Att hitta en bra balans till en attraktiv svensk högskola

Idag har personer från bland annat Uppsalas studentkår publicerat en artikel i Svenska Dagbladet om bortfallet av studenter i och med introduktionen av studieavgifter för studenter som kommer utanför EES-området.

Det är är tydligt att i och med denna introduktion har färre och färre studenter sökt sig till Sverige, och detta är inte speciellt svårt att förstå om avgifterna ligger på samma nivå som USA och Australien, där man får betala absurda mängder pengar för en utbildning på tre år. Vissa universitet klarar av att ta dessa priser på grund av prestigen de har byggt upp, men Sveriges universitet ligger inte ens i närheten av många universitet. Det närmsta vi kommer är Karolinska Institutet som ligger omkring plats 43 på listan över världens bästa universitet. (Times Higher Education Top 200 Universities finner du här.) Allt som allt finns det med sex universitet från Sverige, inklusive vissa som är specialiserade och därför inte attraherar alla slags studenter.

För ett land som vill locka till sig arbetskraft utifrån och eventuellt få studenter att stanna kvar efter utbildning så verkar detta märkligt. Det är uppenbart att Sverige inte har den kvaliteten på utbildning som krävs för att studenter ska vilja betala höga avgifter. Kombinera detta med att svenska högstadieelever idag är sämre än vad den tidigare har varit så ser inte framtiden för svenska universitet särskilt ljus ut.

Sverige behöver inte stå för utbildningen för alla från hela världen och att ta en viss avgift av utomeuropeiska studenter som klarar av att betala den är ett rimligt förslag. Trots allt, om universiteten inte får tillräckligt med pengar så kan inte utbildningen förbättras. Dock så måste Sverige se till att de har bra utbildningar att konkurrera med och att utbildningarna i sig inte ska ruinera folk. Sverige är inte USA. Dessutom bör ordentliga stipendier som täcker hela utbildningen finnas att söka för utomeuropeiska studenter som av diverse anledningar inte klarar av att betala avgiften.

Som det verkar just nu, dock, har det ena problemet blivit avlöst av det andra. Istället för att täcka alla studenter med svenska skattepengar så finns det inte tillräckligt med studenter som är redo att betala. Svensk utbildning är inte lika attraktiv idag och för var år som går tycks svenska universitet sjunka i rankingen. Uppenbarligen fungerade det inte att ge ut gratis utbildning till alla från hela världen, men att ta hutlösa priser för en utbildning kommer inte heller att se till att universiteten får en mångfald i elever och en attraktiv studiemiljö.

Brist på genus i skola och vård leder till att personer blir osynliga

Feministiskt Perspektiv började. De skrev i förra veckans nummer om Goldina Smirthwaite som har undersökt hur viktigt det är med genus i vården (prenumeration ett krav för att få tillgång - rekommenderas!). Smirthwaite har undersökt hur män och kvinnor behandlas i vården och kommit fram till att könen får väldigt olika behandling. Kvinnor blir till exempel mycket oftare diagnosticerade med psykiska problem till den grad att underliggande fysiska problem kan ignoreras. Synen på kvinnor som mentalt och emotionellt mer sköra leder till att de feldiagnosticeras i dessa fall.

På samma sätt som det finns en benägenhet att diagnosticera kvinnor med psykiska problem finns det en tendens att ignorera dessa hos män till den grad att de blir ignorerade eller osynliga då de faktiskt behöver hjälp. Idag på SVT debatt skriver Anders Hagström om hur han blev osynlig då han skadade sig själv för att han är kille. Det fanns en benägenhet på hans skola att se tjejerna som höll på med självskada, men då han rakt ut nekade till en lärare att han gjorde det även fast det fanns synliga tecken på att han skadade sig själv, så godtog läraren det rakt upp och ner utan att ens fråga följdfrågor.

Det är tydligt i dessa fall att bristen på ett genustänk inom vården och skolan leder till att människor har möjlighet att fortsätta skada sig själva. Könsrollstänket tar över och flickor och pojkar, kvinnor och män, ses inte för den individen de faktiskt är, utan för deras kön. Pojkar/män kan inte vara deprimerade eller behöva hjälp av en psykolog, för de är mentalt starkare än så, verkar tänket gå, och kvinnor och flickor, där vet vi minsann att de är emotionellt sköra och trissar upp sig över minsta lilla problem till den grad att de svimmade till höger och vänster fram till 1800-talet.

Problemet är bara det att personer av det manliga könet har fått lära sig att det är inte helt accepterat att visa känslor. Man får gråta då det kommer till sport och dödsfall, men om du läcker tårar mer ofta än så är du inte en riktig man. Antingen är du kvinna, eller så måste du vara en "mindre" man (läs: homosexuell), för en riktig man, han gråter inte. Det har gått till den grad att då John Boehner, den republikanska ledaren i USA:s representanthus blev en stor nyhet för att han har lätt till tårar. Media spekulerade i att antingen måste han vara alkoholist och deprimerad, eller måste det vara något annat psykiskt fel på honom. Karln kan helt enkelt inte bara ha lätt till att uttrycka sina känslor - både glädje och sorg - genom tårar. Omöjligt, han är ju man.

Dessa föreställningar om kvinnor och män gynnar uppenbarligen ingen. Så fort båda uttrycker känslor är det något fel på dem - de är svagare. Samtidigt så leder denna syn på känslor och tårar som ett tecken på svaghet till att en pojke i skolan kan gå omkring och skada sig själv mitt framför ögonen på lärare, föräldrar och klasskamrater utan att någon väljer att undersöka vidare i det. Han är ju pojke, han klarar allt som livet ger honom, och är det så att han inte gör det, då tar han till våld och aggression, inte självskada. Medan lärare och föräldrar letar efter dessa externa tecken på aggression så kan denna pojke ostört skära sig själv. Han ropar på hjälp och såpass tydligt att han, enligt sig själv, gick omkring med blod på kläderna, men ingen hör honom.

Varken personer av kvinnligt eller manligt kön eller ett tredje kön ska bli ignorerade och felbehandlade på grund av att de tillhör det könet. Att homogenisera män och kvinnor på det sätt som görs, inte bara i vården och skolan, men i samhället i stort, leder till att vi inte kan se individer för vilka de är, och vilka behov de har. Det finns många olika faktorer förutom kön som spelar in hur folk beter sig: Samhällsklass, familjeliv, det sociala, geografi, bland annat. Stirrar vi oss blind på hur folk är förväntade att bete sig beroende på vad som dinglar eller inte dinglar mellan deras ben kommer vi att fortsätta att oavsiktligt ignorera människor. Ser man människor utefter så pass snäva ramar som könsroller kommer vi att missa människor som inte beter sig enligt dem för att vi ser det som omöjligt, som i fallet med Anders, eller att avskriva alla beteenden på deras kön för att vi ser det som för möjligt, som i fallet med kvinnor och psykisk (o)hälsa.

Genus behövs som analytisk bakgrund i samhället, precis som andra analytiska ramar, som samhällsklass, etnicitet och så vidare. Annars riskerar vi att glömma bort människor som Anders som endast gjorde ett sådant pass litet skiftande i hans liv som att bete sig annorlunda än vad som var förväntat. Vem har inte gjort det någon gång?

Elevers rättigheter får inte glömmas i diskussionen om en bättre skola

Sveriges Radio rapporterar idag att skolelever ska få större möjlighet att överklaga sina betyg, vilket, enligt lag, de idag inte har rätt till alls. Dock kan olika skolor möjligen ha olika regler på detta, det vet jag ingenting om, men det är ingen rätt som är garanterad en elev. Som före detta elevrådsordförande tycker jag att det är en självklarhet att elever ska få denna möjlighet, precis som Annie Johansson (c) har uttryckt det.

På universitetet jag läser just nu har vi alltid haft den möjligheten att begära att en annan person (second marker) ska läsa igenom våra uppsatser om vi tycker att vi har blivit tilldelad ett orättvist betyg, även i tidigare år då detta inte var en självklarhet som det är under de två sista åren (honours years). Självklart tar processen lite längre tid och man kan möjligen få vänta med att få sitt betyg, men processen brukar i det stora hela vara relativt smärtfri, och ibland ger den resultat. Då man har valt att lämna in sin uppsats eller sin tentamen till en second marker får man dock lov att acceptera det betyget som ett slutligt betyg, och det kan innebära att betyget sänks om second marker tycker att den primära betygssättaren har varit för generös med betyget. Processen leder alltså inte alltid till utdelning i form av högre betyg, så det är ingen process man ska ingå bara för att försöka suga till sig en extra poäng eller två. Tanken är att man ska använda sig av den om man genuint tycker att betygssättningen har varit orättvis.

Något liknande tycker jag låter som en fantastisk idé för personer vars betyg har bärande effekt på deras framtida studieval eller jobbansökan. Att lärare, som faktiskt är mänskliga och kan bli påverkade av externa faktorer, ska åtnjuta så pass stor makt över en elevs öde att deras beslut inte ens går att diskutera är helt orimligt, speciellt då betygssättningsprocessen sällan är anonym i höstadiet och gymnasiet på det sättet det är på universitetet. Även om läraren gör sitt bästa för att inte bli påverkad av alla de saker man kan bli påverkad av så betyder inte det att en lärare alltid gör rätt. Har man flera klasser och många inlämningar och prov sammanfaller under vissa perioder kan sådana fysiska saker som trötthet och dylikt påverka betygssättningen. Nu finns det säkert lärare som ser till att de alltid är pigga och klara i hjärnan då de rättar för att vara rättvisa, men det är nog inte alla som gör så. Att därför erbjuda en elev möjligheten att överklaga betyget, eller på något sätt få provet eller uppsatsen läst av en annan lärare, precis som tanken är med nationella prov, är en fantastisk idé.

Utöver alla dessa orättvisor som kan uppstå då en lärare ensidigt får bedöma en elevs prestation, så finns det även ett ypperligt tillfälle att främja skoldemokrati och elevaktivism i detta förslag. Ju tidigare elever får reda på deras rättigheter och börjar nyttja dem, desto större chans är det att de faktiskt tar vara på den erfarenheten i senare liv, och en väldigt viktig del av att delta i en demokrati är att vara medveten om vilka rättigheter och skyldigheter man har, så att man kan stödja sig mot dessa om man någon gång skulle finna sig i en sits där man tycker att man har blivit orättvist behandlad. Dessutom finns det ingenting negativt, så som jag ser det, i lite elevaktivism och kämpande för att stå upp för sig själv. Det är dags att elever får lite rättigheter sällade till sina skyldigheter då det kommer till betygssättning, speciellt en sådan nyckelrättighet som denna.

Att, som SR rapporterar, Jan Björklund skulle vara emot detta är inget annat än ett bevis på hans kravliberalism. Det som förvånar mig är att Björklund inte föreslagit det här tidigare eller överhuvudtaget med tanke på hans stora retorik om vikten av rättvisor och kvalitet i skolan. Så länge som lärare fortfarande inte har en garanterad lärarutbildning så är det en fantastisk säkerhetsmekanism att låta elever överklaga sina betyg, en som gärna får fortsätta för att motverka eventuella maktmissbruk som inte ska förekomma i skolmiljö. Samtidigt är det inte särskilt förvånande att Björklund inte är så pigg på denna idé då det involverar mer rättigheter och mindre krav. Det skulle ju, trots allt, vara hemskt om människor faktiskt fick lite mer rättigheter i den positiva bemärkelsen (rättigheten till istället för frihet från). Att enbart legitimerade lärare skulle få sätta betyg är ett steg i rätt riktning, men det förutsätter också att alla lärare har exakt samma tänk då de sätter betyg, vilket är omöjligt. Det en lärare värdesätter kanske en annan lärare inte håller med om. Detta blir tydligt på universitetsnivå då man kan få sex olika instruktioner om hur man ska skriva en uppsats av sex olika föreläsare.

Rossanna Dinamarca (v) argumenterar att det är orimligt att Björklund går emot detta förslag, och jag tenderar att hålla med. (Detta gör denna situation till, förmodligen, den första gången jag faktiskt håller med Rossanna Dinamarca.) Det är fantastiskt att Folkpartiet, med Jan Björklund som en av de mest drivande krafterna, försöker göra om skolsystemet till ett bättre, mer effektivt skolsystem med nyanserade betyg, men det ska absolut inte ersätta rättigheter som elever borde ha haft för länge sedan. Nu får vi hoppas att Björklund et. al. lyssnar till alla dessa utredningar som föreslår att elever bör få ompröva sina betyg och gör slag i saken. Det kommer inte att vara en dag för tidigt.



Jan Björklund om hans skepticism till detta förslag. Det leder till en större byråkratisering, säger han. Dessutom är han rädd att eleverna faktiskt ska bedömas på sin kunskap istället för sin lydnad till läraren. Hugaligen, säger jag bara!