Att hitta en bra balans till en attraktiv svensk högskola

Idag har personer från bland annat Uppsalas studentkår publicerat en artikel i Svenska Dagbladet om bortfallet av studenter i och med introduktionen av studieavgifter för studenter som kommer utanför EES-området.

Det är är tydligt att i och med denna introduktion har färre och färre studenter sökt sig till Sverige, och detta är inte speciellt svårt att förstå om avgifterna ligger på samma nivå som USA och Australien, där man får betala absurda mängder pengar för en utbildning på tre år. Vissa universitet klarar av att ta dessa priser på grund av prestigen de har byggt upp, men Sveriges universitet ligger inte ens i närheten av många universitet. Det närmsta vi kommer är Karolinska Institutet som ligger omkring plats 43 på listan över världens bästa universitet. (Times Higher Education Top 200 Universities finner du här.) Allt som allt finns det med sex universitet från Sverige, inklusive vissa som är specialiserade och därför inte attraherar alla slags studenter.

För ett land som vill locka till sig arbetskraft utifrån och eventuellt få studenter att stanna kvar efter utbildning så verkar detta märkligt. Det är uppenbart att Sverige inte har den kvaliteten på utbildning som krävs för att studenter ska vilja betala höga avgifter. Kombinera detta med att svenska högstadieelever idag är sämre än vad den tidigare har varit så ser inte framtiden för svenska universitet särskilt ljus ut.

Sverige behöver inte stå för utbildningen för alla från hela världen och att ta en viss avgift av utomeuropeiska studenter som klarar av att betala den är ett rimligt förslag. Trots allt, om universiteten inte får tillräckligt med pengar så kan inte utbildningen förbättras. Dock så måste Sverige se till att de har bra utbildningar att konkurrera med och att utbildningarna i sig inte ska ruinera folk. Sverige är inte USA. Dessutom bör ordentliga stipendier som täcker hela utbildningen finnas att söka för utomeuropeiska studenter som av diverse anledningar inte klarar av att betala avgiften.

Som det verkar just nu, dock, har det ena problemet blivit avlöst av det andra. Istället för att täcka alla studenter med svenska skattepengar så finns det inte tillräckligt med studenter som är redo att betala. Svensk utbildning är inte lika attraktiv idag och för var år som går tycks svenska universitet sjunka i rankingen. Uppenbarligen fungerade det inte att ge ut gratis utbildning till alla från hela världen, men att ta hutlösa priser för en utbildning kommer inte heller att se till att universiteten får en mångfald i elever och en attraktiv studiemiljö.

Vi behöver obekväma sanningar!

DN skriver att regeringen nu har infört ett system där en ny myndighet ska granska alla nya program som ska sändas på public service. Alla program som beställs in till SR, SVT och andra statligt ägda kanaler ska då genomgå en granskning för att se till att programmen inte "förstör marknaden för de kommersiella kanalerna."

För några kanske detta ter sig logiskt. Public service har som en del av sitt ansvar att sända program som andra TV-kanaler inte täcker, att erbjuda ett utbud som ligger i befolkningens bästa intresse. Det ska vara balanserat och neutralt, men någonstans måste motiveringen finnas att det ligger i befolkningens intresse att få tillgång till denna information. Svenska invånare betalar trots allt en skatt till Radiotjänsten, och public service ska inte missbruka det förtroende de får genom att förvalta våra skattepengar. Om det då finns en tillgång till ett utbud via kommersiella kanaler kan det argumenteras att det inte är nödvändigt för public service att sända liknande program.

Problemet i detta ligger i att regeringen anser sig ha rätten att granska det som ska sändas på public service och att grunderna för vad som förstör in på den kommersiella marknaden. Handlar det om ett mindre övertramp, att public service sänder sådant som är snarlikt ett program som en kommersiell kanal redan sänder, handlar det om att sända något på samma tid som kan konkurrera eller handlar det om en total kopiering av ett program kommersiella kanaler redan sänder? För nöjesprogram och dylikt så är det inte ett så stort problem om man än tycker att kanske det ska finnas valmöjlighet, men det blir inte lika stor chans för censur. Dock då det kommer till politiska program eller granskande samhällsprogram så kan denna granskning innebära att ett program som kan vara till största allmännytta censureras.

Skillnaden mellan kommersiella kanaler och public service är att kommersiella kanaler måste konstant tänka på vinst, det måste inte public service som är finansierat genom offentliga medel och har en garanterad inkomst oavsett utbud. Kommersiella kanaler i sina samhällsgranskande och politiska program måste tänka på vad som är relevant eller inte då det kommer till vinst, alltså vad som kan tjäna dem mest pengar. Public service har en helt annan frihet då det kommer till sådana saker. De kan sända program som tar upp saker som inte nödvändigtvis har en vinkling enligt vad som är populärt just nu och de kan undvika sensionalistisk journalistik på ett helt annat sätt. Public service har friheten att sända obekväma sanningar eller åsikter utan samma oro om att de inte kommer att få pengar. Det kan inte kommersiella kanaler.

Det finns en logik bakom detta beslut som rättfärdigar det till en viss del, men långsiktigt kan detta beslut leda till censur, medveten eller omedveten. Sverige har varit ett av de mest demokratiska länderna i världen, det mest demokratiska till och med enligt the Economist 2008. Jag undrar hur Sverige kommer att placera sig då det framgår att regeringen försöker kontrollera och reglera våra medier? Detta beslut påverkar våran yttrandefrihet fundamentalt. Public service ska vara åt folket av folket, inte åt folket av regeringen.

Burka- och niqabdebatten har fel fokus

DNs huvudledare från den andra december är ett praktexempel på hur debatten kring burka- och niqabförbudet har totalt fel fokus. Än en gång kommer argumenten att ett heltäckande kroppsplagg försvårar undervisning och kommunikation och bör därför förbjudas i vissa miljöer som till exempel skolor.

Självklart försvårar ett heltäckande plagg kommunikation så som vi är vana vid ur vårt västerländska perspektiv. Vi är inte vana vid heltäckande klädsel och blir därför obekväma då vi träffar någon som är iförd en sådan. Vi inbillar oss att kommunikationen blir så försvårad att det inte går att kommunicera med en person i sådan klädsel, enbart för att formen av kommunikation blir annorlunda. Många av oss har inte ens försökt kommunicera med en människa som är iförd en burka eller niqab för att antalet människor som bär sådan klädsel i Sverige är väldigt litet.

Soran Ismail skrev på twitter häromdagen

@soranismail Folk är idioter som inte inser att man kan vara mot ett förbud mot en viss företeelse utan att stödja själva företeelsen #Niqab

Det här är precis hur jag känner inför denna fråga. Jag är medveten om att det finns många problem med niqab och burka, speciellt då det handlar om ett tvång utifrån att klä sig på detta sätt. Dock att anta att det alltid handlar om ett tvång på ett eller ett annat sätt är att offermåla dessa kvinnor och ta ifrån dem deras egen beslutsamhet. Det är att göra dem till passiva människor som är inkapabla till ett självbestämmande. Det är felaktigt och det är förolämpande. För att inte nämna att det ryker av kulturimperialism, ett automatiskt antagande att svenskar minsann vet hur man som kvinna ska klä sig, hur saker och ting ska gå till, och om man inte följer dessa ramar så är man automatiskt hämmad eller inkapabel att tänka efter egen förmåga.

Att börja prata om att ett förbud mot burka och niqab behövs för diverse olika anledningar (terrorism, kommunikation och könsförtryck är bara några av svepskälen som har använts) är att fokusera debatten på fel saker. Ett förbud mot burka och niqab riskerar bara att driva de kvinnor som redan är förtrycka ännu längre in i hemmets vrår. Om de inte får gå ut utan en niqab då det är tillåtet så är det väl inte troligt att de kommer att få göra det överhuvudtaget om den förbjuds.

Vad som istället behövs är ett fokus på information och en öppen debatt om hur vi bäst kan förhindra att dessa slags förtryck finns. Bara för att man kan stifta lagar om det betyder det inte att det alltid är den bästa lösningen. Självklart ska vi ta kvinnoförtryck i alla kulturer på fullt allvar och hålla debatten öppen, men ibland riskerar lagstiftning bara att vara tvärtom produktivt för de människor lagen/arna är till för att skydda. Detta är precis vad som riskerar att hända i detta fall. Förtrycket sitter inte enbart i plaggen, förtrycket sitter i attityder och det är de som behöver förändras. Att förbjuda plaggen kommer inte att tjäna något till.

Att dessutom inbilla sig att detta slags förtryck enbart existerar i kulturer där kvinnor blir tvingade att täcka sig själva är att blunda för verkligheten. Även i Sverige finns idag en fruktansvärd dubbelmoral då det kommer till kvinnors sexualitet, samt en tendens att lägga skulden på personer som blivit våldtagna istället för gärningspersonen.

Varför är vi så rädda att ompröva våran definition av kommunikation för att se till att dessa kvinnor kan få delta i samhället på samma villkor?

Könsseparerad Media

Någonting som slår mig kraftigt ibland då jag läser nyheterna är hur pass annorlunda kvinnor och män porträtteras i media. Den här artikeln från DN behandlar Wikileaks nyligen släppta material om kriget i Afghanistan. I ingressen står detta: "Amerikansk militär har dödat närmare 700 civila irakier vid vägspärrar, enligt de hemliga krigsdokument som släppts via Wikileaks. Bland de dödade finns förståndshandikappade, barn och kvinnor." Notera här hur kvinnor blandas ihop med barn och förståndshandikappade, som om de alla skulle ha samma självbestämmandeförmåga.

Min disseration handlar om kvinnor i konflikt, och är det något jag har lärt mig av den stora mängden läsning jag har gjort inför den är att kvinnor är lika aktiva som män i krig, om än inte genom våld. De sköter den reproduktiva ekonomin (det lilla samhället, barnskötsel och även ekonomin inom hushållet). De är lika mycket delaktiga till krigets framskridande som männen. I många fall är de även delaktiga inom militären, måhända inte just i detta sammanhang, men i många andra sammanhang. Att därför jämställa kvinnor med barn och förståndshandikappade som inte kan ta hand om sig själva, som inte har ett lika stort självbestämmande eller ansvar, är att effektivt göra dem handlingslösa. Det är även att underminera den inverkan kvinnor har för att stå emot konflikt. Att se kvinnor enbart som passiva offer ställer dem på sidlinjerna i en konflikt, inkapabla till att göra något annat än att observera.

FN hävdar att kvinnor är viktiga, till och med huvudsakliga, för återuppbyggnad av stater efter konflikt och för fredsbevarande. Detta är i och för sig även det baserat på könsroller (se Shepherd, 2008, Gender, Violence and Security : Discourse as Practice), men det leder åtminstone till en involvering av kvinnor i fredsbevarande och återuppbyggande. Det leder dem från den antagna passiva rollen till en aktiv roll.
DN, å andra sidan, väljer att plocka bort kvinnors självbestämmande och reducera dem till handlingslösa dockor. Värt att fundera över kan även vara varför DN verkar tycka att civila kvinnors liv är mer värda än civila mäns liv.