Ulf Brunnberg - männens språkrör

Ulf Brunnberg vill ha en TV-kanal bara för män. Den ska innehålla motorsport, boxning, historieprogram och vetenskapsprogram bland annat. Inte nog med att allt detta redan finns att köpa i form av sportkanaler eller dokumentärkanaler, men Brunnberg anser sig alltså att han kan tala för alla män och deras intressen.

Homogenisering som denna, då en person av ett visst kön anser sig kunna tala för alla personer av samma kön, är en vanlig företeelse. Inom genuskunskap tas det alltid upp som en stor kritik, även mot feminister. Chandra Mohanty skrev i sin kända uppsats Under Western Eyes från 1980-talet om hur västerländska kvinnor i sin arroganta antagande att deras kön räckte för att ge dem mandat att prata för kvinnor världen om. Hon hävdade att detta i många fall ledde till att det skadade utvecklingen för kvinnor i utvecklingsländer. Att vara kvinna räcker inte till för att tala för andra kvinnor enbart baserat på den egenskapen av ens kön. Kvinnor är individer, de har olika bakgrunder, olika förutsättningar, olika motsättningar och olika upplevelser. En kvinna är inte en annan kvinna; alla kvinnor är individer.

Detta gäller även för män. En man är inte alla män, och Ulf Brunnberg är inte alla män. Att därför anse sig ha beslutanderätt på vad som är "maskulint" eller vad karlar vill (läs bör) intressera sig för och vilja ha samlat i en TV-kanal är inget annat än arrogant. Även om det tycks finnas vissa intressen som en stor del av män har gemensamt betyder det inte att alla män intresserar sig för detta. Vidare, vad händer om en man inte intresserar sig för det som Ulf Brunnberg anser som "maskulint"? Är denna man en mindre man då?

Brunnbergs anspråk på "maskulina" saker som motorsport, boxning och diverse olika vetenskapliga delar för med sig en rad problem. Är historia och vetenskap maskulint? Sedan när? Har kvinnor inget intresse för detta, utan intresserar de sig enbart för Real Housewives in xxx, smink, recept och inredning? Inte bara är detta förolämpande men det är så fruktansvärt inkorrekt. Traditionellt har det varit väldigt svårt för kvinnor att t ex slå sig in i professionell matlagning, och kockar har mestadels varit män. Män är fortfarande välrepresenterade bland TV-kockar även om det finns många kvinnor som lagar mat på TV också. Inredningsprogram är också ledda av män, inte exklusivt, men de finns representerade. Ernst Kirchsteiger har haft ett inrednings- och pysselprogram i flera år och såvitt jag vet är Ernst en karl. Hans intresse för inredning och pyssel gör honom inte till mindre av en man och hans program ses av både män och kvinnor.

Att sedan vetenskap skulle vara något maskulint är också ett idiotiskt antagande. Att Ulf Brunnberg är intresserad av historia betyder inte att alla karlar är det, på samma sätt som att min manliga kusin är intresserad av brobygge betyder inte det att Ulf Brunnberg vill hålla på med det. Och Brunnbergs intresse av dokumentärer betyder inte att jag, som kvinna, inte delar hans intresse för olika sorters vetenskap eller tittar regelbundet på dokumentärer.

Att göra anspråk på något intresse som manligt eller kvinnligt är inget annat än idiotiskt. Vi är alla individer med olika intressen som ibland är bundna till könsroller men ibland inte. Vi är varken mer av en man eller mer av en kvinna för att vi väljer att intressera oss för olika saker. Inte heller har vi rätten att göra anspråk på vissa intresseområden och kalla det för "manligt" eller "kvinnligt." Att påstå sig ha rätten att tala för hela sitt kön är arrogant och på gränsen till en förolämpning. Det är bara att jämföra med uttalanden som "män kan inte kontrollera sig då det kommer till sex," som jag har hört slinka ur munnen på karlar mer än en gång och som implicerar att män kommer att fortsätta ha sex med en person som inte vill. Idioti.

Det Ulf Brunnberg egentligen talar om är inte en manlig TV-kanal; det är en Ulf Brunnberg TV-kanal.

Johan Wirfälts kommentar kan även vara intressant att läsa.

Böcker av Chandra Mohanty:

Brist på genus i skola och vård leder till att personer blir osynliga

Feministiskt Perspektiv började. De skrev i förra veckans nummer om Goldina Smirthwaite som har undersökt hur viktigt det är med genus i vården (prenumeration ett krav för att få tillgång - rekommenderas!). Smirthwaite har undersökt hur män och kvinnor behandlas i vården och kommit fram till att könen får väldigt olika behandling. Kvinnor blir till exempel mycket oftare diagnosticerade med psykiska problem till den grad att underliggande fysiska problem kan ignoreras. Synen på kvinnor som mentalt och emotionellt mer sköra leder till att de feldiagnosticeras i dessa fall.

På samma sätt som det finns en benägenhet att diagnosticera kvinnor med psykiska problem finns det en tendens att ignorera dessa hos män till den grad att de blir ignorerade eller osynliga då de faktiskt behöver hjälp. Idag på SVT debatt skriver Anders Hagström om hur han blev osynlig då han skadade sig själv för att han är kille. Det fanns en benägenhet på hans skola att se tjejerna som höll på med självskada, men då han rakt ut nekade till en lärare att han gjorde det även fast det fanns synliga tecken på att han skadade sig själv, så godtog läraren det rakt upp och ner utan att ens fråga följdfrågor.

Det är tydligt i dessa fall att bristen på ett genustänk inom vården och skolan leder till att människor har möjlighet att fortsätta skada sig själva. Könsrollstänket tar över och flickor och pojkar, kvinnor och män, ses inte för den individen de faktiskt är, utan för deras kön. Pojkar/män kan inte vara deprimerade eller behöva hjälp av en psykolog, för de är mentalt starkare än så, verkar tänket gå, och kvinnor och flickor, där vet vi minsann att de är emotionellt sköra och trissar upp sig över minsta lilla problem till den grad att de svimmade till höger och vänster fram till 1800-talet.

Problemet är bara det att personer av det manliga könet har fått lära sig att det är inte helt accepterat att visa känslor. Man får gråta då det kommer till sport och dödsfall, men om du läcker tårar mer ofta än så är du inte en riktig man. Antingen är du kvinna, eller så måste du vara en "mindre" man (läs: homosexuell), för en riktig man, han gråter inte. Det har gått till den grad att då John Boehner, den republikanska ledaren i USA:s representanthus blev en stor nyhet för att han har lätt till tårar. Media spekulerade i att antingen måste han vara alkoholist och deprimerad, eller måste det vara något annat psykiskt fel på honom. Karln kan helt enkelt inte bara ha lätt till att uttrycka sina känslor - både glädje och sorg - genom tårar. Omöjligt, han är ju man.

Dessa föreställningar om kvinnor och män gynnar uppenbarligen ingen. Så fort båda uttrycker känslor är det något fel på dem - de är svagare. Samtidigt så leder denna syn på känslor och tårar som ett tecken på svaghet till att en pojke i skolan kan gå omkring och skada sig själv mitt framför ögonen på lärare, föräldrar och klasskamrater utan att någon väljer att undersöka vidare i det. Han är ju pojke, han klarar allt som livet ger honom, och är det så att han inte gör det, då tar han till våld och aggression, inte självskada. Medan lärare och föräldrar letar efter dessa externa tecken på aggression så kan denna pojke ostört skära sig själv. Han ropar på hjälp och såpass tydligt att han, enligt sig själv, gick omkring med blod på kläderna, men ingen hör honom.

Varken personer av kvinnligt eller manligt kön eller ett tredje kön ska bli ignorerade och felbehandlade på grund av att de tillhör det könet. Att homogenisera män och kvinnor på det sätt som görs, inte bara i vården och skolan, men i samhället i stort, leder till att vi inte kan se individer för vilka de är, och vilka behov de har. Det finns många olika faktorer förutom kön som spelar in hur folk beter sig: Samhällsklass, familjeliv, det sociala, geografi, bland annat. Stirrar vi oss blind på hur folk är förväntade att bete sig beroende på vad som dinglar eller inte dinglar mellan deras ben kommer vi att fortsätta att oavsiktligt ignorera människor. Ser man människor utefter så pass snäva ramar som könsroller kommer vi att missa människor som inte beter sig enligt dem för att vi ser det som omöjligt, som i fallet med Anders, eller att avskriva alla beteenden på deras kön för att vi ser det som för möjligt, som i fallet med kvinnor och psykisk (o)hälsa.

Genus behövs som analytisk bakgrund i samhället, precis som andra analytiska ramar, som samhällsklass, etnicitet och så vidare. Annars riskerar vi att glömma bort människor som Anders som endast gjorde ett sådant pass litet skiftande i hans liv som att bete sig annorlunda än vad som var förväntat. Vem har inte gjort det någon gång?

(M)oderaterna och (det manliga) våldet

Henrik von Sydow och Anton Abele berättar idag i Aftonbladet att de ska resa runt i Sverige och försöka ta reda på vad som föder våld hos unga. Detta kommer förmodligen att bli en givande resa för dessa politiker och förhoppningsvis får de, genom att beblanda sig med oss vanliga dödliga människor, lära sig någonting om "verklighetens folk" som deras kompisparti Kristdemokraterna beskriver dem. Vad som kommer blir riktigt intressant är om dessa två grävande politiker kommer att våga ge sig in på genus, eller om de här, såsom moderater allt som oftast gör, kommer att ignorera det totalt.

Män är väldigt överrepresenterade då det kommer till gärningspersoner för våldsbrott i Sverige.* Majoriteten av våldsbrott begås av män mot män. Förvisso finns det med stor sannolikhet ett mörkertal av kvinnor som begår brott eftersom dessa traditionellt inte har setts kapabla till att begå våldsbrott, speciellt inte mot män, men antalet kvinnor misstänkta och dömda för våldsbrott håller på att växa. I vilket fall så har antalet män som gärningsmän beräknats till att vara 90% år 2007, och omkring två tredjedelar av offren. (Denna statistik innefattar inte sexuella brott eftersom det ofta räknas som en kategori för sig, där våldet ofta utförs av män mot kvinnor och är således annorlunda.) Detta är en ganska tungt vägande statistik som troligen inte helt och hållet kan korrigeras av att börja se gärningskvinnor. Jag har inget intresse av att utmåla män som monopolhavare av våld, eftersom jag tror att denna bild är ett stort problem i reproduktionen av män som gärningsmän och de tillhörande könsrollerna. Jag har inte heller någon lust att skylla våldets utveckling på endast ena könet, då det ofta finns andra bakgrundsfaktorer inblandade. Poängen jag vill göra är endast att denna statistik pekar på att våld huvudsakligen utförs av män mot män.

Varför är detta viktigt, och varför bör Abele och von Sydow ha detta i åtanke då de reser genom Sverige för att knäcka gåtan om varför begår vi våldsbrott? Med andra ord, varför är det så viktigt att dessa moderater adopterar ett genustänk?

Personer som studerar kriminologi, sociologi, genus, politik eller något alls som rör människor och samhällen runt om i världen finner att män är överrepresenterade i brottsstatistiken. Detta är inte ett svensk fenomen utan återfinns runt om vårt klot. Det är viktigt att se att det ligger till såhär, delvis för att vi måste göra oss av med det antagandet att kvinnor inte kan ta till våld och synligöra de kvinnor som begår våldsbrott, men även för att vi måste vidga tänket om varför män är överrepresenterade. Michael Kimmel, en genusvetare som specialiserar på maskulinism och argumenterar likt många anti-feminister därute att män måste synliggöras i genusdiskussionen, har funnit att trots att män i olika samhällsklasser ofta är mer olika än män och kvinnor från samma samhällsklass. Ändå är män överrepresenterade i våldsbrott åt båda hållen, och precis som BRÅ beskriver är det ofta män av en lägre socioekonomisk klass som utför detta våld. Varför är inte kvinnor representerade till en lika stor del inom den sociala klassen? Detta är frågor som Kimmel anser att vi bör ta reda på, och ha intresset av att ta reda på.

För att kunna ta reda på detta, argumenterar Kimmel, måste vi synligöra mannen i våldsbrott. Vi måste prata mindre om "personer som begår våldsbrott" och erkänna att männen dominerar denna kategori - inte för att bestraffa eller peka ut, utan för att förstå.

Vi är alla utsatta för ett samhällstryck som riktar sig mot våran person; från tidig ålder blir vi socialiserade in i vissa roller. Feminismen har under lång tid försökt synligöra de kvinnliga könsrollerna för att belysa hur kvinnor ofta har ett samhälls- och familjetryck på sig att ta hand om barn och hushåll medan det anses vara mannens uppgift att se till att det finns pengar till hushållet. Så fort kvinnor tvingades ut i arbetslivet blev det problem med dessa könsroller eftersom kvinnor blev ofta tvungna att ta på sig en dubbel börda: Arbetet och familjen. I denna analys av familjesituationer finns även en inbygd roll för mannen, en som har börjat belysas mer och mer på senare år, tyvärr ofta ur rent kontraproduktivt perspektiv där, istället för att försöka jobba till en gemensam lösning, kvinnan beskylls för vissa problem. Feminismen har inte varit fri från mansbeskyllning heller, men ingen är mer rätt än den andra - båda är fel.

Poängen är den att det finns vissa förväntningar på män också, det finns roller som de förväntas anta, och en av de mest klassiska rollerna är våldet och aggressiviteten. Detta brukar förklaras bort med att män, de har ju minsann testosteron i kroppen, och det gör att då urkarlen kommer fram, den sanna biologiska mannen, och då kommer han minsann att gapa och skrika och slåss, för det är bara så han är. Intressant nog finns det forskning som tyder på att detta är just en socialiserad roll. Testosteron, som ensam faktor leder alltså inte till våld, även om det leder till ett sökande av högre status. Att därför bortförklara manligt våld som hormonellt, då i det moderna samhället våld inte höjer status, utan snarare tvärtom eftersom det ofta leder till en ond spiral om man åker in i systemet, riskerar att missa en stor del av bilden. Testosteron som teori bakom mäns våld klarar inte av att hålla hela sanningen.

Det viktiga är, det som Abele och von Sydow har chansen att undersöka, är pusselbitarna som fattas. Vad är det som gör att män, i dagens samhälle, oftare begår våldsbrott än kvinnor? Har det att göra med socioekonomisk status, utbildning, familjeföhållanden, könsroller i det skikt av samhället de befinner sig i? Eller har det att göra med en slags press av samhället i stort att hävda sin manlighet, då mer nutida sätt att hävda deras status kanske inte är tillgängliga för dem, såsom pengar, prylar och modellbrudar på armen?

Det här är ett ypperligt tillfälle för moderaterna att ta tag i genus. Våga pilla på det, Abele och von Sydow, annars riskerar ni att missa en stor del av pusslet.

* All statistik kommer från BRÅ, först och främst denna sammanfattande rapport, men även dennakan vara relevant då den är lite nyare.

Här finns Michael Kimmels bok för de som är lite extra intresserade av manliga könsroller och maskulinism:

Pappor, ni är inte lika mycket värda som föräldrar

Nu har omröstningen genomförts, den som jag skrivit om i min engelskspråkiga blogg här. Jag talar alltså om den nya lagen om föräldraledighet som har debatterats på EU-nivå. I och med att vi blir alltmer integrerade så försöker EU att hitta gemensamma lösningar till diverse olika problem, speciellt de rörande olika rättigheter; i detta fall rättigheten att vara förälder, och i barnets fall rättigheten till en förälder. Runt om i Europa kommer många kvinnor som tidigare inte har haft den ekonomiska tryggheten att ta mammaledigt vara berättigade detta. Låt mig omformulera det där: De kommer att bli tvingade till att stanna hemma med sina barn i minst sex veckor efter födseln.

Missförstå mig rätt, jag är absolut för rättigheterna att stanna hemma med sina barn och få en ekonomisk ersättning för det. Och självklart ska denna ersättning utbetalas. Kvinnor (och män) föder fram framtiden i våra nationer. Det är dessa barn som i framtiden ska leda oss, sköta vår ekonomi och få samhället att gå framåt. Det ligger i samhällets intresse att vi fortplantar oss. (Måhända inte till den grad som vi just nu gör, men nya människor behövs.)

Det är många olika aspekter av detta beslut som upprör mig, och tvångsinspärrningen av kvinnor i sitt eget hem är bara en av dem. Detta beslut är taget med en av världens äldsta och, kan man tycka, mest förtryckande kvinnokönsroll - omhändertagerskan. År efter år har kvinnor blivit begränsade till den obetalda, prestigelösa reproduktiva sektorn baserat på att de föder barn. På grund av detta har de blivit materiellt beroende av män, som jobbar i den officiella, erkända ekonomiska sektorn. Detta är även en av de stora anledningarna till varför kvinnor fortfarande tjänar betydligt mindre än män. Det är en könsroll som bör prioriteras att bryta ner, men inte bara för kvinnornas skull.

Detta domslut säger att män inte är lika betydelsefulla som föräldrar. Att de inte har samma rättigheter som kvinnor till att lära känna sitt barn och uppfostra det. Denna lag underminerar alla pappor runt om i EU, hela världen till och med. Denna lag säger till er att ni inte behövs, ni är inte viktiga för era barn, ni är helt enkelt inte lika mycket värda som föräldrar som mammmorna. Ta ut två veckor av eran ledighet om ni vill, men det är det enda ni är garanterade enligt lag, och vad EU anbelangar så behöver ni inte ens göra detta, det spelar ingen roll för barnets utveckling.

Jag förstår att det finns ekonomiska anledningar till att inte tvinga männen att stanna hemma, men denna lag är totalt felriktad. Istället för att rikta den mot föräldraledighet borde denna lag garantera en förstärkning av kvinnors ekonomiska position för att se till att papporna också har en möjlighet att ta ledigt och spendera kvalitetstid med sina barn under de första åren av barnets liv. Denna lag hade en enorm möjlighet att utrota djupt sittande könsroller som inte ens är relevanta i vårat moderna samhälle och ersätta dem med lika rättigheter för båda föräldrar på alla plan. Istället konsoliderade den dessa roller och detta utan att ens försöka höja prestigen för det jobb kvinnor gör i all tysthet bakom scenerna. Jämlikhet inför lagen? Inte om EU får bestämma.

Kvinnokampen är manskampen. Det handlar om individer och lika rättigheter; om individens potential och möjligheter, inte om roller som har gått i arv i generationer. Det handlar om dig, som individ, att ha rättigheten att styra ditt liv i den riktning du vill. Denna lag var ett stort steg bakåt. Jag sörjer.