Pillersäkerhet är viktigt

Det har varit mycket skriverier om ungas användande av receptfria tabletter. Oron grundar sig i ett (miss)bruk av värktabletter som finns först och främst hos unga flickor och i den första av artiklarna länkade ovan skrivs det att värktabletter är vanligast då unga tar överdoser.

Jag har bott i Storbritannien i nästan 3,5 år och så länge jag har bott där har apoteken varit privatägda och vanliga värktabletter går att få tag på i mataffärerna. Redan första året jag bodde där reagerade jag över faran som kan uppstå då värktabletter säljs av medicinskt okunnig personal till medicinskt okunniga människor. Jag är inte en person som tar värktabletter mer än några gånger per år, främst vid huvudvärk eftersom studierna lider om jag inte kan tänka, och vid feber för jag får sådana hemska hallucinationer vid en väldigt liten temperaturförändring. Vid första gången jag fick ont i halsen och feber i Storbritannien fick jag låna lite Lemsip av en av mina kombos, ett paracetamolläkemedel som marknadsförs som botemedel mot förkylningar. Eftersom min pappa var kunnig inom läkemedel efter 20 år som läkemedelskonsulent, varnade han alltid mig då jag var förkyld och fick mig att läsa upp ingredienserna i receptfria läkemedel till honom för att se till att jag inte omedvetet förgiftade min kropp. I Lemsip visade det sig vara 1 gram paracetamol per påse (och en påse var rekommenderad var fjärde timme). Detta är maxdosen för säkert intag av paracetamol för en vuxen människa. Om mer än ett gram tas var fjärde timme finns risken för leverskador, och problemet med paracetamol, och varför det är så farligt, är att vid överdos finns det inget botemedel. Man får helt enkelt hoppas att man överlever. Om man är omedveten om eventuella konsekvenser med detta läkemedel finns det en risk att man överdoserar, speciellt på läkemedel som Lemsip som är till för att blandas ut i vatten och har en citronsmak för att vuxna och barn ska lättare kunna dricka det.

Många människor har inte den förmånen att ha en läkemedelskunnig förälder som kan se till att man doserar värktabletter och andra receptfria läkemedel rätt. Då dessa läkemedel fortfarande såldes på apotek kunde farmaceuter informera om eventuella risker, men idag är det få människor som säljer receptfria läkemedel som kan det. Även om större doser av Alvedon och andra paracetamolpiller fortsätter vara receptbelagda (detta kanske har tagits bort redan?) så är det inte svårt att trycka i sig två eller fler 500 grams piller, och eftersom standarden för Alvedonpiller ligger på 500 gram är det relativt lätt att överdosera på en ask Alvedon.

Privata apotek och försäljning av läkemedel privat är inget ont i sig, och myndiga människor i synnerhet bör åtnjuta det ansvaret att få köpa receptfria tabletter på den lokala matbutiken. Dock för att detta ska fungera riskfritt måste butiksbiträden såsom privatpersoner ha tillräcklig information om hur receptfria läkemedel kan påverka kroppen. Större delen av detta ansvar ligger på privatpersonen som verkligen bör läsa det lilla pappret med instruktioner och biverkningar som finns i varje ask med läkemedel, men även var person som säljer dessa läkemedel bör ha tillräcklig information om vad det är de säljer och eventuellt kanske ge en kort varning.
Detta gäller särskilt om minderåriga personer ska fortsätta få köpa dessa receptfria läkemedel. En vuxen människas liv ligger på deras eget ansvar och en myndig människa har rätten att vägra information och ta tabletterna i ignorans, men detsamma gäller inte en minderårig person. Om preparaten därför ska säljas till minderåriga bör de informeras om vad för risker och biverkningar som finns. Dock med den senaste informationen SvD genom Giftinformationscentralen har uppmärksammat, att det är vanligast med värktabletter vid överdos, bör en diskussion om åldersgräns på receptfria läkemedel hållas omedelbart.

Edit:
Tydligen är det olagligt att köpa värktabletter för personer under 18, men det verkar som att butikerna inte är tillräckligt bra på att kräva legitimation. Detta tyder ännu starkare på att butiksbiträden och annan medicinskt outbildad personal verkligen behöver få rätt informations så att de kan ge rätt information.

Om medborgarskap, rättigheter och ansvar

Ikväll sänds Dokument Inifrån om hur det har framkommit bevis i Wikileaks senaste Cablegate-läcka på att svenska regeringen skulle ha känt till att USA hade spionerat på svenska medborgare och till och med uppmuntrat det för att lättare kunna kartlägga terroristverksamhet. (Läs mer i denna Rapport-artikel.) Samtidigt så funderar Assanges hemland på att dra in hans pass. Alla dessa frågor leder till väldigt obekväma funderingar om medborgarskap, dess skyldigheter, och dess rättigheter.

Var drar man dessa gränser? Medborgarskap kommer uppenbarligen med rättigheter, något som fokuseras väldigt mycket på i liberala demokratier. Vi har mänskliga rättigheter, lagliga rättigheter, sociala rättigheter, ekonomiska rättigheter - rättigheter i alla dess former. Det här är viktigt i en demokrati. En demokrati är byggd på dess invånare, dess deltagare, och om medborgare inte kan delta på rätt sätt i en demokrati går den inte att upprätthålla. Men dess skyldigheter då?

Det finns en självklar skyldighet i ett medborgarskap. En relation i en demokrati är en av att ge och att ta, inte en ensidig form från endera håll. Därför finns det en inbyggd skyldighet att delta i demokrati efter ens förmåga, samt att vidare bidra till samhället (som ofta sker i moderna samhällen i form av skatter). Genom att uppfylla vissa kriterier så tar staten på sig att ge medborgarna rättigheter. Staten ser till att medborgarna har tillgång till att bidra till samhället, att medborgarna kan vara delaktiga i demokratin. Det ligger i en demokratis intresse att medborgarna är delaktiga, för utan delaktighet så är det ingen demokrati.

Dessa rättigheter att delta är relativt nya då det kommer till medborgarskap. Då teorierna först formulerades var inte demokrati, åtminstone inte i den form den finns idag, lika självklar. Istället fanns det ett stort fokus på statens skyldighet att skydda medborgaren. Politiska filosofer som Hobbes ansåg att det var ett rättvist byte; man ger upp en del av sin frihet så ser staten till att skydda en mot externa hot. Det är i dessa avseenden dagens diskussioner har blivit lite förvirrade. Istället har man valt att fokusera på skyldigheterna medborgarna har gentemot staten och erbjudit de nyare formerna av rättigheter, men valt att välja bort att erbjuda den mest fundamentala rättigheten i medborgarskap, skyddet.

Det svenska regeringsbeslutet om att låta USA spionera på svensk mark luktar av gamm-moderater och Beatrice Ask, ett vittnande om en alltför hård linje på brott i ett samhälle där Svensson och hans vänner måste konstant kasta ett vakande öga över axeln i spaning efter polisstaten. Argumenten går som så att det, självklart, är bättre för icke-brottslingar att leva i ett samhälle som är så fritt från brott som möjligt. Därför behövs hårda tag för att se till att förövare inte ska gå fritt på gatan. Det har varit tal om gredelina kuvert för våldtäktsmän, och för inte så länge sedan utökades barnpornografi lagen till den grad att den klassar seriefigurer som ser ut att vara minderåriga som barnporr. Det är en linje som har drivits alltför långt, som fokuserar mer på medborgares skyldigheter än deras rättigheter. Det är också vad som har hänt i detta fall där regeringen visste om vad som skedde på deras mark.

USA har alltså spionerat på svenska medborgare, utanför Amerikanska ambassaden i syfte att bekämpa terrorism. Beatrice Ask och regeringen har hela tiden hävdat att de inte haft någon som helst kännedom om detta, men som Dokument Inifrån förväntas avslöja ikväll, verkar det precis som de har haft det. Förmodligen var detta rättfärdigat, enligt de som stödjer denna verksamhet, att ett arbete mot terrorism gynnar oss alla. Förvisso är det så, men finns det någon grund till att USA valde att spionera just i Sverige? Finns det ett skäl till att de anser svenska medborgare vara ett så pass stort hot att de måste övervaka dem? Att terrorism finns överallt är inte ett godtagbart skäl till varför vår regering ska tillåta att en främmande nation spionerar på oss. Vår regerings uppgift är att skydda oss, inte hänga ut oss.

Vidare till Assange, då. Tydligen så anser hans hemland att hans höga position inom Wikileaks är en godtagbar anledning att lämna ut honom till ett främmande land och beröva honom från den dokumentation som kan bevisa att han faktiskt existerar. Detta sker utan en debatt om han, genom demokratiska grunder, faktiskt har gjort mänskligheten, inklusive australienska medborgare, något gott genom att belysa vissa internationella problem som hittills varit dolda för folket som faktiskt röstar fram representanter som de uppenbarligen inte alls vet hur de kommer att handla i dessa situationer. Istället springer Australien till USA som en snäll knähund med pinnen i käft. Var är Assanges rättigheter, och var är skyldigheten från hans hemstat att åtminstone föra en seriös diskussion om det? (En fundamental skyldighet för en medborgare gentemot staten är förstås att följa lagar, och statens rättighet att straffa en medborgare som inte gör det.) Bör han åtminstone inte prövas av Australiens rättssystem snarare än dömas av USA, som uppenbarligen redan har en uttalad ståndpunkt i denna fråga?

Assange sade för några dagar sedan i en intervju som jag tyvärr inte kan hitta nu, att han hade börjat seriöst begrunda vad medborgarskap innebär. Jag kan inte låta bli att undra samma sak.

Uppdatering: SVT verkar ha tagit bort Rapport-artikeln nämnd ovan. Här rapporterar DN om vad SVT skrev.
Och här skriver Aftonbladet om det.
Här finns SvDs artikel om ämnet som visar något ännu mer oroande - att personer i justitiedepartementet och UD inte ville offentliggöra ett samarbete för att de visste att svenskar skulle protestera.