Mediaretorik och Wikileaks/Julian Assange

SvDs Jan Blomgren skrev igår om Wikileaks (läs Julian Assange, som alltid) och hur organisationen (personen) jagas av flera stater. Ännu en gång har mediaretoriken fått mig att sucka.

I ingressen står detta:

Wikileaks grundare Julian Assange jagas av de amerikanska myndigheterna och av den svenska polisen samtidigt som han i dag inte får lämna London. Snart kan han också ha den ryska säkerhetspolisen i hälarna.

Påståendet är utan tvekan sant; både Sverige och USA vill åt Assange. Dock finns det en väsentlig skillnad - den amerikanska staten har gjort samma misstag som blogosfären, media och många andra människor, dvs likställt Assange med Wikileaks. Låt mig åter upprepa det jag har gjort så många gånger: Julian Assange är inte Wikileaks, Wikileaks är inte Julian Assange. Julian Assange är grundare och frontfigur av samt delaktig i Wikileaks. Det är förståeligt att gränserna kan bli väldigt suddiga, men att sudda ut dem är trots det oförlåtligt och skadligt.

Det finns en vikt av att separera Julian Assange, privatpersonen, och Wikileaks, organisationen, i media, men även annars. Julian Assange, privatpersonen, är den som har blivit anklagad för våldtäkt och andra sexuella brott. Det är han, i egenskap av privatperson, som är tillbedd att komma till Sverige för utfrågning av åklagaren, och det är han som slutligen (om det går så långt) kommer att bli dömd eller frikänd för dessa brott.

Å den andra sidan finns Julian Assange, representant och grundare av Wikileaks. Det är denna person, som i egenskap av en fundamental del och nyckelperson i organisationen Wikileaks, USA vill åt. Det är denna personen, i och med hans deltagande i Wikileaks, organisationen, som USA kommer att vilja bli överlämnad åt dem. Det är även denna person som Jan Blomgren menar att Ryssland kommer att ta åtgärder emot för att stoppa Wikileaks influerande av Rysslands befolkning samt allierade eller motståndare.

I artikeln av Jan Blomgren finns det ingenting som tyder på att Ryssland kommer att ta åtgärder mot Julian Assange. I artikeln finns däremot ett flertal argument varför Ryssland skulle ta åtgärder mot Wikileaks för att de befarar att läckorna som har gått via Wikileaks kan skada deras nationella intressen samt premiärminister Putins rykte.

Att jämställa inte bara Julian Assange med Wikileaks, men även de politiska motivationerna mellan USA och Sverige är inte bara potentiellt felaktigt, det är farligt. I en enda artikel har Jan Blomberg jämfört de (potentiella) politiska motivationerna bakom flera sexualbrottsanklagelser med spioneri. Han har inte bara antytt att det ligger politiska motivationer bakom sexualbrottsanklagelser, han har även antytt att detta är något som är gjort mot Wikileaks eftersom han uppenbarligen tycker att Julian Assange och Wikileaks är samma person. Finns det något tydligare bevis på detta än att Blomgren använder orden synonymt med varandra? På vissa ställen i artikeln pratar han om att Julian Assange är anklagad för olika brott, men växlar sedan med Wikileaks i frågan om Ryssland.

Förmodligen är detta inte ett politiskt utspel, en taktik för att underminera de kvinnor som har anklagat Assange för sexualbrott, men för en journalist som skriver om den människan som diskutabelt har mest makt inom mediavärlden är detta ett misstag som inte går att ursäkta. Ska man skriva i offentliga miljöer om personer som sitter i maktposition måste man vara fullt medveten om hur man uttrycker sig och vilka konsekvenser detta kan ha. Denna artikel leder inte till något annat än att förstärka bilden av Assange som Wikileaks (låt oss glömma alla andra som är/var i organisationen och även de kämpar för yttrandefrihet och genomskinlighet) och den vitt spridda tron att Assange absolut inte kan begå ett sexuellt övergrepp mot honom för att Wikileaks, organisationen, har gjort någonting som gynnar mänskligheten stort.

Det finns en skillnad på politiska motivationer bakom brott. Att hela denna situation är genomsyrad av politiska intressen finns det få som förnekar. Att USA tjänar på att Assange har blivit anklagad för sexuella övergrepp finns det inte heller många som förnekar - detta är uppenbart. Att svenska åklagare och anklagerskor däremot skulle ha samma uppsåt som USA då de anklagar Assange för sexuella övergrepp är att göra samband som är baserade på väldigt tveksam matematik. Självklart är det viktigt att skydda hela denna process från politiska intressen -utomstående som USA och Ryssland och även inhemska - men likaväl är det allvarliga anklagelser som bör hörsammas. Precis som Assange förtjänar en opartisk rättsprocess i dessa fall och att inte bli dömd av offentligheten innan den juridiska domen har kommit, så förtjänar även dessa kvinnor att inte bli likställda med stater som har blivit anklagade för att försöka få Assange till deras land för att avrätta honom, eller stater som potentiellt skulle vilja tysta Wikileaks för att gömma korruption i deras eget land.

Återigen - retorik är viktigt.

Här finns mina engelska bloggposter om Julian Assange, vilket är majoriteten eftersom det är ett internationellt ämne. För svenska poster, klicka på etiketten nedan.

Drottningen är inte ansvarig för sin pappa

Min mor tipsade om denna artikel av TV4s VD Jan Scherman. Han berättar hur han har fått ett julkort av drottningen där hon skulle förklara hur hennes pappas relation till nazisterna såg ut, och, enligt Scherman, en insinuation att TV4s Kalla Fakta hade gjort fel då detta hade avslöjats för det svenska folket.

Jag håller absolut med Scherman att det är viktigt med yttrandefrihet och granskning av makthavare, och detta inkluderar kungafamiljen. Som jag har skrivit tidigare så tycker jag att det ska dras en skillnad mellan skvaller, spekulationer och egentlig fakta. Oftast är det dock så att det inte alltid är lätt att avgöra vad som är relevant att avslöja då det kommer till personer i maktposition eftersom vissa saker kan visa sig vara tveeggade, som kungens påstådda otrohet. Fokuserar man där enbart på kungens påstådda otrohet är det enbart skvaller, men om man istället väljer att granska kungens kvinnosyn är det väldigt relevant för en person som ska representera vårt land.

Det här avslöjandet om drottningens pappa är förmodligen inte mer relevant än att det är intressant att veta mer om drottningens bakgrund. Dock är det intressant att drottningen reagerar som hon gör. Att hennes pappa hade nazistkopplingar behöver inte reflektera på henne. Även om vi är färgade av de som uppfostrar oss är vi inte samma personer, och fastän vi tar på oss vissa drag och sätt att handla som våra förmyndare har lärt oss, så lär vi oss även av deras misstag och handlar annorlunda. Att drottningens pappa var medlem i det tyska nazistpartiet betyder inte att drottningen är nazist eller att hon skulle ha sådana tendenser. Det säger ingenting om henne.

Att drottningen då ska gå ut och försöka få folk att ta tillbaka, eller att släta över eller förringa den fakta som har framkommit visar bara på hur insnöad och bakåtvänd hon är. Hon är fast i en tid där var människa inte var ansvarig för sina egna handlingar, utan då man dömdes för handlingar som ens familj eller ens vänner utförde. Hon är fast i det heteronormativa monogama familjetänket där kvinnor inte har någon egen vilja utan karlarna i deras liv bestämmer över dem och deras handlingar inkluderar automatiskt kvinnorna i deras liv. Först är det fadern som bestämmer och styr över dottern, sedan då hon är gift blir det istället hennes äkta make som blir vårdnadshavaren vars makt inkluderar handling åt kvinnan. Karlarnas rykte är kvinnornas rykte. Avsaknaden av självbestämmande och, som det antyds, intelligens och kompetens att styra över ens eget liv leder till att kvinnornas anseende är totalt beroende av männens.

Att Silvia tror att det behövs en förklaring eller en upprättelse för saker som har blivit dokumenterade är befängt. Historien kan inte ändras, och den ska inte heller göras mindre värd än vad den är. Tyskland var under en period styrt av nazister och många medborgare var medlem i partiet, antingen av egen fri vilja eller utav tvång. Så såg verkligheten ut. Att drottningens familj och historia skulle se annorlunda ut är tveksamt, och att försöka måla den bilden i egenskap av drottning är inget annat än att missbruka sin makt. Att försöka manipulera personer som är involverade i detta reportage är att använda sin maktposition till att hämma yttrandefriheten. Det är fruktansvärt och odemokratiskt. Samtidigt kan man undra sig vad man förväntar sig av en person som sitter i den position hon sitter på grund av en av de mest odemokratiska sederna kvarlevande i en demokrati.

Maktmissbruk och bakåtsträvande - än en gång har monarkin visat sig vara tvärt emot vad vi strävar efter i vårt nutida demokratiska samhälle.

Vi behöver obekväma sanningar!

DN skriver att regeringen nu har infört ett system där en ny myndighet ska granska alla nya program som ska sändas på public service. Alla program som beställs in till SR, SVT och andra statligt ägda kanaler ska då genomgå en granskning för att se till att programmen inte "förstör marknaden för de kommersiella kanalerna."

För några kanske detta ter sig logiskt. Public service har som en del av sitt ansvar att sända program som andra TV-kanaler inte täcker, att erbjuda ett utbud som ligger i befolkningens bästa intresse. Det ska vara balanserat och neutralt, men någonstans måste motiveringen finnas att det ligger i befolkningens intresse att få tillgång till denna information. Svenska invånare betalar trots allt en skatt till Radiotjänsten, och public service ska inte missbruka det förtroende de får genom att förvalta våra skattepengar. Om det då finns en tillgång till ett utbud via kommersiella kanaler kan det argumenteras att det inte är nödvändigt för public service att sända liknande program.

Problemet i detta ligger i att regeringen anser sig ha rätten att granska det som ska sändas på public service och att grunderna för vad som förstör in på den kommersiella marknaden. Handlar det om ett mindre övertramp, att public service sänder sådant som är snarlikt ett program som en kommersiell kanal redan sänder, handlar det om att sända något på samma tid som kan konkurrera eller handlar det om en total kopiering av ett program kommersiella kanaler redan sänder? För nöjesprogram och dylikt så är det inte ett så stort problem om man än tycker att kanske det ska finnas valmöjlighet, men det blir inte lika stor chans för censur. Dock då det kommer till politiska program eller granskande samhällsprogram så kan denna granskning innebära att ett program som kan vara till största allmännytta censureras.

Skillnaden mellan kommersiella kanaler och public service är att kommersiella kanaler måste konstant tänka på vinst, det måste inte public service som är finansierat genom offentliga medel och har en garanterad inkomst oavsett utbud. Kommersiella kanaler i sina samhällsgranskande och politiska program måste tänka på vad som är relevant eller inte då det kommer till vinst, alltså vad som kan tjäna dem mest pengar. Public service har en helt annan frihet då det kommer till sådana saker. De kan sända program som tar upp saker som inte nödvändigtvis har en vinkling enligt vad som är populärt just nu och de kan undvika sensionalistisk journalistik på ett helt annat sätt. Public service har friheten att sända obekväma sanningar eller åsikter utan samma oro om att de inte kommer att få pengar. Det kan inte kommersiella kanaler.

Det finns en logik bakom detta beslut som rättfärdigar det till en viss del, men långsiktigt kan detta beslut leda till censur, medveten eller omedveten. Sverige har varit ett av de mest demokratiska länderna i världen, det mest demokratiska till och med enligt the Economist 2008. Jag undrar hur Sverige kommer att placera sig då det framgår att regeringen försöker kontrollera och reglera våra medier? Detta beslut påverkar våran yttrandefrihet fundamentalt. Public service ska vara åt folket av folket, inte åt folket av regeringen.

Sverigedemokraterna och yttrandefriheten

Igår kväll sändes en dokumentär om Sverigedemokraternas valrörelse. Sverigedemokraterna - vägen till riksdagen heter den och följer såväl de högsta hönsen inom partistyrelsen och ungdomsförbundet som ett par i Vällinge som tycker att "huckle" (använt för hijab) är "skitigt" som kämpar för Sverigedemokraternas inträdande i kommunfullmäktige.

Vad som slår mig väldigt starkt i denna dokumentär är den totala terrorn Sverigedemokraternas medlemmar verkar leva i. Mattias Karlsson lägger in oförstörbara fönster för att skydda sina barn mot eventuella gatstenar som kan flyga in genom fönstret och skada hans barn, och Jimmie Åkesson, efter hans flykt från tumultet kring budgetförslaget kastar oroliga blickar över axeln och undrar över polisens frånvaro.

Jag är ingen SD-anhängare eller sympatisör. Jag förkastar deras politik och har tidigare skrivit blogginlägg om hur ogenomförbar den är. Dock så tycker jag att det är rent förskräckligt då personer använder sig av våld för att motargumentera någon de inte håller med. Sverige är en demokrati där yttrandefriheten ska väga tungt. Det är ett land där folk ska få kunna ha sina åsikter utan att behöva känna sig förföljda eller hotade.

Visst, Sverigedemokraterna är inte oskyldiga i allt detta heller. Det finns youtube-klipp på högt uppsatta Sverigedemokrater som till synes provocerar och använder våld mot människor som inte har gjort annat än argumentera emot dem, och det finns åtminstone ett exempel i dokumentären under SDU-paraden i Helsingborg då en medlem lägger händer på en uppretad åskådare. Poängen är dock att våld från båda sidor är totalt oacceptabelt. Folk ska, i en demokrati, få uttrycka sina åsikter utan att känna sig hotade, oavsett hur fel man tycker att dessa åsikter må vara. Jag håller inte med SD till fem öre, men jag respekterar deras rätt att uttrycka sig så länge de håller inom lagarna; något SD har blivit fruktansvärt skickliga på under senare år.

Nyckeln till ett stabilt, hållbart politiskt samhälle enligt John Stuart Mill, den progressiva liberalen, ligger i debatt. Utan att framföra olika synpunkter och rationellt diskutera dem kommer vi aldrig att kunna hitta den rätta vägen för samhället. I hans verk On Liberty sa han "Om hela människosläktet minus en, var av en åsikt, och endast en person var av den motsatta åsikten, skulle människosläktet inte vara mer rättfärdigade i att tysta denna enda person, än vad denna enda person skulle vara rättfärdigad i att tysta männniskosläktet" (Min översättning - fantastisk bok för övrigt, rekommenderas varmt).

Debatt behövs, diskussion behövs, utmaningar av sociala normer/åsikter/sanningar behövs för att samhället inte ska stagnera. Utan en konstant debatt kommer samhället att stå och trampa på samma ställe och mänskligheten fördummas. Hur ska vi kunna rättfärdiga att fördöma någons åsikter om vi inte har granskat dem och kommit upp med ett hållbart motargument? Om det är tekniken vi börjar använda så kommer vi inte att bli bättre än vilken genomsnittlig diktatur som helst. Samma sak gäller om vi börjar använda oss av våld för att tysta deras åsikter.

Jag är lika besviken som många andra att Sverigedemokraterna tog sig över tröskeln i detta val. Protestera gärna mot Sverigedemokraterna och deras politik, med all rätt, och i all ära; fortsätt hålla motdemonstrationer, men låt bli att göra det genom våld och hot!

Som det klassiska citatet: Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.
Vad hände med tron på yttrandefriheten?

(Bo Sjökvist, producent och projektledare för dokumentären skriver på SVT debatt här
Dokumentären finns här)