Om medborgarskap, rättigheter och ansvar

Ikväll sänds Dokument Inifrån om hur det har framkommit bevis i Wikileaks senaste Cablegate-läcka på att svenska regeringen skulle ha känt till att USA hade spionerat på svenska medborgare och till och med uppmuntrat det för att lättare kunna kartlägga terroristverksamhet. (Läs mer i denna Rapport-artikel.) Samtidigt så funderar Assanges hemland på att dra in hans pass. Alla dessa frågor leder till väldigt obekväma funderingar om medborgarskap, dess skyldigheter, och dess rättigheter.

Var drar man dessa gränser? Medborgarskap kommer uppenbarligen med rättigheter, något som fokuseras väldigt mycket på i liberala demokratier. Vi har mänskliga rättigheter, lagliga rättigheter, sociala rättigheter, ekonomiska rättigheter - rättigheter i alla dess former. Det här är viktigt i en demokrati. En demokrati är byggd på dess invånare, dess deltagare, och om medborgare inte kan delta på rätt sätt i en demokrati går den inte att upprätthålla. Men dess skyldigheter då?

Det finns en självklar skyldighet i ett medborgarskap. En relation i en demokrati är en av att ge och att ta, inte en ensidig form från endera håll. Därför finns det en inbyggd skyldighet att delta i demokrati efter ens förmåga, samt att vidare bidra till samhället (som ofta sker i moderna samhällen i form av skatter). Genom att uppfylla vissa kriterier så tar staten på sig att ge medborgarna rättigheter. Staten ser till att medborgarna har tillgång till att bidra till samhället, att medborgarna kan vara delaktiga i demokratin. Det ligger i en demokratis intresse att medborgarna är delaktiga, för utan delaktighet så är det ingen demokrati.

Dessa rättigheter att delta är relativt nya då det kommer till medborgarskap. Då teorierna först formulerades var inte demokrati, åtminstone inte i den form den finns idag, lika självklar. Istället fanns det ett stort fokus på statens skyldighet att skydda medborgaren. Politiska filosofer som Hobbes ansåg att det var ett rättvist byte; man ger upp en del av sin frihet så ser staten till att skydda en mot externa hot. Det är i dessa avseenden dagens diskussioner har blivit lite förvirrade. Istället har man valt att fokusera på skyldigheterna medborgarna har gentemot staten och erbjudit de nyare formerna av rättigheter, men valt att välja bort att erbjuda den mest fundamentala rättigheten i medborgarskap, skyddet.

Det svenska regeringsbeslutet om att låta USA spionera på svensk mark luktar av gamm-moderater och Beatrice Ask, ett vittnande om en alltför hård linje på brott i ett samhälle där Svensson och hans vänner måste konstant kasta ett vakande öga över axeln i spaning efter polisstaten. Argumenten går som så att det, självklart, är bättre för icke-brottslingar att leva i ett samhälle som är så fritt från brott som möjligt. Därför behövs hårda tag för att se till att förövare inte ska gå fritt på gatan. Det har varit tal om gredelina kuvert för våldtäktsmän, och för inte så länge sedan utökades barnpornografi lagen till den grad att den klassar seriefigurer som ser ut att vara minderåriga som barnporr. Det är en linje som har drivits alltför långt, som fokuserar mer på medborgares skyldigheter än deras rättigheter. Det är också vad som har hänt i detta fall där regeringen visste om vad som skedde på deras mark.

USA har alltså spionerat på svenska medborgare, utanför Amerikanska ambassaden i syfte att bekämpa terrorism. Beatrice Ask och regeringen har hela tiden hävdat att de inte haft någon som helst kännedom om detta, men som Dokument Inifrån förväntas avslöja ikväll, verkar det precis som de har haft det. Förmodligen var detta rättfärdigat, enligt de som stödjer denna verksamhet, att ett arbete mot terrorism gynnar oss alla. Förvisso är det så, men finns det någon grund till att USA valde att spionera just i Sverige? Finns det ett skäl till att de anser svenska medborgare vara ett så pass stort hot att de måste övervaka dem? Att terrorism finns överallt är inte ett godtagbart skäl till varför vår regering ska tillåta att en främmande nation spionerar på oss. Vår regerings uppgift är att skydda oss, inte hänga ut oss.

Vidare till Assange, då. Tydligen så anser hans hemland att hans höga position inom Wikileaks är en godtagbar anledning att lämna ut honom till ett främmande land och beröva honom från den dokumentation som kan bevisa att han faktiskt existerar. Detta sker utan en debatt om han, genom demokratiska grunder, faktiskt har gjort mänskligheten, inklusive australienska medborgare, något gott genom att belysa vissa internationella problem som hittills varit dolda för folket som faktiskt röstar fram representanter som de uppenbarligen inte alls vet hur de kommer att handla i dessa situationer. Istället springer Australien till USA som en snäll knähund med pinnen i käft. Var är Assanges rättigheter, och var är skyldigheten från hans hemstat att åtminstone föra en seriös diskussion om det? (En fundamental skyldighet för en medborgare gentemot staten är förstås att följa lagar, och statens rättighet att straffa en medborgare som inte gör det.) Bör han åtminstone inte prövas av Australiens rättssystem snarare än dömas av USA, som uppenbarligen redan har en uttalad ståndpunkt i denna fråga?

Assange sade för några dagar sedan i en intervju som jag tyvärr inte kan hitta nu, att han hade börjat seriöst begrunda vad medborgarskap innebär. Jag kan inte låta bli att undra samma sak.

Uppdatering: SVT verkar ha tagit bort Rapport-artikeln nämnd ovan. Här rapporterar DN om vad SVT skrev.
Och här skriver Aftonbladet om det.
Här finns SvDs artikel om ämnet som visar något ännu mer oroande - att personer i justitiedepartementet och UD inte ville offentliggöra ett samarbete för att de visste att svenskar skulle protestera.

Samtycke vid sex

Det är inte ofta jag och Beatrice Ask är överens, men då det kommer till detta är definitivt på samma spår.

Jag vet att det är väldigt kontroversiellt att insistera på uttalat samtycke då det kommer till sex, men jag tror att i detta fall behövs det. Det är alltför lätt att anta att personen vill ha sex då man själv är inne på det spåret. Dessutom, om man från början har en tveksam kvinnosyn så kan man ofta se en viss motsträvighet som ett tecken på kvinnans skyddande av sin oskuldshet, eller tillskriva det ett beteende som kvinnan ofta tycks anta - att spela svårfångad. Svaret på detta tycks för många att vara att pressa lite extra hårdare, att anta beteendet som en utmaning. I detta fall finns inte heller något uppsåt för att begå ett brott; något som ofta fokuserats på innan.

Precis som Nils Petter Ekdahl påpekar i artikeln ovan så är samtycke centralt för ett våldtäktsbrott; det ska vara den sexuella kränkningen som står i fokus, inte uppsåtet, eller bristen därav.

Många är oroliga att detta kommer att leda till ett system som kvinnorna missbrukar, att karlar kommer att anmälas för hämnd eller något liknande. Jag skulle ljuga om jag påstod att möjligheten inte finns där; oroet är väldigt realistiskt och hotet finns där. Det finns karlar idag som anmäls trots att de inte begått ett brott, men detta händer inom alla brottskategorier, inte enbart våldtäktsmål, och sanningen återstår fortfarande att majoriteten av våldtäkter som anmäls inte får något slags beslut, och endast lite över en tiondel får ett åtalsbeslut (se BRÅ för statistik). Då är inte ens det stora antalet mörkertal (sexualbrott som inte anmäls) nämnda.

Intressant är dock att SvD här enbart talar om att kvinnan ska ge sitt samtycke. Är detta ett annat fall av könsseparerad media, eller är det en konsekvens av retoriken som makthavarna använder? Många verkar tro att kvinnor är de enda som kan utsättas för sexuella övergrepp, men detta är inte sant. Det finns fall från utomlands där karlar har blivit utsatta för vad som klassificeras som våldtäkt efter att kvinnor har stoppat Viagra eller liknande substanser i deras drinkar och sedan närmat sig dem. Klart, kvinnor är i majoritet då det kommer till att bli utsatta för våldtäkter och sexuella övergrepp, men det finns män som utsätts för dem också. I motsats till vad som verkar vara det underliggande antagandet så är inte karlar alltid redo. Är inte deras samtycke minst lika viktigt?