(M)oderaterna och (det manliga) våldet

Henrik von Sydow och Anton Abele berättar idag i Aftonbladet att de ska resa runt i Sverige och försöka ta reda på vad som föder våld hos unga. Detta kommer förmodligen att bli en givande resa för dessa politiker och förhoppningsvis får de, genom att beblanda sig med oss vanliga dödliga människor, lära sig någonting om "verklighetens folk" som deras kompisparti Kristdemokraterna beskriver dem. Vad som kommer blir riktigt intressant är om dessa två grävande politiker kommer att våga ge sig in på genus, eller om de här, såsom moderater allt som oftast gör, kommer att ignorera det totalt.

Män är väldigt överrepresenterade då det kommer till gärningspersoner för våldsbrott i Sverige.* Majoriteten av våldsbrott begås av män mot män. Förvisso finns det med stor sannolikhet ett mörkertal av kvinnor som begår brott eftersom dessa traditionellt inte har setts kapabla till att begå våldsbrott, speciellt inte mot män, men antalet kvinnor misstänkta och dömda för våldsbrott håller på att växa. I vilket fall så har antalet män som gärningsmän beräknats till att vara 90% år 2007, och omkring två tredjedelar av offren. (Denna statistik innefattar inte sexuella brott eftersom det ofta räknas som en kategori för sig, där våldet ofta utförs av män mot kvinnor och är således annorlunda.) Detta är en ganska tungt vägande statistik som troligen inte helt och hållet kan korrigeras av att börja se gärningskvinnor. Jag har inget intresse av att utmåla män som monopolhavare av våld, eftersom jag tror att denna bild är ett stort problem i reproduktionen av män som gärningsmän och de tillhörande könsrollerna. Jag har inte heller någon lust att skylla våldets utveckling på endast ena könet, då det ofta finns andra bakgrundsfaktorer inblandade. Poängen jag vill göra är endast att denna statistik pekar på att våld huvudsakligen utförs av män mot män.

Varför är detta viktigt, och varför bör Abele och von Sydow ha detta i åtanke då de reser genom Sverige för att knäcka gåtan om varför begår vi våldsbrott? Med andra ord, varför är det så viktigt att dessa moderater adopterar ett genustänk?

Personer som studerar kriminologi, sociologi, genus, politik eller något alls som rör människor och samhällen runt om i världen finner att män är överrepresenterade i brottsstatistiken. Detta är inte ett svensk fenomen utan återfinns runt om vårt klot. Det är viktigt att se att det ligger till såhär, delvis för att vi måste göra oss av med det antagandet att kvinnor inte kan ta till våld och synligöra de kvinnor som begår våldsbrott, men även för att vi måste vidga tänket om varför män är överrepresenterade. Michael Kimmel, en genusvetare som specialiserar på maskulinism och argumenterar likt många anti-feminister därute att män måste synliggöras i genusdiskussionen, har funnit att trots att män i olika samhällsklasser ofta är mer olika än män och kvinnor från samma samhällsklass. Ändå är män överrepresenterade i våldsbrott åt båda hållen, och precis som BRÅ beskriver är det ofta män av en lägre socioekonomisk klass som utför detta våld. Varför är inte kvinnor representerade till en lika stor del inom den sociala klassen? Detta är frågor som Kimmel anser att vi bör ta reda på, och ha intresset av att ta reda på.

För att kunna ta reda på detta, argumenterar Kimmel, måste vi synligöra mannen i våldsbrott. Vi måste prata mindre om "personer som begår våldsbrott" och erkänna att männen dominerar denna kategori - inte för att bestraffa eller peka ut, utan för att förstå.

Vi är alla utsatta för ett samhällstryck som riktar sig mot våran person; från tidig ålder blir vi socialiserade in i vissa roller. Feminismen har under lång tid försökt synligöra de kvinnliga könsrollerna för att belysa hur kvinnor ofta har ett samhälls- och familjetryck på sig att ta hand om barn och hushåll medan det anses vara mannens uppgift att se till att det finns pengar till hushållet. Så fort kvinnor tvingades ut i arbetslivet blev det problem med dessa könsroller eftersom kvinnor blev ofta tvungna att ta på sig en dubbel börda: Arbetet och familjen. I denna analys av familjesituationer finns även en inbygd roll för mannen, en som har börjat belysas mer och mer på senare år, tyvärr ofta ur rent kontraproduktivt perspektiv där, istället för att försöka jobba till en gemensam lösning, kvinnan beskylls för vissa problem. Feminismen har inte varit fri från mansbeskyllning heller, men ingen är mer rätt än den andra - båda är fel.

Poängen är den att det finns vissa förväntningar på män också, det finns roller som de förväntas anta, och en av de mest klassiska rollerna är våldet och aggressiviteten. Detta brukar förklaras bort med att män, de har ju minsann testosteron i kroppen, och det gör att då urkarlen kommer fram, den sanna biologiska mannen, och då kommer han minsann att gapa och skrika och slåss, för det är bara så han är. Intressant nog finns det forskning som tyder på att detta är just en socialiserad roll. Testosteron, som ensam faktor leder alltså inte till våld, även om det leder till ett sökande av högre status. Att därför bortförklara manligt våld som hormonellt, då i det moderna samhället våld inte höjer status, utan snarare tvärtom eftersom det ofta leder till en ond spiral om man åker in i systemet, riskerar att missa en stor del av bilden. Testosteron som teori bakom mäns våld klarar inte av att hålla hela sanningen.

Det viktiga är, det som Abele och von Sydow har chansen att undersöka, är pusselbitarna som fattas. Vad är det som gör att män, i dagens samhälle, oftare begår våldsbrott än kvinnor? Har det att göra med socioekonomisk status, utbildning, familjeföhållanden, könsroller i det skikt av samhället de befinner sig i? Eller har det att göra med en slags press av samhället i stort att hävda sin manlighet, då mer nutida sätt att hävda deras status kanske inte är tillgängliga för dem, såsom pengar, prylar och modellbrudar på armen?

Det här är ett ypperligt tillfälle för moderaterna att ta tag i genus. Våga pilla på det, Abele och von Sydow, annars riskerar ni att missa en stor del av pusslet.

* All statistik kommer från BRÅ, först och främst denna sammanfattande rapport, men även dennakan vara relevant då den är lite nyare.

Här finns Michael Kimmels bok för de som är lite extra intresserade av manliga könsroller och maskulinism:

My body is my temple

Amnesty International rapporterar att våldtäkter har ökat i Haiti sedan jordbävningen för ganska precis ett år sedan. Tyvärr är det inte ovanligt att personer, speciellt kvinnor, blir våldtagna under och efter konflikt. Som SvD rapporterar i den senaste notisen om våldtäkter i Kongo används det som en terrortaktik.

UNFPA (FN:s befolkningsfond) publicerade förra året en rapport om konfliktsituationer då det förra året var tio år sedan resolution 1325 antogs, en resolution om kvinnor i konflikt och efterkonfliktssituationer. I denna rapport finns det ett helt kapitel om könsroller i konfliktsituationer - före och efter. Med information som har samlats i åtminstone ett decennium visar detta kapitel hur kvinnor i konfliktsituationer är extra utsatta för sexuellt våld.

Under konflikt finns det två (eller flera) motståndare som kämpar mot varandra genom beväpnad konflikt. Den som vinner är den som först lyckas bryta ner den andra, genom total utrotning av motståndarna, vilket inte är lika vanligt, eller genom att motståndaren ger upp eller blir tillfångatagen på grund av minskade mänskliga och teknologiska resurser, vilket är mer vanligt. Under konflikt används diverse olika psykologiska medel för att terrorisera motståndaren, och våldtäkt är en väldigt vanlig sådan taktik.

Våldtäkt i dessa fall är mer än bara den sexuella akten, om den sexuella akten alls i sig är det betydande. Sexuellt våld mot kvinnor är en form av förtryck och dominans, ett maktutspel som sker mot kvinnan såväl som mot männen. Enligt traditionella könsroller är det mannens uppgift att skydda kvinnan, speciellt i konflikt, därav den maskulina militära traditionen där kvinnor historiskt har varit exkluderade på grund av tradition eller lag. Mannen beskyddar och kvinnan tar hand om barnen och ekonomin brukar vara regel under beväpnade konflikter. Att då begå ett fysiskt och psykiskt övergrepp på en kvinna är att begå ett psykiskt övergrepp på mannen. Det är en mekanism att tala om för mannen (fadern, brodern, maken) att han inte uppfyller sin roll som beskyddare av det som han primärt har åtagit sig att beskydda - sin familj. Att våldta en kvinna under sådana förhållanden blir ett dubbelt övergrepp, ett dubbelt maktutövande. Läggs dessutom andra antropologiska och sociologiska betraktelser till, att kvinnan är bäraren av kulturen i sin egenskap av att kunna föda och uppfostra barn (den sociala och kulturella framtiden) så blir en våldtäkt även ett symboliskt övergrepp mot kulturen i sig. En våldtäkt mot en kvinna i en konfliktsituation är därför att betrakta som ett tredubbelt övergrepp - mot kvinnan, mot mannen, och mot kulturen.

I efterkonfliktssituationer är situationen annorlunda. Här riskerar inte kvinnan att bli våldtagen av fienden till samma utsträckning som sina egna familjemedlemmar (se UNFPA-rapporten om detta också). Forskning har visat att då könsroller ifrågasätts, som de ofta gör i efterkonfliktssituationer där kvinnan har tagit över sysslor som mannen skötte innan konflikt - såsom ekonomi och allt annat arbete i den sociala sfären - så blir det en slags backlash. Då könsroller blir hotade och mannen känner att hans maskulinitet blir fråntagen honom försöker han återta sin maskulinitet med våld, och använder sig av sådana mekanismer som sexuellt våld men även annat icke-sexuellt våld i sina nära relationer. Kvinnor i efterkonfliktssituationer står därför i direkt risk att utsättas för fortsatta övergrepp i en efterkonfliktssituation där det enda som har förändrats är gärningsmannen som har gått från en främling och motståndare till en nära anhörig eller vän och förmodad allierad.

Detta är typiska exempel då kvinnokroppar används som slagfältet för maktutövande. Kvinnors kroppar huserar nyckeln till en vunnen konflikt både fysiskt och psykologiskt, ett förolämpande av kulturer och en återvunnen maskulinitet. Det är på grund av detta som resolutioner som 1325, 1820, 1888 och 1889 som behandlar kvinnors säkerhet och roller i konflikt- och efterkonfliktssituationer är så oerhört viktiga. Slagfältet är inte bara det fysiska landet som konflikten utkämpas på, utan även i våra uppfattningar om könsroller. Kvinnor som svagare, fredsmäklare, bärare av kultur och liv anses som någonting som måste beskyddas speciellt. Samtidigt som detta är sant då kvinnor är väldigt utsatta i konfliktsituationer oavsett om de deltar aktivt, passivt, eller inte alls, så är detta även en del av en självuppfyllande profetia. Kvinnor behöver mer skydd i konfliktsituationer för att vi har tillåtit det att bli så.

Dessa maktutövanden genom sexuellt och annat våld måste fortsätta uppmärksammas och implikationerna av detta måste utforskas ytterligare. Än så länge har jag endast hittat skriverier om forskning på länken mellan könsroller och sexuellt våld i akademiska publikationer. Det skulle vara bara om detta även framfördes på annat håll.

Intressant är också, som jag diskuterade med min disserationshandledare, länken mellan urholkade könsroller och västerländska länder. Sverige, till exempel, är ett sådant land där könsroller anses bli mer och mer urholkade, men enligt BRÅ så har det sexuella våldet ökat under 2000-talet. Detta, enligt BRÅ, kan delvis attribueras till en vidgning av sexualbrottslagen, men all ökning kan troligen inte sägas bero på detta. Framtida master-dissertation kanske?

Våld är våld, lika men ändå olika

Inger Stark (V), skriver på Newsmill om det nyaste (uppmärksammade) hedersmordet, på en frånskild kvinna som heter Jian. Det har varit mycket skriverier om detta den senaste veckan och debatten om hedersmord har tagits upp. Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker och även hon vänsterpartist, har skrivit en annan artikel på Newsmill där hon argumenterar att hedersmord är rasistiskt; våld är våld, säger hon, och att särskilt benämna våld mot kvinnor utfört av en etnisk minoritet är därför fel.

Svensson har här gjort samma misstag som många gör då de pratar om våld mot kvinnor eller överhuvudtaget engagerar sig i den feministiska debatten - hon klumpar ihop alla begrepp till ett. Detta sker ofta med prostitution och sex-trafficking, som ett annat exempel, där ingen skillnad gör mellan det första begreppet och det andra även om de är vitt skilda. Prostitution är att engagera sig i sex-arbete, och detta kan vara frivilligt; sex-trafficking är att, mot sin vilja, bli smugglad in i sex-arbete och det finns alltid ett element av tvång eller hot närvarande.

Precis som Stark pekar ut, måste var enskild våldshandling mot en kvinna behandlas utefter motivationen som har gjort att den i första hand har skett. Då vi alla är individer, inklusive männen och kvinnorna som är gärningsmän och överlevare av könsbaserat våld, så kan det finnas otaliga motivationer till dessa handlingar. Att social reproduktion av könsroller (ett patriarkat) ligger bakom det är ofta uppenbart, men detta är endast vad detta slags våld har gemensamt i stora drag - det stora paraplyet som det könsbaserade våldet samlas under. Hedersrelaterat våld som sker på grund av att en kvinna anses ha dragit stor skam över sin familj och släkt är annorlunda från det slags våld som FN har rapporterat sker i postkonfliktzoner där männen känner att deras maskulinitet är hotad och tar till våld riktat specifikt mot kvinnor för att vinna tillbaka denna.

Att blanda ihop alla dessa begrepp tjänar inget annat till än att begränsa ramarna innanför vilka debatten kan tas. Detta leder till att könsbaserat våld i all dess komplexitet förenklas och att försöka hitta en förståelse för att förhindra könsbaserat våld blir då omöjligt. Olika begrepp behövs för att kunna skilja på olika former av våld så att lösningar till ett specifikt slags våld kan hittas.

Våld är våld, men människor och kulturer är olika och på grund av det är motivationerna bakom våld ofta olika. Håll därför diskussionen öppen, och försök inte stänga ner den genom att klumpa ihop alla begrepp till en stor, ogenomtränglig boll. Om Sverigedemokraterna använder hedersmord som ännu en anledning att dra ner på invandringen så är det bara att påpeka att den svenska kulturen inte var immun mot våld även innan invandringen började, och att hedersmord inte är specifikt till någon kultur i sig; hedersrelaterat våld är allt våld mot kvinnor motiverat av att de ska på något sätt ha skadat en familjs heder. Att stänga ner diskussionen av rädsla för att Sverigedemokraterna ska använda begreppet som någon slags propaganda är att skjuta bort lösningarna som finns för detta problem, och det krävs inte många sekunder av tänkande för att inse att en minskning av invandringen leder inte automatiskt till att hedersrelaterat våld försvinner helt och hållet.

Mer läsning: Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni på Newsmill 2010-11-29: Sluta bråka om hedersbegeppet
Masoud Kamali på Newsmill 2010-12-01: Sabuni har fått sin ministerpost som tack för sitt fjäsk för vita

Kvinnan som offer

Camilla Wagner skriver väldigt övertygande om kvinnan som offer för dubbelbestraffning och pekar på att det finns en fara i sig att ignorera det faktum att kvinnor faktiskt är offer för diskriminering i särskilda situationer. Jag håller med henne fullt ut. Det finns en fara i att ignorera att kvinnor ofta kommer från en särskilt utsatt ställning i samhället.

Det här är en av de största motsägelserna, enligt mig, när det kommer till den feministiska debatten, och temat i min dissertation. Att måla kvinnor som offer är farligt, för som jag argumenterade igår, det gör dem till viljelösa dockor som blir styrda hit och dit av patriarkatet, till synes utan något som helst självbestämmande. Att ignorera kvinnors handlingskraft är att förpassa dem till samma könsroller som den feministiska rörelsen kämpar för att rasera.

Samtidigt, ignorerar man det faktum att kvinnor faktiskt är förtryckta inom många områden i samhället så ger man upp möjligheten att ifrågasätta dessa maktstrukturer som förtrycker kvinnor. Genom att låtsas om att problemet inte finns så kommer man aldrig att kunna tilltala de problemen som finns i samhället, och riskerar då att fortsätta i samma mönster som alltid. För att ett problem ska kunna övervinnas behövs en bred debatt kring ämnet. Precis samma fara uppstår då en debatt bara förs enligt en speciell ram utan något utrymme för andra åsikter. Ironin här ligger i att hela den feministiska debatten är baserat på en offermålning. Rörelsen skulle inte existera eller vara trovärdig om vi inte antog att kvinnor är offer på ett sätt eller annat.

Dock, att påstå att

DEN MISSHANDLADE kvinnan är offer för misshandel. Skulle samma personer då hävda att kvinnan själv kan välja om hon vill vara offer eller inte? Olyckligtvis är svaret inte så självklart nej. Det finns de som inte förstår att ett teoretiskt val inte alltid är detsamma som ett verkligt alternativ.

är att förenkla offermålningen radikalt. Liz Kelly är en erkänd författare inom könsbaserat våld (se Surviving Sexual Violence (Feminist Perspectives)
) som gång på gång pekar ut faran med att anta att kvinnor som utsätts för våld enbart är passiva offer. Trots att kvinnorna i fråga inte kan fysiskt förhindra våldet, så finns fortfarande en grad av motstånd från deras håll; genom att kämpa emot, eller kanske att inte kämpa emot, genom andra små tecken på motstånd som sker utanför misshandelssituationerna. Att därför anta att kvinnorna automatiskt är passiva offer är att håna de små handlingar de tar för att protestera mot det könsbaserade våldet de utsätts för.

Det är en hårfin linje som den feministiska debatten vandrar på. Att offermåla eller att inte offermåla, det är frågan. Dock så bör var person som är insatt i denna debatt, eller vill vara, vara medveten om den stora motsägelsen som existerar inom denna debatt. Genom information kan vi vandra denna linje och förhoppningsvis hitta en bra balans.