2010-11-29: Sluta bråka om hedersbegeppet
Masoud Kamali på Newsmill 2010-12-01: Sabuni har fått sin ministerpost som tack för sitt fjäsk för vita

fredag 26 november 2010

Kungarna av Tylösand deltagare åtalas för sexuellt utnyttjande av barn

Nemo Hedén, deltagare i Kungarna av Tylösand, känd för sina sexuella bravader i TV, har alltså blivit åtalad för att ha haft sex med en 14-åring. Han påstår att han inte visste hur gammal flickan i fråga var, att hon såg "snygg, attraktiv och kvinnlig" ut, och således inte kunde vara yngre än 18. Jag har inget intresse utav att diskutera huruvida han är skyldig eller vilka åtgärder som ska tas mot honom; det lämnar jag åt rättssystemet. Det jag vill diskutera är hur hans språkbruk i blogginlägget (länkat ovan) är ett praktexempel på hur folk skjuter ifrån sig ansvar i sexuella brott.

Tydligen så har detta brott skett med hennes samtycke - hon var med på sexet, och var, enligt Nemo, den som initierade hela akten. Anmälan har gjorts av flickans föräldrar som uppenbarligen finner ett problem i det faktum att Nemo, som är omkring 23 år, har haft sex med ett barn.

Hela blogginlägget är ett snyftinlägg med syfte att fiska sympati från hans fans och andra läsare. Han hävdar själv att det inte alls är syftet med att avslöja detta, men ber även sina läsare att "[inte vara] för hård mot mig nu… Jag är redan otroligt ledsen, uppgiven, uppriven och knäckt som det är." Förvisso, Hedén är inte dömd för något brott ännu, men han erkänner till att han har haft sex med en 14-årig flicka, så avsaknad av en dom gör inte att händelsen inte har skett.

Han skriver på bloggen:
Det finns många faktorer som dock gör detta så extremt olyckligt. Man känner sig nästan lurad på något sätt. Först och främst var tjejen i fråga ynka två månader från att fylla 15 år.. Förstår ni? Hade hon varit två månader äldre så hade ingen dömt mig. Men nu var hon 14 år och nu framstår jag som… En pedofil.

Varför jag känner mig lurad? Förmodligen för att det var tjejen i fråga som var initiativtagare till alltihop… Vilket hon också sagt i förhör. Det var inget våld. Det var knappt någon alkohol heller. Det var bara vanligt ömsesidigt sex. Vi pratade även lite under kvällens gång. Då berättade hon att hon haft mycket sex tidigare och även vid ett tillfälle också varit gravid med en efterföljande abort… Vem kan tro att en tjej som varit med om allt detta bara är ynka 14 år?

Dessa två stycken är ett enda stort försök att skylla ifrån sig ansvaret för vad han har gjort - haft sex med ett barn. Det var inte hans fel, han visste inte hur gammal hon var, och även om han hade vetat det så hade hon ändå bara varit två månader ifrån att vara byxmyndig. Låt mig bara påpeka här att, hade flickan varit två månader äldre, hade hon varit 15 - fortfarande ett barn. Det gör inte själva handlingen mer acceptabel, endast mindre straffbar. Ha i åtanke att dessa lagar finns för att barn ska kunna skyddas från vuxna människor som utnyttjar dem. Det handlar om barns rättigheter.

Dessutom, att hänga ut flickans historia på det sättet han gör, att berätta intima detaljer om hennes sexliv och en resulterande graviditet, är helt oacceptabelt. Var, någonstans, i detta brott finns relevansen med att flickan inte var oskuld, eller att, som Nemo själv väljer att lägga väldigt mycket tryck på, hon hade gjort en abort tidigare? Aborter görs på flickor och kvinnor i alla åldrar förutsatt att de är könsmogna. Är du könsmogen kan du bli gravid, och många flickor börjar menstruera i 12-års åldern. Att därför använda en abort som någon slags indikator på en flickas/kvinnas ålder är helt befängt. Många flickor må inte vara sexuellt aktiva vid en sådan tidig ålder, självklart, men att använda en sådan generalisering som någon slags inbyggd åldersgräns är farligt, som detta fall har bevisat.

Vid sexuella brott måste ansvar tas. Detta har inte gjorts i detta fall. Det verkar fortfarande som att Nemo inte har någon som helst uppfattning om vad det är han har gjort. Ett egoistiskt, ångestfyllt inlägg som beklagar att han nu uppfattas som pedofil är det närmsta han kommer. Faktum återstår fortfarande att han har begått ett brott, inte flickan. Att därför skylla på vad hon sa/inte sa, hur hon klädde sig/inte klädde sig är fruktansvärt. Det är även standard i många andra våldtäktsbrott. "Hade hon bara inte klätt sig sådär, betett sig sådär, eller funnits där" är vanligt att höra, och även anledningen varför det ofta är flickor och kvinnor som får lära sig hur man förebygger våldtäkt, och därför också får ta på sig skulden om de blir våldtagna, för de borde ha vetat bättre.

Under inga omständigheter är det acceptabelt för en 23-årig man att ha sex med en 14-årig flicka. Denna flicka är mest troligtvis fortfarande i puberteten och har hormoner som rasar genom kroppen och gör det mer troligt att hon inte kan agera lika rationellt som en vuxen människa ska vara kapabel till att göra. Nemo, å andra sidan, är myndig. Han har rätten att rösta, rätten att dricka på eget bevåg, och ta ett lån, bland andra saker. Dock så kommer inte myndighet enbart med rättigheter, det kommer även med ansvar. I detta fall så behöver någon ta ansvaret, och det finns bara en myndig person inblandad.

Visst är det dock trevligt att Nemo kom ihåg att skriva till folk att,
"Tjejen i fråga har inte gjort något som helst fel i detta. Hon lurade inte mig.. Jag visste bara inget. Och det är faktiskt två helt olika saker. Det blir otroligt fel och olyckligt om hon ska få massa skit i det här… För jag är säker på att hon mår minst lika dåligt som jag gör just nu"
sådär som en eftertanke? Notera även att han även påpekar hon säkert mår minst lika dåligt som honom här, trots att det är hon som blivit utnyttjad och han som utnyttjade.

En länk till ett skärmpdump av blogginlägget (före uppdatering) finns här utifall att inlägget skulle tas bort.

torsdag 25 november 2010

Maximera lyckan, men till vilket pris?

Lise Nordin (MP), Annika Lillemets (MP) och Ludvig Lindström (ordförande Charity International) skriver idag på SvD Brännpunkt att politiker bör jobba aktivt för att maximera lyckan i samhället. Så långt är jag med. Att mäta lycka har gjorts nu i några år som ett sätt att gå ifrån det traditionella nyliberala tänkandet att ekonomisk tillväxt automatiskt maximerar lyckan i samhället. Det är ett bra sätt att se hur en befolkning faktiskt mår som konsekvens av olika demokratiseringsprocesser och andra strukturprogram som Bretton Woods institutionerna kan tänkas trycka på utvecklingsländer, men det är även ett effektivt sätt att se skillnaden inom utvecklade länder där lyckan ibland kan falla vid regeringsskifte eller genomföranden av ny politik.

Däremot, vad jag verkligen hoppas är att dessa författare inte sätter för mycket tillit till Jeremy Bentham och hans utilitarism. Utilitarismen går ut på att den största mängden möjliga kollektiva lycka ska nås i samhället, inte den största delen individuell lycka. Om tre personer därför är extremt euforiska så väger det upp 10 personer som är olyckliga. Det är ett sätt att mäta på som är lite snedvridet, minst sagt. Utilitarismen rättfärdigar dödsstraff och andra brott mot mänskliga rättigheter, så länge det ökar den kollektiva lyckan i samhället. Att därför använda en sådan modell är rent ut sagt farligt. Den ser inte till att öka antalet lycka för var individ, utan det är acceptabelt att vissa lider så länge den maximala lyckan ökas för resten av samhället. (Rättfärdigande av okontrollerad kapitalism?)

Att öka lyckan i samhället, och att använda sig av mekanismer att mäta denna är jag absolut för. Istället för att vända sig till Bentham och 1700-talets utilitarister är dock inte rekommenderat. Istället, fokusera på att ta lärdom av programmet som är nämnt i artikeln - det i Skövde. Min syster är en av studenterna som läser vid detta program, och för var gång hon pratar om vad hon läser blir jag mer övertygad om att det är viktigt att dra lärdom av denna slags kunskap. Mer psykologiska coacher in i politiken, tack!

Min systers blogg finns här. Hon skriver om vad hon lär sig på sitt program och hur hon själv väljer att tillämpa det i sin vardag. Det är en mycket inspirerande och lärorik blogg.

onsdag 24 november 2010

Passivt drickande

Jag har ikväll kollat igenom gårdagens Debatt på SVT med frågeställningen om det bör bli brottsligt för föräldrar att vara berusade inför sina barn. Jag är väldigt glad att denna fråga äntligen blir debatterad eftersom barnen ofta inte får utrymme för sin röst själva och kan därför inte tala för sina egna rättigheter. Att de inte är myndiga och inte kan föra sin egen talan betyder dock inte att de inte har några rättigheter, så det är viktigt att vuxna uppmärksammar och respekterar dem.

Debatten var ganska uppenbart uppdelad i två läger: Föräldrar som anser sig ha rätten att supa inför deras barn om de så behagar; och helnyktra människor, här överrepresenterade av nyktra alkoholister, som i första hand har upplevt ett missbruk. Jag saknade en röst som inte var fullt lika radikal, och hade gärna hört mer av föräldrar som dricker i närvaro av sina barn, men inte för berusning.

Erik Hörstadius var den mest högröstade motståndaren till någon slags lagstiftning som skulle begränsa hans festande inför sina barn. Intressant var dock att han erkände att han själv klassificeras i gruppen "riskbrukare" eftersom han dricker i genomsnitt 2,5 vinflaskor per vecka. Hans poänger var väldigt giltiga; staten ska inte kunna kontrollera alla aspekter av våra liv, och då vi väl släpper in dem i områden som dessa kan linjerna ofta suddas ut vilket kan leda till mer lagstiftning. Jag förstår till fullt hans oro i detta avseende, men problemet här är att hans resonemang är fullständigt baserat på hans rättigheter snarare än hans barns rättigheter. Bara för att han har lyckats föröka sig gör det honom inte automatiskt till en kvalificerad förälder som naturligt kan ta hand om barn på det bästa sättet. Det finns många barn med både pappa- och mammaproblem sedan barndomen som vittnar om detta. Att vara vuxen bör vara att veta bäst eftersom man har haft fler antal år att mogna och reflektera över sitt beteende, men tyvärr är det ofta inte så.

Intressant var också då någon föreslog att om man nu prompt måste dricka, lämna bort barnen till en barnvakt (som man för övrigt skulle jaga mellan himmel och jord om man kom hem och de var apraka) och sup utan barnen, svarade han detta genom att påpeka att ibland, då man är på landet, då är det minsann svårt att hitta en barnvakt för de är ofta i stan. Tamare ursäkt får man leta efter. Om du utsätter dina barn för obehag genom att bli full inför dem och du i vanliga fall löser detta genom att hyra någon att ta hand om dem men denna gång är denna någon otillgänglig, då är alltså den logiska lösningen att kröka på ändå? Personligen skulle jag ha trott att det var att för en gångs skull avstå från alkoholen och se till att ens barn mår bra och känner sig trygga, men uppenbarligen brister min logik där.

Sedan går han vidare till att påstå att det inte är särskilt farligt ändå att dricka inför sina barn, för det brukar inte visa sig som en skada i senare liv ändå. Är inte hela våran alkoholkultur ett skrikande bevis på denna skada som generation efter generation har utsatts för? Statistik som visar på ett ökat snittbruk av alkohol är även ett sådan bevis. Här kan även argumenteras att överhuvudtaget bli full är inte att bruka alkohol, det är att missbruka alkohol. Behöver du ett mer talande bevis än detta argument, fråga då din kropp dagen efter.

Jag förespråkar inte ett helnyktert samhälle som lösning. Det skulle vara trevligt, men det är en utopi, vår kultur är tyvärr alldeles för beroende av alkohol för att införa ett totalförbud. Jag tror att det finns en magisk gräns, ett sunt drickande, där barn och vuxna slipper känna obehag över kalasande människor i närheten och jag tror att den där mamman representerade det (i ord i alla fall, jag vet inte hur hennes alkoholvanor ser ut). Då hon blev tillfrågad om hon drack inför sina barn svarade hon: "Ja, ett glas vin, eller ett glas öl." Inga förklaringar, inget försvar, hon bara konstaterade fakta. För mig är detta ett tecken på ett sunt drickande, hon behöver inte försvara sig eller förklara sig för hon vet att hon inte utsätter sina barn för obehag, eller om det är så att hon gör det så är hon medveten om det och kan ändra på sina vanor. Ingen "rör-inte-min-sup" retorik, inget citerande av 1984 och inget "det är mina barn, jag vet bäst." Alla barn till missbrukare är levande bevis på att föräldrar inte alltid vet bäst.

Om man klarar av att hålla fyllan och barnen separerade, drick på! Dock tror jag att det är väldigt få människor som klarar av att göra det. Vidar Aronsson, ordförande för Ungdomens Nykterhetsförbund (UNF) använde sig av ett väldigt användbart uttryck i debatten - passivt drickande. Detta innebär människor som på något sätt blir påverkade av ditt drickande - före, efter, eller under tiden. Det är användbart för att det öppnar upp supandet från det privata till omgivningen, för det är precis det supande gör; det är extremt få fall där ditt drickande inte påverkar någon annan genom att säga för mycket på fyllan, göra något dumt, eller bara bete sig skumt. För att inte nämna vandalism eller "rolig" fyllestöld av trafikskyltar, trafikkoner osv. Alkohol påverkar inte bara personen som väljer att inta den, utan även omgivningen. Att förneka detta är bara att stänga debatten för ansvarsfullt drickande.

Och för er som undrar om det är okej att hämta sina barn bakis, eller om de känner av ert drickande fortfarande? Självklart gör de det! Barn är mycket mer uppmärksamma än vad vi tror. Som jag ser det handlar denna debatten inte om föräldrarnas rättighet till att få festa, utan barnens rättighet till en alkoholfri tillvaro utan obehag.

Programmet SVT debatt var baserat på denna DN debatt artikel av Madeleine Leijonhufvud.

(Detta inlägg är relaterat till det jag skrev igår.)

Kyrkan omdefinierar ännu en gång sexuella trakasserier

SVT rapporterar att en toppchef i svenska kyrkans ledning får, efter en undersökning, avgå från sin tjänst på grund av "brister i ledarskap och kränkande beteeende mot vissa medarbetare" [sic]. Detta är samma chef som det rapporterades för några dagar sedan att han var anklagad för sexuella trakasserier. Det verkar som att, än en gång, personer involverade i kyrkan klarar sig undan sexskandaler. (Katolska kyrkans vidspridda täckande av pedofili, någon?)

Vad är det med religiösa institutioner och att vägra kalla sexuella övergrepp vid deras rätta benämning? Det som är extra oroande i detta fall är att undersökningen i fråga har gjorts av en advokatbyrå, som förhoppningsvis är religiöst neutrala. Finns det en motvilja i vårat samhälle att ta till oss att även religiöst troende människor kan ägna sig åt sexuella övergrepp? I och med religioners minst sagt tveksamma ställning mot kvinnor tycker jag att det snarare skulle vara tvärt om.

Att vägra kalla denna händelse vid dess rätta benämning ändrar inte övergreppets natur. Det det däremot gör är att dölja eventuella andra övergrepp av sexuell natur som kan ske inom dessa slags institutioner, genom att omformulera ramarna för definitionen av sexuella trakasserier. Sluta skydda religionen och börja istället skydda de som har blivit utsatta for sexuella trakasserier!

tisdag 23 november 2010

Alkoholkulturen

Hillevi Wahl, författare av böckerna Kärleksbarnet och Hungerflickan har skrivit ett mycket bra och viktigt debattinlägg på SVT debatt om alkoholvanorna kring jul. Hon kommer själv från ett missbrukarhem och har upplevt alkoholens konsekvenser i första hand och efter att ha skrivit böcker omkring ämnet har hon även undersökt konsekvenserna på barn i allmänhet. Ett talande stycke ur hennes debattartikel är dessa:
I samband med att jag skrev min första roman, ”Kärleksbarnet”, som handlade mycket om min egen uppväxt som alkisbarn, så diskuterade jag ivrigt med min omgivning hur man skulle hantera alkohol framför barn. Jag undrade själv hur de där superföräldrarna gjorde, de där som tycktes kunna hantera det ”snyggt”. Vad det var för magiskt de gav sina barn så att de inte blev otrygga fast föräldrarna blev lalliga och lulliga och inte betedde sig som vanligt.
Jag började med att fråga föräldrarna. Som vidhöll att det aldrig hade varit några problem. Inget av barnen hade någonsin uttryckt oro eller klagat. Sedan ropade de in de nu nästan vuxna barnen:
”Hörni, har ni någonsin tyckt det har varit jobbigt när vi har druckit vin eller festat?”
Då skruvade barnen på sig. Det var första gången i sina tonåriga liv som barnen fick frågan. Och de visste att föräldrarna inte skulle gilla svaret.
”Ja, alltså, nu fattar man ju varför ni luktade så konstigt. Varför ni skrattade så konstigt. ”
”Du blev så glansig och konstig i ögonen. Det tyckte jag inte om. ”
”Jag brukade få lite ont i magen och gick in på mitt rum, för jag ville inte vara med när ni blev så sådär jobbiga.”
Konstiga och jobbiga. Annorlunda. Det var det genomgående temat i alla svar jag fick. Mycket till föräldrarnas stora förvåning. De hade trott att allt var bra. Om man frågar barnen så får man höra sanningen om hur det egentligen känns i magen när föräldrarna dricker alkohol.

Hur många vuxna frågar egentligen deras barn vad de tycker om sitt drickande; hur många vuxna har egentligen koll på hur barnen påverkas? Liksom Wahl kommer även jag från ett missbrukarhem där alkohol var centralt. Problemet som jag minns det var inte hur ofta föräldrarna drack, utan att de blev fulla. Jag känner igen mig i den här obekvämheten över vuxna som börjar bete sig konstigt, som blir jobbiga och vill kramas och säger med rösten stinkande av alkohol hur fin man är; farbröder och tanter som vill dansa och stoja och stimma och ler mot en med glasartade ögon. Det är obehagligt. Som barn känner man på sig att något är fel, mamma och pappa och de andra tanterna och farbröderna är inte som de ska. Det spelar ingen roll hur ofta det händer, det är att det händer som gör det obehagligt. Ett barn blir inte mer tolerant till att deras föräldrar är fulla för att det händer mindre ofta, snarare tvärtom. Ser man sina föräldrar fulla ofta blir det ett normaltillstånd; ser man dem fulla sällan blir det ännu mer oroande då man väl gör det.

Alkohol är en del av våran kultur, lika självklar som julafton. Många anser inte att det är ett problem att ta sig några snapsar vid högtider. Det är trevligt, det är en del av vad julafton, midsommar, påsk (fredag, lördag?) innebär. Är det lika trevligt för barnen, tro?

Det är viktigt att kunna ha en hälsosam relation till alkohol, och att kunna hantera den, argumenterar många. Men är det verkligen att hantera alkohol då man blir full? Att hantera alkohol är väl snarare att kunna dricka ett glas vin till middagen på helgen och sedan stanna där? Åtminstone om man har barn runt omkring sig. Jag är starkt emot att försöka statligt reglera folks privata liv, att försöka inskränka deras individuella val eller rättigheter över självbestämmande, förutsatt att de är vid sina sinnens fulla bruk. Vill en vuxen människa gå ut och slå klackarna i taket och göra det genom att dricka alkohol så har jag inga problem med det. Problemen kommer då barnen kommer in i situationen. Att gå ut och festa i lokaler som har en laglig minimiålder är, som jag ser det, inget problem, för där ska inte barn kunna ta sig in. I hemmen vid högtider å andra sidan brukar barnen vara en stor del av anledningen till att man överhuvudtaget bryr sig om att fira - att se deras glädje då de öppnar julklappar, att få se dem springa omkring i små tomteluvor och att få en giltig ursäkt att titta på Kalle Anka som vuxen. Det finns inget effektivare sätt att släcka denna glädje och skapa obehag än att dricka sig full i deras närhet.

Som jag ser det handlar det inte om de vuxnas rättighet till att dricka, det handlar om barnens rättighet till en alkoholfri tillvaro. Jag kommer att fira en vit jul i år och låta bli att utsätta andra människor för alkohol-relaterat obehag. Kommer du?


(Relaterat till detta ämne är även denna debatt på DN om att bestraffa fulla föräldrar som sätter deras barn i livsfara.

Även denna debattartikel från förra årets Metro om hur vart fjärde barn oroar sig för julen för att deras föräldrar kanske dricker för mycket är relevant och intressant. Uppmärksamma: Även (nästan) vuxna människor tycker att fulla människor är obehagliga. Jag håller med.)

fredag 12 november 2010

Sverigedemokraterna och yttrandefriheten

Igår kväll sändes en dokumentär om Sverigedemokraternas valrörelse. Sverigedemokraterna - vägen till riksdagen heter den och följer såväl de högsta hönsen inom partistyrelsen och ungdomsförbundet som ett par i Vällinge som tycker att "huckle" (använt för hijab) är "skitigt" som kämpar för Sverigedemokraternas inträdande i kommunfullmäktige.

Vad som slår mig väldigt starkt i denna dokumentär är den totala terrorn Sverigedemokraternas medlemmar verkar leva i. Mattias Karlsson lägger in oförstörbara fönster för att skydda sina barn mot eventuella gatstenar som kan flyga in genom fönstret och skada hans barn, och Jimmie Åkesson, efter hans flykt från tumultet kring budgetförslaget kastar oroliga blickar över axeln och undrar över polisens frånvaro.

Jag är ingen SD-anhängare eller sympatisör. Jag förkastar deras politik och har tidigare skrivit blogginlägg om hur ogenomförbar den är. Dock så tycker jag att det är rent förskräckligt då personer använder sig av våld för att motargumentera någon de inte håller med. Sverige är en demokrati där yttrandefriheten ska väga tungt. Det är ett land där folk ska få kunna ha sina åsikter utan att behöva känna sig förföljda eller hotade.

Visst, Sverigedemokraterna är inte oskyldiga i allt detta heller. Det finns youtube-klipp på högt uppsatta Sverigedemokrater som till synes provocerar och använder våld mot människor som inte har gjort annat än argumentera emot dem, och det finns åtminstone ett exempel i dokumentären under SDU-paraden i Helsingborg då en medlem lägger händer på en uppretad åskådare. Poängen är dock att våld från båda sidor är totalt oacceptabelt. Folk ska, i en demokrati, få uttrycka sina åsikter utan att känna sig hotade, oavsett hur fel man tycker att dessa åsikter må vara. Jag håller inte med SD till fem öre, men jag respekterar deras rätt att uttrycka sig så länge de håller inom lagarna; något SD har blivit fruktansvärt skickliga på under senare år.

Nyckeln till ett stabilt, hållbart politiskt samhälle enligt John Stuart Mill, den progressiva liberalen, ligger i debatt. Utan att framföra olika synpunkter och rationellt diskutera dem kommer vi aldrig att kunna hitta den rätta vägen för samhället. I hans verk On Liberty sa han "Om hela människosläktet minus en, var av en åsikt, och endast en person var av den motsatta åsikten, skulle människosläktet inte vara mer rättfärdigade i att tysta denna enda person, än vad denna enda person skulle vara rättfärdigad i att tysta männniskosläktet" (Min översättning - fantastisk bok för övrigt, rekommenderas varmt).

Debatt behövs, diskussion behövs, utmaningar av sociala normer/åsikter/sanningar behövs för att samhället inte ska stagnera. Utan en konstant debatt kommer samhället att stå och trampa på samma ställe och mänskligheten fördummas. Hur ska vi kunna rättfärdiga att fördöma någons åsikter om vi inte har granskat dem och kommit upp med ett hållbart motargument? Om det är tekniken vi börjar använda så kommer vi inte att bli bättre än vilken genomsnittlig diktatur som helst. Samma sak gäller om vi börjar använda oss av våld för att tysta deras åsikter.

Jag är lika besviken som många andra att Sverigedemokraterna tog sig över tröskeln i detta val. Protestera gärna mot Sverigedemokraterna och deras politik, med all rätt, och i all ära; fortsätt hålla motdemonstrationer, men låt bli att göra det genom våld och hot!

Som det klassiska citatet: Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.
Vad hände med tron på yttrandefriheten?

(Bo Sjökvist, producent och projektledare för dokumentären skriver på SVT debatt här
Dokumentären finns här)

torsdag 4 november 2010

Vem bryr sig vem Kungen ligger med?

Ja, precis det. Vem bryr sig vem Kungen ligger med?
Twitter har surrat konstant om våran kära Kung hela dagen. Tydligen finns det någon bok som säger att Kungen har gått på strippklubb och från vad jag förstår så finns det antydningar att han även ska ha varit otrogen mot sin maka, vår Drottning Silvia. Detta är en skandal verkar många tycka, och Kungen ska dementera i TV, men vet inte riktigt hur han ska göra det, för det kanske är sant.

Kungen är vår representant utåt, säger folk. Han måste bete sig exemplariskt annars så kastar det en skugga på Sverige som land. Låt mig bara påpeka här att vi pratar om Kungen, en symbol som hör samman med Prinsessan på ärten, Kejsaren som ville ha nya kläder och Alibaba och de fyrtio rövarna. Kungen är en monark. Han har ärvt sin titel. Den är inte baserad på hans kunskap eller på hans kapacitet att representera Sverige. Han har tidigare berömt diktaturer och hans likar verkar åka lyxyacht utanför Monaco 11 månader om året. Finns det någon som fortfarande tar monarker seriöst som representanter för ett land? Speciellt Europas inavlade adelslinjer? Kungens eventuella utomäktenskapliga affärer kommer inte att reflektera dåligt på Sverige som ett land.

För övrigt är detta samma situation som Clinton i USA och Sarkozy i Frankrike, båda har blivit anklagade för att vara otrogen mot sin fru. Har det på något sätt reflekterat över hur de sköter sitt jobb? Jag skulle argumentera att det inte har det. De har fortfarande varit lika kompetenta som innan. Otrohet är inte lika med inkompetens. Otrohet är lika med ett stort svek mot sin familj. (För i en öppen relation kan det inte finnas otrohet även om en eller båda parter har sexuella relationer med någon annan.) Notera nu detta ord: familj, och jag skulle vilja påpeka att det i synnerhet är ett stort svek mot sin fru, om denna fru nu inte från början vet om Kungens utomäktenskapliga affärer och har en överenskommelse med honom. Implicerat här är självklart att Drottningen förhoppningsvis får ha sitt lilla roliga vid sidan om. Ingen ojämställdhet här inte! Poängen är att det är en privat angelägenhet, och inget vi har rätt eller bör sticka våra näsor i.

Går vi enbart på det faktum att Kungen verkar ha besökt strippklubbar är det en helt annan diskussion. Helen Wellton säger att hon har problem med Kungens kvinnosyn då hon efter en förfrågan kände sig som "någon flicka man beställde till kaffet som en dessert." Detta är helt förståeligt, och jag har ett stort problem med karlar som beter sig så, som om alla kvinnor är en ägodel som de kan betrakta, vrida och vända på hur de vill. Det finns förvånansvärt många av dem kvar i dagens samhälle. Men än en gång, debatten om strippklubbar, prostitution och dylikt är lite mer nyanserad än den som finns i mainstream Sverige. Att måla ut alla kvinnor som offer som sätts i dessa positioner är en fara i sig. Helen Wellton har satt alla kvinnor som inte agerade som henne, och nobbade Kungen, rätt i offerrollen här. Passiva offer för den stora stygga Kungens makt, utan någon som helst egen vilja. Nickedockor, marionetter, inte människor. Självklart är det dumt att neka att dessa maktspel finns, men det är även dumt att se debatten som svart eller vit; offer eller makthavare. Världen är lite mer färgglad än så.
Dessutom, att påstå att man ger en intervju till en person som skriver en bok om Kungens kurtiserande att man gör det för att skydda Silvia eller andra kvinnor som är i en liknande position är bara rent elakt. Hur hjälper det Silvia att få sin mans otrohet outad till hela svenska folket? Detta förutsätter också att hon inte visste om något innan. Min förståelse av synen på monarker är att den är rätt traditionell och att i så fall skilsmässa inte skulle vara accepterad till samma grad som den är för en vanlig Svensson. Att prata om Kungens dåliga kvinnosyn eller hans otrohet i en bok är inget annat än skvaller.

Personligen tycker jag att hela denna debatt är befängd. En privat fråga som har gjorts offentligt, till vad för nytta? Kommer Kungen att abdikera? Jag hoppas så, men jag tror knappast det. Detta är en skandal som kommer, som vilken annan som helst, att blåsa över om en månad eller så. Kungen kommer kunna återgå till sina strippklubbar och kvinnor på sidan om och livet i Sverige kommer att fortsätta som vanligt. Som tur är så verkar varannan svensk tycka att Kungen ska få ha sitt privatliv i fred, så i fortsättningen kanske vi slipper dessa idiotiska skandaler.

Annars har jag en lösning på problemet: Avskaffa monarkin och gör en republik av Sverige. På så sätt kan vi åtminstone hålla personen i fråga ansvarig för deras handlingar eftersom den är folkvald. Ja, det röstar jag på.

Edit: Jan Guillou skriver väldigt bra om hela denna affären

söndag 31 oktober 2010

Den dolda rasismen

Annika Hamrud och Elisabeth Qvaford kommer att komma ut med en bok som heter Svensk, Svenskare... Ett reportage om Sverigedemokraterna. De har under sommaren följt Sverigedemokraternas politiker och undersökt deras retorik. Nu har de skrivit ihop det till en bok som visar hur Sverigedemokraterna ändrar formuleringen kring invandrardebatten. Det finns sammanfattat i en debattartikel på SVT här.

Som jag har nämnt tidigare så är det viktigt hur man formulerar debatter i media, men även privat. Formuleringen sätter ramen för debatten och en riktigt bra retoriker kan få oss att tänka på saker, till och med vilja ha saker, utan att säga det rakt ut. Formuleringar kan dölja lika mycket som de avslöjar och har man inte detta i åtanke då man läser tidningen så kan man lätt missa halva debatten.

I detta fall så lyckas Sverigedemokraterna, genom att omformulera debatten, att dölja det rasistiska budskapet. Ibland lyckas de med det bättre, ibland sämre. Faktum är att ord som "invandringskritisk" låter mycket bättre bland oss Svenssons än "främlingsfientlig," men budskapet är precis detsamma. Dock då ett ord låter mindre aggressivt än vad det egentligen är har vi lättare att anamma detta språk själva och börja använda ramarna för invandringspolitiken som Sverigedemokraterna har satt upp. Detta är självklart något som partiet vill, som de strävar efter. Det skulle ta invandringsdebatten till en nivå där man öppet kunde prata om rasistisk politik, men bakom "snälla" ord. Debatten skulle bli accepterad i samhället, och genom dessa mindre aggressiva ord så skulle vi kunna vara öppna rasister, om ändock inte uttalade sådana.

Den här boken kommer att hamna på min önskelista inför julen och jag rekommenderar att andra läser den också. Om vi ska bekämpa de främlingsfientliga strömmarna som finns i samhället måste vi vara medvetna om hur debatten förs. Framförallt måste vi vara väldigt rädda för att låta de främlingsfientliga sätta ramarna för debatten, för om de får göra det så sker debatten på deras villkor.

Detta är inte att säga att vi inte ska ta debatten. Det är viktigt att hålla den vid liv så att Jimmie Åkesson & co inte kan spela martyrer på samma sätt som de gör idag. Dessutom tror jag fortfarande att om debatten tas kommer Sverigedemokraternas politik att skalas av, lager för lager, och visa den rasistiska kärna som finns där. Vi måste bara passa oss för att göra rasismen snällare.

onsdag 27 oktober 2010

Samtycke vid sex

Det är inte ofta jag och Beatrice Ask är överens, men då det kommer till detta är definitivt på samma spår.

Jag vet att det är väldigt kontroversiellt att insistera på uttalat samtycke då det kommer till sex, men jag tror att i detta fall behövs det. Det är alltför lätt att anta att personen vill ha sex då man själv är inne på det spåret. Dessutom, om man från början har en tveksam kvinnosyn så kan man ofta se en viss motsträvighet som ett tecken på kvinnans skyddande av sin oskuldshet, eller tillskriva det ett beteende som kvinnan ofta tycks anta - att spela svårfångad. Svaret på detta tycks för många att vara att pressa lite extra hårdare, att anta beteendet som en utmaning. I detta fall finns inte heller något uppsåt för att begå ett brott; något som ofta fokuserats på innan.

Precis som Nils Petter Ekdahl påpekar i artikeln ovan så är samtycke centralt för ett våldtäktsbrott; det ska vara den sexuella kränkningen som står i fokus, inte uppsåtet, eller bristen därav.

Många är oroliga att detta kommer att leda till ett system som kvinnorna missbrukar, att karlar kommer att anmälas för hämnd eller något liknande. Jag skulle ljuga om jag påstod att möjligheten inte finns där; oroet är väldigt realistiskt och hotet finns där. Det finns karlar idag som anmäls trots att de inte begått ett brott, men detta händer inom alla brottskategorier, inte enbart våldtäktsmål, och sanningen återstår fortfarande att majoriteten av våldtäkter som anmäls inte får något slags beslut, och endast lite över en tiondel får ett åtalsbeslut (se BRÅ för statistik). Då är inte ens det stora antalet mörkertal (sexualbrott som inte anmäls) nämnda.

Intressant är dock att SvD här enbart talar om att kvinnan ska ge sitt samtycke. Är detta ett annat fall av könsseparerad media, eller är det en konsekvens av retoriken som makthavarna använder? Många verkar tro att kvinnor är de enda som kan utsättas för sexuella övergrepp, men detta är inte sant. Det finns fall från utomlands där karlar har blivit utsatta för vad som klassificeras som våldtäkt efter att kvinnor har stoppat Viagra eller liknande substanser i deras drinkar och sedan närmat sig dem. Klart, kvinnor är i majoritet då det kommer till att bli utsatta för våldtäkter och sexuella övergrepp, men det finns män som utsätts för dem också. I motsats till vad som verkar vara det underliggande antagandet så är inte karlar alltid redo. Är inte deras samtycke minst lika viktigt?

tisdag 26 oktober 2010

Kvinnan som offer

Camilla Wagner skriver väldigt övertygande om kvinnan som offer för dubbelbestraffning och pekar på att det finns en fara i sig att ignorera det faktum att kvinnor faktiskt är offer för diskriminering i särskilda situationer. Jag håller med henne fullt ut. Det finns en fara i att ignorera att kvinnor ofta kommer från en särskilt utsatt ställning i samhället.

Det här är en av de största motsägelserna, enligt mig, när det kommer till den feministiska debatten, och temat i min dissertation. Att måla kvinnor som offer är farligt, för som jag argumenterade igår, det gör dem till viljelösa dockor som blir styrda hit och dit av patriarkatet, till synes utan något som helst självbestämmande. Att ignorera kvinnors handlingskraft är att förpassa dem till samma könsroller som den feministiska rörelsen kämpar för att rasera.

Samtidigt, ignorerar man det faktum att kvinnor faktiskt är förtryckta inom många områden i samhället så ger man upp möjligheten att ifrågasätta dessa maktstrukturer som förtrycker kvinnor. Genom att låtsas om att problemet inte finns så kommer man aldrig att kunna tilltala de problemen som finns i samhället, och riskerar då att fortsätta i samma mönster som alltid. För att ett problem ska kunna övervinnas behövs en bred debatt kring ämnet. Precis samma fara uppstår då en debatt bara förs enligt en speciell ram utan något utrymme för andra åsikter. Ironin här ligger i att hela den feministiska debatten är baserat på en offermålning. Rörelsen skulle inte existera eller vara trovärdig om vi inte antog att kvinnor är offer på ett sätt eller annat.

Dock, att påstå att
DEN MISSHANDLADE kvinnan är offer för misshandel. Skulle samma personer då hävda att kvinnan själv kan välja om hon vill vara offer eller inte? Olyckligtvis är svaret inte så självklart nej. Det finns de som inte förstår att ett teoretiskt val inte alltid är detsamma som ett verkligt alternativ.
är att förenkla offermålningen radikalt. Liz Kelly är en erkänd författare inom könsbaserat våld (se Surviving Sexual Violence (Feminist Perspectives)
) som gång på gång pekar ut faran med att anta att kvinnor som utsätts för våld enbart är passiva offer. Trots att kvinnorna i fråga inte kan fysiskt förhindra våldet, så finns fortfarande en grad av motstånd från deras håll; genom att kämpa emot, eller kanske att inte kämpa emot, genom andra små tecken på motstånd som sker utanför misshandelssituationerna. Att därför anta att kvinnorna automatiskt är passiva offer är att håna de små handlingar de tar för att protestera mot det könsbaserade våldet de utsätts för.

Det är en hårfin linje som den feministiska debatten vandrar på. Att offermåla eller att inte offermåla, det är frågan. Dock så bör var person som är insatt i denna debatt, eller vill vara, vara medveten om den stora motsägelsen som existerar inom denna debatt. Genom information kan vi vandra denna linje och förhoppningsvis hitta en bra balans.

måndag 25 oktober 2010

Könsseparerad Media

Någonting som slår mig kraftigt ibland då jag läser nyheterna är hur pass annorlunda kvinnor och män porträtteras i media. Den här artikeln från DN behandlar Wikileaks nyligen släppta material om kriget i Afghanistan. I ingressen står detta: "Amerikansk militär har dödat närmare 700 civila irakier vid vägspärrar, enligt de hemliga krigsdokument som släppts via Wikileaks. Bland de dödade finns förståndshandikappade, barn och kvinnor." Notera här hur kvinnor blandas ihop med barn och förståndshandikappade, som om de alla skulle ha samma självbestämmandeförmåga.

Min disseration handlar om kvinnor i konflikt, och är det något jag har lärt mig av den stora mängden läsning jag har gjort inför den är att kvinnor är lika aktiva som män i krig, om än inte genom våld. De sköter den reproduktiva ekonomin (det lilla samhället, barnskötsel och även ekonomin inom hushållet). De är lika mycket delaktiga till krigets framskridande som männen. I många fall är de även delaktiga inom militären, måhända inte just i detta sammanhang, men i många andra sammanhang. Att därför jämställa kvinnor med barn och förståndshandikappade som inte kan ta hand om sig själva, som inte har ett lika stort självbestämmande eller ansvar, är att effektivt göra dem handlingslösa. Det är även att underminera den inverkan kvinnor har för att stå emot konflikt. Att se kvinnor enbart som passiva offer ställer dem på sidlinjerna i en konflikt, inkapabla till att göra något annat än att observera.

FN hävdar att kvinnor är viktiga, till och med huvudsakliga, för återuppbyggnad av stater efter konflikt och för fredsbevarande. Detta är i och för sig även det baserat på könsroller (se Shepherd, 2008, Gender, Violence and Security : Discourse as Practice), men det leder åtminstone till en involvering av kvinnor i fredsbevarande och återuppbyggande. Det leder dem från den antagna passiva rollen till en aktiv roll.
DN, å andra sidan, väljer att plocka bort kvinnors självbestämmande och reducera dem till handlingslösa dockor. Värt att fundera över kan även vara varför DN verkar tycka att civila kvinnors liv är mer värda än civila mäns liv.

fredag 22 oktober 2010

Framtiden för EUs jordbruk

Det pågår en debatt just nu i svensk media om medlemsavgifterna till EU. EU-minister Birgitta Ohlsson vill minska medlemsavgifterna till EU. Samtidigt anser förbundsordföranden för Lantbrukarnas Riksförbund att Sverige förlorar på att driva en politik som kräver minksat jordbruksstöd.

Det senare må vara delvis rätt. EU grundades med jordbruk som en viktig del av den Europeiska gemenskapen. Samarbetet var, och är, beroende av denna gemensamma jordbrukspolitik. Sverige, genom att trycka på att minska jordbruksstödet, kan bli tvungen att tampas med stor opposition från länder som Frankrike, Spanien, Grekland och Portugal som får ett stort stöd genom den gemensamma jordbrukspolitiken. Dock så återstår faktum att den gemensamma jordbrukspolitiken har fått utstå en rad kritik från olika håll, och som en konsekvens av detta, har gjorts om och andelen procent av EUs totala budget som går till jordbruk har minskats drastiskt. Taxan på jordbruksprodukter har historiskt varit fruktansvärd orättvis och slagit hårdast på utvecklingsländer som ofta har stora jordbrukssektorer och är beroende av inkomsterna från denna sektor.

Frågan som egentligen är relevant här, förutom hur rättvist det är att EU genom sin gemensamma jordbrukspolitik slår ut jordbrukssektorer i utvecklingsländer, är åt vilket håll EU bör utvecklas. För tio år sedan introducerades en gemensam valuta och sedan dess har steg tagits mot en gemensam säkerhetspolitik, en gemensam utrikespolitik och en större integration. EU öppnar samtal med länder som förmodligen aldrig fanns på kartan för ett samarbete då en europeisk gemenskap bildades för drygt 50 år sedan. EU flirtar med stater från forna Sovjetunionen med risk för att irritera Ryssland som inte vill tappa sin influens i det området.

EU expanderar, EU integrerar och EU utvecklas till något som är allt längre bort från som EU grundades på. EU utvecklas i takt med världen, den industrialiseras allt mer, teknologin utvecklas. EU är redan världens största ekonomiska marknad, men EU sitter även på en diplomatisk makt som är respekterad i världen. Om EU nu utvecklar sin armé så kommer EU att sitta på makt enligt både neoliberalismen och neorealismen. EU har all potential att utvecklas som en internationell spelare med syftet att sprida mänskliga rättigheter, social rättvisa, jämlikhet och ekonomisk och social utveckling. Frågan är om vi ska fortsätta betala över en tredjedel av EUs budget till en jordbrukspolitik som trots reformer anklagas för att förvanska världshandeln eller om vi ska satsa på andra områden istället.

Här skriver SVT om debatten.

onsdag 20 oktober 2010

Pappor, ni är inte lika mycket värda som föräldrar

Nu har omröstningen genomförts, den som jag skrivit om i min engelskspråkiga blogg här. Jag talar alltså om den nya lagen om föräldraledighet som har debatterats på EU-nivå. I och med att vi blir alltmer integrerade så försöker EU att hitta gemensamma lösningar till diverse olika problem, speciellt de rörande olika rättigheter; i detta fall rättigheten att vara förälder, och i barnets fall rättigheten till en förälder. Runt om i Europa kommer många kvinnor som tidigare inte har haft den ekonomiska tryggheten att ta mammaledigt vara berättigade detta. Låt mig omformulera det där: De kommer att bli tvingade till att stanna hemma med sina barn i minst sex veckor efter födseln.

Missförstå mig rätt, jag är absolut för rättigheterna att stanna hemma med sina barn och få en ekonomisk ersättning för det. Och självklart ska denna ersättning utbetalas. Kvinnor (och män) föder fram framtiden i våra nationer. Det är dessa barn som i framtiden ska leda oss, sköta vår ekonomi och få samhället att gå framåt. Det ligger i samhällets intresse att vi fortplantar oss. (Måhända inte till den grad som vi just nu gör, men nya människor behövs.)

Det är många olika aspekter av detta beslut som upprör mig, och tvångsinspärrningen av kvinnor i sitt eget hem är bara en av dem. Detta beslut är taget med en av världens äldsta och, kan man tycka, mest förtryckande kvinnokönsroll - omhändertagerskan. År efter år har kvinnor blivit begränsade till den obetalda, prestigelösa reproduktiva sektorn baserat på att de föder barn. På grund av detta har de blivit materiellt beroende av män, som jobbar i den officiella, erkända ekonomiska sektorn. Detta är även en av de stora anledningarna till varför kvinnor fortfarande tjänar betydligt mindre än män. Det är en könsroll som bör prioriteras att bryta ner, men inte bara för kvinnornas skull.

Detta domslut säger att män inte är lika betydelsefulla som föräldrar. Att de inte har samma rättigheter som kvinnor till att lära känna sitt barn och uppfostra det. Denna lag underminerar alla pappor runt om i EU, hela världen till och med. Denna lag säger till er att ni inte behövs, ni är inte viktiga för era barn, ni är helt enkelt inte lika mycket värda som föräldrar som mammmorna. Ta ut två veckor av eran ledighet om ni vill, men det är det enda ni är garanterade enligt lag, och vad EU anbelangar så behöver ni inte ens göra detta, det spelar ingen roll för barnets utveckling.

Jag förstår att det finns ekonomiska anledningar till att inte tvinga männen att stanna hemma, men denna lag är totalt felriktad. Istället för att rikta den mot föräldraledighet borde denna lag garantera en förstärkning av kvinnors ekonomiska position för att se till att papporna också har en möjlighet att ta ledigt och spendera kvalitetstid med sina barn under de första åren av barnets liv. Denna lag hade en enorm möjlighet att utrota djupt sittande könsroller som inte ens är relevanta i vårat moderna samhälle och ersätta dem med lika rättigheter för båda föräldrar på alla plan. Istället konsoliderade den dessa roller och detta utan att ens försöka höja prestigen för det jobb kvinnor gör i all tysthet bakom scenerna. Jämlikhet inför lagen? Inte om EU får bestämma.

Kvinnokampen är manskampen. Det handlar om individer och lika rättigheter; om individens potential och möjligheter, inte om roller som har gått i arv i generationer. Det handlar om dig, som individ, att ha rättigheten att styra ditt liv i den riktning du vill. Denna lag var ett stort steg bakåt. Jag sörjer.

onsdag 6 oktober 2010

Uppdrag Granskning & Nikaben

Jag är glad att Uppdrag Granskning valde att ta upp frågan som håller på att infektera Europa, nämligen den om förbudet av heltäckande slöja dold i form av den omfattande definitionen heltäckande klädsel. Exakt vad jag tycker om förbudet av burka finns på min engelskspråkiga blogg i ett inlägg helt tillägnat belgiens förbud av nikaben. För att sammanfatta det: Jag är totalt emot kvinnoförtryck i alla dess former och färger, men jag finner det mostsägelsefullt att häva ett förtryck genom ett annat fötryck. Debatten måste tas i ett annat forum än det juridiska, nämligen det sociala. Att förbjuda folk att klä sig hur de vill under syftet att de ska få klä sig hur de vill är en paradox, och kommer att leda till att minoriteten som använder sig av dessa heltäckande slöjor, samt deras aktiva eller passiva supportrar, vänder sig mot samhället. En aktiv och öppen dialog måste därför istället föras med muslimer (precis som det måste göras med andra religiösa och icke-religiösa personer) om kvinnoförtryck.

Dessutom så finner jag det fruktansvärt skrämmande hur staten i detta fall skulle gå in i våra liv till den graden att de bestämmer hur vi ska gå klädda. Staten har ingenting där att göra. Jag ser nödvändigheten att av hygeniska skäl förbjuda folk från att gå nakna, men utöver det så tycker jag att det ska vara upp till var individ att bestämma hur han eller hon vill gå klädda. Att gå längre än så är ett övertramp av staten.

Specifikt med programmet tyckte jag att det var ett problem att det framställdes som att problemet med heltäckande klädsel låg på kvinnorna som valde att bära den, och inte på samhällets attityd i stort. Att kvinnorna inte lyckas skaffa jobb och tvingas att leva på bidrag framställdes som att detta var ett val av kvinnorna. Personer i programmet sa att kvinnorna måste prioritera: Jobb eller klädsel. Jag inser att detta förmodligen är en spegling av vad samhället tycker och tänker, och att diskussionen därför även måste fokusera på att rikta om problematiken. Genom att lägga ansvaret för deras utanförskap på kvinnorna själva så utsätts de för en dubbel skuldbeläggning. Först får de känna skuld av sin egen religion över sin sexualitet. När de sedan försöker ta bort denna skuld genom att bära heltäckande klädsel så lägger vårat samhälle skulden på kvinnorna för att de inte klarar av att skaffa jobb. Någon mer än jag som ser ironin i detta? Kvinnorna hjälps inte av denna dubbla skuldbeläggning, tvärtom. Var de än vänder sig i samhället så har de ingen hjälp, var finns vägen till ett bättre liv i detta?

Jag hade också önskat att Uppdrag Granskning hade gått djupare in i debatten och faktiskt tagit med någon politiskt tänkande person som var för förbudet av nikaben. Debatten och alla dess motsägelser hade kunnat undersökas djupare. Det finns en fundamental paradox (som tidigare argumenterat) i förespråkandet för ett förbud av nikaben, men även ett problem med fortsatt kvinnoförtryck inom den muslimska kulturen. Dessutom, hur kan man skilja på kvinnor som är förtryckta och kvinnor som själva har valt heltäckande klädsel utan utomstående påtryckningar. (Ni som argumenterar att alla som har heltäckande klädsel står under muslimskt kvinnoförtryck kan här börja fundera över implikationen med smink, rakande av kroppsdelar, husfruar bland annat.) Debatten är lika nyanserad och djup som den om prostitution. Denna mer nyanserade debatt kan nog vara bra för en senare tidpunkt dock. Uppdrag Granskning har trots allt bara en timmes sändningstid och då är det bra att täcka så mycket som möjligt så att så många som möjligt blir insatt i frågan.

onsdag 15 september 2010

Sverigedemokraterna och (o)verkligheten v.2.0

För att fortsätta diskussionen som påbörjades i mitt senaste inlägg om Sverigedemokraterna och deras ogenomförbara politik så tänkte jag peka till denna artikel.

Frankrike har nyligen fått väldigt stor uppmärksamhet i media på grund av deras fruktansvärda behandling av Romer inom landets gränser. Några gånger per vecka kommer det fram nytt bevis att romerna har aktivt diskriminerats av den franska staten mot europeisk lag. I artikeln ovan säger EU:s justitekommissionär Viviane Reding att Frankrike har gått för långt, de har diskriminerat ett folkslag på grund av deras etniska tillhörighet och detta är inte acceptabelt i EU. Frankrike kan nu kommas att dras inför domstol.

Om ändock det har tagit sin lilla tid så tyder detta på att tumskruven har börjat dras åt. Frågan är om EU samt andra rättsorgan (internationella domstolen för mänskliga rättigheter t ex.) kan ignorera frågan om förbudet av burkan och niqaben för evigt. Ett lagförslag som är uppenbart pekad mot den muslimska befolkningen inom EU, ett lagförslag som tyvärr har ökat i popularitet inom EU, men som fortfarande fördöms av 2/3 av befolkningen i USA. Rätt till kultur och rätt till religion finns inskrivna i de mänskliga rättigheterna och det är lätt att argumentera att rätt till religiösa symboler tillhör dessa två rättigheter.

För ett mer utförligt argument till varför jag är emot burka- och niqabförbudet, gå till min engelskspråkiga blogg och läs detta inlägg skrivet i april detta år.

Som jag även tidigare har sagt på twitter: Om vi ska förbjuda heltäckande klädsel i kvinnoförtryckets namn, följer det inte logiken att även förbjuda andra kvinnoförtryckande symboler, t ex. hemmafruar?

lördag 4 september 2010

Sverigedemokraterna och (o)verkligheten

Sverigedemokraterna är ett parti som personifierar hela det här talesättet "mycket snack, lite verkstad." Förvisso har partiet inte fått en sportslig chans att verkligen gå in i verkstaden, men det är oväsentligt. Jimmie Åkesson & co för en politik som helt enkelt är ogenomförbar.

Till att börja med så är deras budget grovt missberäknad. Finansminister Anders Borg (som har fått väldigt mycket beröm för sina kunskaper utomlands och i Sverige) har kritiserat SDs budget som felaktigt beräknad. SD har, inte helt oväntat, överskattat besparingarna som kan göras på att införa restriktioner mot invandring och genom att kasta ut de invandrare som redan finns i Sverige. Borg säger om Sverigedemokraterna att "De verkar ha både dubbel- och trippelräknat sina besparingar på invandringen." En grov missberäkning som kommer att leda till att många av de reformer som SD vill genomföra inte skulle gå att genomföra på grund av att finanserna helt enkelt inte räcker till.

Utöver Sverigedemokraternas oförmåga att räkna matte så har en rapport kommit ut som visar att många av Sverigedemokraternas lagförslag skulle bryta mot diverse olika konventioner och lagar som finns internationellt. Skulle SD alltså få tillräckligt med mandat i riksdagen i framtiden skulle deras lagförslag helt enkelt inte kunna upprätthållas, för de strider mot mänskliga rättigheter som anses vara grundläggande och universella. SD uppmanar även brott mot den svenska grundlagen. Att totalt bortse från den skulle vara att göra Sverige till en diktatur, och att ändra den är en process som omfattar två riksdagsbeslut med ett folkval mellan dessa beslut. Inte direkt något man gör över en natt.

Sverigedemokraterna förespråkar en fantasi, en, enligt dem, utopi där vita människor kan leva, kvinnor är reproduktiva maskiner och männen jobbar hårt för att försörja dem. I mina öron låter det mer som en dystopi än någonting annat. Ett samhälle där människor inte får vara individer, utan måste hålla sig till hårt inramade roller som vi har att uppfylla.

Intressant nog så påminner den här beskrivningen mig om något annat. Ett samhälle där folk uppfyller roller staten har pressat på dem, alla ska vara samma och staten har den yttersta beslutsmakten. Denna form av statsskick kastades ut ur Europa i början av 90-talet i och med Sovjetunionens fall. Den finns fortfarande kvar i olika former runt om i världen - Latinamerika och Kina bland annat. Ja, det är kommunismen jag talar om. Sverigedemokraternas samt bolsjevikernas politik må, för vissa (om än människor som tillhör totalt olika läger på det politiska spektrumet), verka som en fantastiskt bra idé. Det är också just det det är - en idé och ingenting annat. Politiken och ekonomin är inte genomförbar i längden.

Tänk efter ännu en gång, och som jag har uppmanat alla väljare tidigare oavsett om du röstar på ett etablerat parti eller inte, peta på hålen i politiken! Det är först så man får reda på om ens folkvalda representanter kommer att låta dessa hål infekteras och fyllas med var eller om de kan fungera som det plåster som kan bygga bryggor över de svaga delarna i sin egna politik.