Vi behöver obekväma sanningar!

DN skriver att regeringen nu har infört ett system där en ny myndighet ska granska alla nya program som ska sändas på public service. Alla program som beställs in till SR, SVT och andra statligt ägda kanaler ska då genomgå en granskning för att se till att programmen inte "förstör marknaden för de kommersiella kanalerna."

För några kanske detta ter sig logiskt. Public service har som en del av sitt ansvar att sända program som andra TV-kanaler inte täcker, att erbjuda ett utbud som ligger i befolkningens bästa intresse. Det ska vara balanserat och neutralt, men någonstans måste motiveringen finnas att det ligger i befolkningens intresse att få tillgång till denna information. Svenska invånare betalar trots allt en skatt till Radiotjänsten, och public service ska inte missbruka det förtroende de får genom att förvalta våra skattepengar. Om det då finns en tillgång till ett utbud via kommersiella kanaler kan det argumenteras att det inte är nödvändigt för public service att sända liknande program.

Problemet i detta ligger i att regeringen anser sig ha rätten att granska det som ska sändas på public service och att grunderna för vad som förstör in på den kommersiella marknaden. Handlar det om ett mindre övertramp, att public service sänder sådant som är snarlikt ett program som en kommersiell kanal redan sänder, handlar det om att sända något på samma tid som kan konkurrera eller handlar det om en total kopiering av ett program kommersiella kanaler redan sänder? För nöjesprogram och dylikt så är det inte ett så stort problem om man än tycker att kanske det ska finnas valmöjlighet, men det blir inte lika stor chans för censur. Dock då det kommer till politiska program eller granskande samhällsprogram så kan denna granskning innebära att ett program som kan vara till största allmännytta censureras.

Skillnaden mellan kommersiella kanaler och public service är att kommersiella kanaler måste konstant tänka på vinst, det måste inte public service som är finansierat genom offentliga medel och har en garanterad inkomst oavsett utbud. Kommersiella kanaler i sina samhällsgranskande och politiska program måste tänka på vad som är relevant eller inte då det kommer till vinst, alltså vad som kan tjäna dem mest pengar. Public service har en helt annan frihet då det kommer till sådana saker. De kan sända program som tar upp saker som inte nödvändigtvis har en vinkling enligt vad som är populärt just nu och de kan undvika sensionalistisk journalistik på ett helt annat sätt. Public service har friheten att sända obekväma sanningar eller åsikter utan samma oro om att de inte kommer att få pengar. Det kan inte kommersiella kanaler.

Det finns en logik bakom detta beslut som rättfärdigar det till en viss del, men långsiktigt kan detta beslut leda till censur, medveten eller omedveten. Sverige har varit ett av de mest demokratiska länderna i världen, det mest demokratiska till och med enligt the Economist 2008. Jag undrar hur Sverige kommer att placera sig då det framgår att regeringen försöker kontrollera och reglera våra medier? Detta beslut påverkar våran yttrandefrihet fundamentalt. Public service ska vara åt folket av folket, inte åt folket av regeringen.

Om medborgarskap, rättigheter och ansvar

Ikväll sänds Dokument Inifrån om hur det har framkommit bevis i Wikileaks senaste Cablegate-läcka på att svenska regeringen skulle ha känt till att USA hade spionerat på svenska medborgare och till och med uppmuntrat det för att lättare kunna kartlägga terroristverksamhet. (Läs mer i denna Rapport-artikel.) Samtidigt så funderar Assanges hemland på att dra in hans pass. Alla dessa frågor leder till väldigt obekväma funderingar om medborgarskap, dess skyldigheter, och dess rättigheter.

Var drar man dessa gränser? Medborgarskap kommer uppenbarligen med rättigheter, något som fokuseras väldigt mycket på i liberala demokratier. Vi har mänskliga rättigheter, lagliga rättigheter, sociala rättigheter, ekonomiska rättigheter - rättigheter i alla dess former. Det här är viktigt i en demokrati. En demokrati är byggd på dess invånare, dess deltagare, och om medborgare inte kan delta på rätt sätt i en demokrati går den inte att upprätthålla. Men dess skyldigheter då?

Det finns en självklar skyldighet i ett medborgarskap. En relation i en demokrati är en av att ge och att ta, inte en ensidig form från endera håll. Därför finns det en inbyggd skyldighet att delta i demokrati efter ens förmåga, samt att vidare bidra till samhället (som ofta sker i moderna samhällen i form av skatter). Genom att uppfylla vissa kriterier så tar staten på sig att ge medborgarna rättigheter. Staten ser till att medborgarna har tillgång till att bidra till samhället, att medborgarna kan vara delaktiga i demokratin. Det ligger i en demokratis intresse att medborgarna är delaktiga, för utan delaktighet så är det ingen demokrati.

Dessa rättigheter att delta är relativt nya då det kommer till medborgarskap. Då teorierna först formulerades var inte demokrati, åtminstone inte i den form den finns idag, lika självklar. Istället fanns det ett stort fokus på statens skyldighet att skydda medborgaren. Politiska filosofer som Hobbes ansåg att det var ett rättvist byte; man ger upp en del av sin frihet så ser staten till att skydda en mot externa hot. Det är i dessa avseenden dagens diskussioner har blivit lite förvirrade. Istället har man valt att fokusera på skyldigheterna medborgarna har gentemot staten och erbjudit de nyare formerna av rättigheter, men valt att välja bort att erbjuda den mest fundamentala rättigheten i medborgarskap, skyddet.

Det svenska regeringsbeslutet om att låta USA spionera på svensk mark luktar av gamm-moderater och Beatrice Ask, ett vittnande om en alltför hård linje på brott i ett samhälle där Svensson och hans vänner måste konstant kasta ett vakande öga över axeln i spaning efter polisstaten. Argumenten går som så att det, självklart, är bättre för icke-brottslingar att leva i ett samhälle som är så fritt från brott som möjligt. Därför behövs hårda tag för att se till att förövare inte ska gå fritt på gatan. Det har varit tal om gredelina kuvert för våldtäktsmän, och för inte så länge sedan utökades barnpornografi lagen till den grad att den klassar seriefigurer som ser ut att vara minderåriga som barnporr. Det är en linje som har drivits alltför långt, som fokuserar mer på medborgares skyldigheter än deras rättigheter. Det är också vad som har hänt i detta fall där regeringen visste om vad som skedde på deras mark.

USA har alltså spionerat på svenska medborgare, utanför Amerikanska ambassaden i syfte att bekämpa terrorism. Beatrice Ask och regeringen har hela tiden hävdat att de inte haft någon som helst kännedom om detta, men som Dokument Inifrån förväntas avslöja ikväll, verkar det precis som de har haft det. Förmodligen var detta rättfärdigat, enligt de som stödjer denna verksamhet, att ett arbete mot terrorism gynnar oss alla. Förvisso är det så, men finns det någon grund till att USA valde att spionera just i Sverige? Finns det ett skäl till att de anser svenska medborgare vara ett så pass stort hot att de måste övervaka dem? Att terrorism finns överallt är inte ett godtagbart skäl till varför vår regering ska tillåta att en främmande nation spionerar på oss. Vår regerings uppgift är att skydda oss, inte hänga ut oss.

Vidare till Assange, då. Tydligen så anser hans hemland att hans höga position inom Wikileaks är en godtagbar anledning att lämna ut honom till ett främmande land och beröva honom från den dokumentation som kan bevisa att han faktiskt existerar. Detta sker utan en debatt om han, genom demokratiska grunder, faktiskt har gjort mänskligheten, inklusive australienska medborgare, något gott genom att belysa vissa internationella problem som hittills varit dolda för folket som faktiskt röstar fram representanter som de uppenbarligen inte alls vet hur de kommer att handla i dessa situationer. Istället springer Australien till USA som en snäll knähund med pinnen i käft. Var är Assanges rättigheter, och var är skyldigheten från hans hemstat att åtminstone föra en seriös diskussion om det? (En fundamental skyldighet för en medborgare gentemot staten är förstås att följa lagar, och statens rättighet att straffa en medborgare som inte gör det.) Bör han åtminstone inte prövas av Australiens rättssystem snarare än dömas av USA, som uppenbarligen redan har en uttalad ståndpunkt i denna fråga?

Assange sade för några dagar sedan i en intervju som jag tyvärr inte kan hitta nu, att han hade börjat seriöst begrunda vad medborgarskap innebär. Jag kan inte låta bli att undra samma sak.

Uppdatering: SVT verkar ha tagit bort Rapport-artikeln nämnd ovan. Här rapporterar DN om vad SVT skrev.
Och här skriver Aftonbladet om det.
Här finns SvDs artikel om ämnet som visar något ännu mer oroande - att personer i justitiedepartementet och UD inte ville offentliggöra ett samarbete för att de visste att svenskar skulle protestera.