Visar inlägg med etikett alkoholkultur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett alkoholkultur. Visa alla inlägg

onsdag 24 november 2010

Passivt drickande

Jag har ikväll kollat igenom gårdagens Debatt på SVT med frågeställningen om det bör bli brottsligt för föräldrar att vara berusade inför sina barn. Jag är väldigt glad att denna fråga äntligen blir debatterad eftersom barnen ofta inte får utrymme för sin röst själva och kan därför inte tala för sina egna rättigheter. Att de inte är myndiga och inte kan föra sin egen talan betyder dock inte att de inte har några rättigheter, så det är viktigt att vuxna uppmärksammar och respekterar dem.

Debatten var ganska uppenbart uppdelad i två läger: Föräldrar som anser sig ha rätten att supa inför deras barn om de så behagar; och helnyktra människor, här överrepresenterade av nyktra alkoholister, som i första hand har upplevt ett missbruk. Jag saknade en röst som inte var fullt lika radikal, och hade gärna hört mer av föräldrar som dricker i närvaro av sina barn, men inte för berusning.

Erik Hörstadius var den mest högröstade motståndaren till någon slags lagstiftning som skulle begränsa hans festande inför sina barn. Intressant var dock att han erkände att han själv klassificeras i gruppen "riskbrukare" eftersom han dricker i genomsnitt 2,5 vinflaskor per vecka. Hans poänger var väldigt giltiga; staten ska inte kunna kontrollera alla aspekter av våra liv, och då vi väl släpper in dem i områden som dessa kan linjerna ofta suddas ut vilket kan leda till mer lagstiftning. Jag förstår till fullt hans oro i detta avseende, men problemet här är att hans resonemang är fullständigt baserat på hans rättigheter snarare än hans barns rättigheter. Bara för att han har lyckats föröka sig gör det honom inte automatiskt till en kvalificerad förälder som naturligt kan ta hand om barn på det bästa sättet. Det finns många barn med både pappa- och mammaproblem sedan barndomen som vittnar om detta. Att vara vuxen bör vara att veta bäst eftersom man har haft fler antal år att mogna och reflektera över sitt beteende, men tyvärr är det ofta inte så.

Intressant var också då någon föreslog att om man nu prompt måste dricka, lämna bort barnen till en barnvakt (som man för övrigt skulle jaga mellan himmel och jord om man kom hem och de var apraka) och sup utan barnen, svarade han detta genom att påpeka att ibland, då man är på landet, då är det minsann svårt att hitta en barnvakt för de är ofta i stan. Tamare ursäkt får man leta efter. Om du utsätter dina barn för obehag genom att bli full inför dem och du i vanliga fall löser detta genom att hyra någon att ta hand om dem men denna gång är denna någon otillgänglig, då är alltså den logiska lösningen att kröka på ändå? Personligen skulle jag ha trott att det var att för en gångs skull avstå från alkoholen och se till att ens barn mår bra och känner sig trygga, men uppenbarligen brister min logik där.

Sedan går han vidare till att påstå att det inte är särskilt farligt ändå att dricka inför sina barn, för det brukar inte visa sig som en skada i senare liv ändå. Är inte hela våran alkoholkultur ett skrikande bevis på denna skada som generation efter generation har utsatts för? Statistik som visar på ett ökat snittbruk av alkohol är även ett sådan bevis. Här kan även argumenteras att överhuvudtaget bli full är inte att bruka alkohol, det är att missbruka alkohol. Behöver du ett mer talande bevis än detta argument, fråga då din kropp dagen efter.

Jag förespråkar inte ett helnyktert samhälle som lösning. Det skulle vara trevligt, men det är en utopi, vår kultur är tyvärr alldeles för beroende av alkohol för att införa ett totalförbud. Jag tror att det finns en magisk gräns, ett sunt drickande, där barn och vuxna slipper känna obehag över kalasande människor i närheten och jag tror att den där mamman representerade det (i ord i alla fall, jag vet inte hur hennes alkoholvanor ser ut). Då hon blev tillfrågad om hon drack inför sina barn svarade hon: "Ja, ett glas vin, eller ett glas öl." Inga förklaringar, inget försvar, hon bara konstaterade fakta. För mig är detta ett tecken på ett sunt drickande, hon behöver inte försvara sig eller förklara sig för hon vet att hon inte utsätter sina barn för obehag, eller om det är så att hon gör det så är hon medveten om det och kan ändra på sina vanor. Ingen "rör-inte-min-sup" retorik, inget citerande av 1984 och inget "det är mina barn, jag vet bäst." Alla barn till missbrukare är levande bevis på att föräldrar inte alltid vet bäst.

Om man klarar av att hålla fyllan och barnen separerade, drick på! Dock tror jag att det är väldigt få människor som klarar av att göra det. Vidar Aronsson, ordförande för Ungdomens Nykterhetsförbund (UNF) använde sig av ett väldigt användbart uttryck i debatten - passivt drickande. Detta innebär människor som på något sätt blir påverkade av ditt drickande - före, efter, eller under tiden. Det är användbart för att det öppnar upp supandet från det privata till omgivningen, för det är precis det supande gör; det är extremt få fall där ditt drickande inte påverkar någon annan genom att säga för mycket på fyllan, göra något dumt, eller bara bete sig skumt. För att inte nämna vandalism eller "rolig" fyllestöld av trafikskyltar, trafikkoner osv. Alkohol påverkar inte bara personen som väljer att inta den, utan även omgivningen. Att förneka detta är bara att stänga debatten för ansvarsfullt drickande.

Och för er som undrar om det är okej att hämta sina barn bakis, eller om de känner av ert drickande fortfarande? Självklart gör de det! Barn är mycket mer uppmärksamma än vad vi tror. Som jag ser det handlar denna debatten inte om föräldrarnas rättighet till att få festa, utan barnens rättighet till en alkoholfri tillvaro utan obehag.

Programmet SVT debatt var baserat på denna DN debatt artikel av Madeleine Leijonhufvud.

(Detta inlägg är relaterat till det jag skrev igår.)

tisdag 23 november 2010

Alkoholkulturen

Hillevi Wahl, författare av böckerna Kärleksbarnet och Hungerflickan har skrivit ett mycket bra och viktigt debattinlägg på SVT debatt om alkoholvanorna kring jul. Hon kommer själv från ett missbrukarhem och har upplevt alkoholens konsekvenser i första hand och efter att ha skrivit böcker omkring ämnet har hon även undersökt konsekvenserna på barn i allmänhet. Ett talande stycke ur hennes debattartikel är dessa:
I samband med att jag skrev min första roman, ”Kärleksbarnet”, som handlade mycket om min egen uppväxt som alkisbarn, så diskuterade jag ivrigt med min omgivning hur man skulle hantera alkohol framför barn. Jag undrade själv hur de där superföräldrarna gjorde, de där som tycktes kunna hantera det ”snyggt”. Vad det var för magiskt de gav sina barn så att de inte blev otrygga fast föräldrarna blev lalliga och lulliga och inte betedde sig som vanligt.
Jag började med att fråga föräldrarna. Som vidhöll att det aldrig hade varit några problem. Inget av barnen hade någonsin uttryckt oro eller klagat. Sedan ropade de in de nu nästan vuxna barnen:
”Hörni, har ni någonsin tyckt det har varit jobbigt när vi har druckit vin eller festat?”
Då skruvade barnen på sig. Det var första gången i sina tonåriga liv som barnen fick frågan. Och de visste att föräldrarna inte skulle gilla svaret.
”Ja, alltså, nu fattar man ju varför ni luktade så konstigt. Varför ni skrattade så konstigt. ”
”Du blev så glansig och konstig i ögonen. Det tyckte jag inte om. ”
”Jag brukade få lite ont i magen och gick in på mitt rum, för jag ville inte vara med när ni blev så sådär jobbiga.”
Konstiga och jobbiga. Annorlunda. Det var det genomgående temat i alla svar jag fick. Mycket till föräldrarnas stora förvåning. De hade trott att allt var bra. Om man frågar barnen så får man höra sanningen om hur det egentligen känns i magen när föräldrarna dricker alkohol.

Hur många vuxna frågar egentligen deras barn vad de tycker om sitt drickande; hur många vuxna har egentligen koll på hur barnen påverkas? Liksom Wahl kommer även jag från ett missbrukarhem där alkohol var centralt. Problemet som jag minns det var inte hur ofta föräldrarna drack, utan att de blev fulla. Jag känner igen mig i den här obekvämheten över vuxna som börjar bete sig konstigt, som blir jobbiga och vill kramas och säger med rösten stinkande av alkohol hur fin man är; farbröder och tanter som vill dansa och stoja och stimma och ler mot en med glasartade ögon. Det är obehagligt. Som barn känner man på sig att något är fel, mamma och pappa och de andra tanterna och farbröderna är inte som de ska. Det spelar ingen roll hur ofta det händer, det är att det händer som gör det obehagligt. Ett barn blir inte mer tolerant till att deras föräldrar är fulla för att det händer mindre ofta, snarare tvärtom. Ser man sina föräldrar fulla ofta blir det ett normaltillstånd; ser man dem fulla sällan blir det ännu mer oroande då man väl gör det.

Alkohol är en del av våran kultur, lika självklar som julafton. Många anser inte att det är ett problem att ta sig några snapsar vid högtider. Det är trevligt, det är en del av vad julafton, midsommar, påsk (fredag, lördag?) innebär. Är det lika trevligt för barnen, tro?

Det är viktigt att kunna ha en hälsosam relation till alkohol, och att kunna hantera den, argumenterar många. Men är det verkligen att hantera alkohol då man blir full? Att hantera alkohol är väl snarare att kunna dricka ett glas vin till middagen på helgen och sedan stanna där? Åtminstone om man har barn runt omkring sig. Jag är starkt emot att försöka statligt reglera folks privata liv, att försöka inskränka deras individuella val eller rättigheter över självbestämmande, förutsatt att de är vid sina sinnens fulla bruk. Vill en vuxen människa gå ut och slå klackarna i taket och göra det genom att dricka alkohol så har jag inga problem med det. Problemen kommer då barnen kommer in i situationen. Att gå ut och festa i lokaler som har en laglig minimiålder är, som jag ser det, inget problem, för där ska inte barn kunna ta sig in. I hemmen vid högtider å andra sidan brukar barnen vara en stor del av anledningen till att man överhuvudtaget bryr sig om att fira - att se deras glädje då de öppnar julklappar, att få se dem springa omkring i små tomteluvor och att få en giltig ursäkt att titta på Kalle Anka som vuxen. Det finns inget effektivare sätt att släcka denna glädje och skapa obehag än att dricka sig full i deras närhet.

Som jag ser det handlar det inte om de vuxnas rättighet till att dricka, det handlar om barnens rättighet till en alkoholfri tillvaro. Jag kommer att fira en vit jul i år och låta bli att utsätta andra människor för alkohol-relaterat obehag. Kommer du?


(Relaterat till detta ämne är även denna debatt på DN om att bestraffa fulla föräldrar som sätter deras barn i livsfara.

Även denna debattartikel från förra årets Metro om hur vart fjärde barn oroar sig för julen för att deras föräldrar kanske dricker för mycket är relevant och intressant. Uppmärksamma: Även (nästan) vuxna människor tycker att fulla människor är obehagliga. Jag håller med.)