Liberalism, den nya trenden

Det verkar vara populärt att häva att man är liberal. I en debatt mellan Peter Eriksson, språkrör för Miljöpartiet (MP) och Maud Olofsson, partiledare för Centerpartiet (C), hävdade båda att de var liberaler. SvD rapporterar att Peter Eriksson hävdar att MP är demokratiskt liberala. Som skribenten Rayman senare kommenterar, så är väl det inte särskilt unikt eller konstigt i och med att den liberala demokratin står som grundpelare i vårt samhälle. Skulle Eriksson och MP vara icke-liberala inom demokratifrågan så skulle de vara för diktatur, eller någon slags form av envälde. Inget parti som vill ha röster skulle gå ut med en något sådant och skulle förmodligen inte ens delta i den demokratiska processen. Att därför hävda, som ett parti som har varit involverat i den demokratiska processen i några decennier, att man är demokratiskt liberal, blir något av en tautologi. Det är ett knep för att verka mer attraktiv för väljarna då sex av tio (enligt SvD, artikel ovan) identifierar sig som liberal.

Liberalismen är förvisso mångfaldig. Man kan vara ekonomiskt liberal, socialliberal eller liberal inom enskilda områden. Liberalismen är bred, spektrumet är brett. I centrum står individens frihet: Talfrihet, valfrihet, åsiktsfrihet etc. Liberalismen i dess grundform gör heller ingen skillnad på kön, sexualitet, etnisk tillhörighet och andra slags sociala grupperingar. Alla är vi individer och som individer förtjänar vi samma rättigheter och möjligheter. De flesta som lever i ett demokratiskt samhälle är mer eller mindre liberal, mer på vissa punkter än andra.

Eriksson hävdade i den debatten att könskvotering var liberalt eftersom jämställdhet är liberalt. Som liberal feminist, jämställdhetskämpe eller vad för slags fack ni vill stoppa mig i så har jag en stark åsikt om precis hur icke-liberalt könskvotering är. Istället för att öka valfriheten så minskar den valfriheten. Personer blir anställda eller tillsatta på vissa positioner för att de tillhör ett visst kön, inte p.g.a. deras kompetens. Visst, det kan vara så att könskvotering öppnar upp för möjligheten att anställa de fruktansvärt kompetenta kvinnorna som ofta blir ignorerade idag då höga positioner öppnas upp. Men det är inte liberalt, och det ska inte kallas det heller. Att försöka vrida till ett hämmande av valfriheten till något liberalt är inget annat än en billig PR-kupp för att försöka framstå som något man inte är. Förklara istället varför det är viktigt att, för tidsbegränsad period, införa vissa restriktioner för att avancera jämlikheten i samhället. Att göra tvärtom ses bara som en genomskinlig lögn.

PR är viktigt, och som jag skrev i mitt inlägg om Ohly igår, så är även ordval det. Att försöka argumentera sig till en definition av ett ord som går rakt emot ordets innebörd för att kunna sätta den etiketten på sig själv kommer dock i slutändan att vara kontraproduktivt, för att inte nämna att det kommer att uppfattas som ännu ett falskt politikertrick.

Liberalism och feminism

Nyamko Sabuni, våran nuvarande jämställdhetsminister vägrar kalla sig feminist. Hon hävdar att det räcker med att kalla sig liberal. Samtidigt som att vara liberal inte utesluter en kamp för jämlikhet, eller ens att kalla sig feminist, så tycker jag att det är oroväckande att hon vägrar kalla sig det ordet. Personligen är jag både liberal och feminist och stolt över att vara båda två. Feminism är inte något vänsterrörelsen har patent på utan en diskussion som rör sig på båda sidorna av den politiska skalan. Feminism är något utan gränser, något som vi alla måste förenas runt för att kunna uppnå, oavsett våran ideologiska tillhörighet.

Då Sabuni vägrar kalla sig feminist så förstärker hon det negativa intrycket av att feminism är något negativt. Hon säger till det svenska folket att antingen är feminismen något negativt, eller att det är en rörelse som inte bör tas på allvar. Båda de meddelandena är rent av farliga för vårat framtida Sverige, och att som jämställdhetsminister vägra ta feminismen på allvar är ännu värre. Som jämställdhetsminister bör hon förklara för folk att feminismen är något som penetrerar samhällets alla vrår, en rörelse som inte känner av gränserna av ideologi eller kön. Det har att göra med individen, grundtron i liberalismen att alla har rätt till samma chanser och samma val, att ingen ska bli diskriminerad eller hållen tillbaka på grund av sexualitet, etnisk tillhörighet, eller i detta fall, kön. Feminismen och liberalismen går hand i hand. Kanske är det detta Sabuni tar som en självklarhet och därför säger att det räcker med att kalla sig liberal, men meddelandet hon sänder blir helt tvärtemot då hon som jämställdhetsminister vägrar kalla sig feminist.

Att böja sig för kritiken mot feminism, de människor som smutskastar vad det egentligen står för, en jämlikhet mellan kvinnor och män, är att bekräfta deras definition av vad feminism är. Om vi någonsin ska kunna uppnå jämlikhet ska vi inte låta de bakåtsträvande, förtryckande människorna sätta ramarna för vårat agerande. Vi måste visa dem att de har fel. Det gör vi inte genom att vägra kalla oss feminister.

Att Sabuni vägrar ta till sig detta ord, denna idé får mig att ifrågasätta hur dedikerad hon egentligen är till att främja jämlikhet mellan män och kvinnor, och ska hon fortsätta sitta som jämställdhetsminister är detta något jag tycker hon måste tilltala. Om hon vägrar att överhuvudtaget erkänna den största rörelsen för jämlikhet, hur kan hon hävda att hon är den rätta personen för jobbet?

Jag är liberal. Men just nu är jag också besviken. Feminism för mig är en självklarhet som liberal. Den ena kommer inte utan den andra, så hur kan du, Nyamko Sabuni, vägra den ena men inte den andra?