Vem bryr sig vem Kungen ligger med?

Ja, precis det. Vem bryr sig vem Kungen ligger med?
Twitter har surrat konstant om våran kära Kung hela dagen. Tydligen finns det någon bok som säger att Kungen har gått på strippklubb och från vad jag förstår så finns det antydningar att han även ska ha varit otrogen mot sin maka, vår Drottning Silvia. Detta är en skandal verkar många tycka, och Kungen ska dementera i TV, men vet inte riktigt hur han ska göra det, för det kanske är sant.

Kungen är vår representant utåt, säger folk. Han måste bete sig exemplariskt annars så kastar det en skugga på Sverige som land. Låt mig bara påpeka här att vi pratar om Kungen, en symbol som hör samman med Prinsessan på ärten, Kejsaren som ville ha nya kläder och Alibaba och de fyrtio rövarna. Kungen är en monark. Han har ärvt sin titel. Den är inte baserad på hans kunskap eller på hans kapacitet att representera Sverige. Han har tidigare berömt diktaturer och hans likar verkar åka lyxyacht utanför Monaco 11 månader om året. Finns det någon som fortfarande tar monarker seriöst som representanter för ett land? Speciellt Europas inavlade adelslinjer? Kungens eventuella utomäktenskapliga affärer kommer inte att reflektera dåligt på Sverige som ett land.

För övrigt är detta samma situation som Clinton i USA och Sarkozy i Frankrike, båda har blivit anklagade för att vara otrogen mot sin fru. Har det på något sätt reflekterat över hur de sköter sitt jobb? Jag skulle argumentera att det inte har det. De har fortfarande varit lika kompetenta som innan. Otrohet är inte lika med inkompetens. Otrohet är lika med ett stort svek mot sin familj. (För i en öppen relation kan det inte finnas otrohet även om en eller båda parter har sexuella relationer med någon annan.) Notera nu detta ord: familj, och jag skulle vilja påpeka att det i synnerhet är ett stort svek mot sin fru, om denna fru nu inte från början vet om Kungens utomäktenskapliga affärer och har en överenskommelse med honom. Implicerat här är självklart att Drottningen förhoppningsvis får ha sitt lilla roliga vid sidan om. Ingen ojämställdhet här inte! Poängen är att det är en privat angelägenhet, och inget vi har rätt eller bör sticka våra näsor i.

Går vi enbart på det faktum att Kungen verkar ha besökt strippklubbar är det en helt annan diskussion. Helen Wellton säger att hon har problem med Kungens kvinnosyn då hon efter en förfrågan kände sig som "någon flicka man beställde till kaffet som en dessert." Detta är helt förståeligt, och jag har ett stort problem med karlar som beter sig så, som om alla kvinnor är en ägodel som de kan betrakta, vrida och vända på hur de vill. Det finns förvånansvärt många av dem kvar i dagens samhälle. Men än en gång, debatten om strippklubbar, prostitution och dylikt är lite mer nyanserad än den som finns i mainstream Sverige. Att måla ut alla kvinnor som offer som sätts i dessa positioner är en fara i sig. Helen Wellton har satt alla kvinnor som inte agerade som henne, och nobbade Kungen, rätt i offerrollen här. Passiva offer för den stora stygga Kungens makt, utan någon som helst egen vilja. Nickedockor, marionetter, inte människor. Självklart är det dumt att neka att dessa maktspel finns, men det är även dumt att se debatten som svart eller vit; offer eller makthavare. Världen är lite mer färgglad än så.
Dessutom, att påstå att man ger en intervju till en person som skriver en bok om Kungens kurtiserande att man gör det för att skydda Silvia eller andra kvinnor som är i en liknande position är bara rent elakt. Hur hjälper det Silvia att få sin mans otrohet outad till hela svenska folket? Detta förutsätter också att hon inte visste om något innan. Min förståelse av synen på monarker är att den är rätt traditionell och att i så fall skilsmässa inte skulle vara accepterad till samma grad som den är för en vanlig Svensson. Att prata om Kungens dåliga kvinnosyn eller hans otrohet i en bok är inget annat än skvaller.

Personligen tycker jag att hela denna debatt är befängd. En privat fråga som har gjorts offentligt, till vad för nytta? Kommer Kungen att abdikera? Jag hoppas så, men jag tror knappast det. Detta är en skandal som kommer, som vilken annan som helst, att blåsa över om en månad eller så. Kungen kommer kunna återgå till sina strippklubbar och kvinnor på sidan om och livet i Sverige kommer att fortsätta som vanligt. Som tur är så verkar varannan svensk tycka att Kungen ska få ha sitt privatliv i fred, så i fortsättningen kanske vi slipper dessa idiotiska skandaler.

Annars har jag en lösning på problemet: Avskaffa monarkin och gör en republik av Sverige. På så sätt kan vi åtminstone hålla personen i fråga ansvarig för deras handlingar eftersom den är folkvald. Ja, det röstar jag på.

Edit: Jan Guillou skriver väldigt bra om hela denna affären

Kvinnan som offer

Camilla Wagner skriver väldigt övertygande om kvinnan som offer för dubbelbestraffning och pekar på att det finns en fara i sig att ignorera det faktum att kvinnor faktiskt är offer för diskriminering i särskilda situationer. Jag håller med henne fullt ut. Det finns en fara i att ignorera att kvinnor ofta kommer från en särskilt utsatt ställning i samhället.

Det här är en av de största motsägelserna, enligt mig, när det kommer till den feministiska debatten, och temat i min dissertation. Att måla kvinnor som offer är farligt, för som jag argumenterade igår, det gör dem till viljelösa dockor som blir styrda hit och dit av patriarkatet, till synes utan något som helst självbestämmande. Att ignorera kvinnors handlingskraft är att förpassa dem till samma könsroller som den feministiska rörelsen kämpar för att rasera.

Samtidigt, ignorerar man det faktum att kvinnor faktiskt är förtryckta inom många områden i samhället så ger man upp möjligheten att ifrågasätta dessa maktstrukturer som förtrycker kvinnor. Genom att låtsas om att problemet inte finns så kommer man aldrig att kunna tilltala de problemen som finns i samhället, och riskerar då att fortsätta i samma mönster som alltid. För att ett problem ska kunna övervinnas behövs en bred debatt kring ämnet. Precis samma fara uppstår då en debatt bara förs enligt en speciell ram utan något utrymme för andra åsikter. Ironin här ligger i att hela den feministiska debatten är baserat på en offermålning. Rörelsen skulle inte existera eller vara trovärdig om vi inte antog att kvinnor är offer på ett sätt eller annat.

Dock, att påstå att

DEN MISSHANDLADE kvinnan är offer för misshandel. Skulle samma personer då hävda att kvinnan själv kan välja om hon vill vara offer eller inte? Olyckligtvis är svaret inte så självklart nej. Det finns de som inte förstår att ett teoretiskt val inte alltid är detsamma som ett verkligt alternativ.

är att förenkla offermålningen radikalt. Liz Kelly är en erkänd författare inom könsbaserat våld (se Surviving Sexual Violence (Feminist Perspectives)
) som gång på gång pekar ut faran med att anta att kvinnor som utsätts för våld enbart är passiva offer. Trots att kvinnorna i fråga inte kan fysiskt förhindra våldet, så finns fortfarande en grad av motstånd från deras håll; genom att kämpa emot, eller kanske att inte kämpa emot, genom andra små tecken på motstånd som sker utanför misshandelssituationerna. Att därför anta att kvinnorna automatiskt är passiva offer är att håna de små handlingar de tar för att protestera mot det könsbaserade våldet de utsätts för.

Det är en hårfin linje som den feministiska debatten vandrar på. Att offermåla eller att inte offermåla, det är frågan. Dock så bör var person som är insatt i denna debatt, eller vill vara, vara medveten om den stora motsägelsen som existerar inom denna debatt. Genom information kan vi vandra denna linje och förhoppningsvis hitta en bra balans.

"Kvinnan Mona Sahlin" och mediedrevet

Margareta Winberg (S), fd jämställdhetsminister skriver om medias skildring av Mona Sahlin på SVT Debatt. Ja, Sahlin har fått utstå mycket negativ kritik i media, hennes ledarskapsförmåga har ifrågasatts och idiotiska saker som skulle ha lämnats i det förflutna (läs Toblerone) har försökts att trissas upp på nytt.

Sahlin är dock statsministerkandidat. Självklart måste media ifrågasätta om denna kvinna är passande som regeringschef. Reinfeldt mfl. har suttit snart en hel mandatperiod och skickligt manövrerat Sverige igenom en väldigt svår finanskris. Regeringsdugligheten är det få som ifrågasätter, däremot politiken bör granskas, och det gör den också. Senast igår blev Reinfeldt hårt pressad angående sjukförsäkringsreformen i partiledardebatten, och han klarade det inte alls galant, förhoppningsvis ett tecken på att han och hans kolleger inser att detta ämne kanske måste ägnas lite ytterligare tid åt.

Problemet med Mona Sahlin är inte att hon är kvinna, som Winberg verkar föreslå då hon skriver "Men frågan om valet handlar ju om något annat än mer eller mindre konstruerade opinionssiffror och ett verkligt konstruerade drev mot kvinnan Mona Sahlin" (min kursiv). Att inkludera det lilla ordet implikerar här att folket skulle ha något problem med att Mona Sahlin är kvinna och statsministerkandidat. Något som Winberg sedan i skriver uttryckligen i sista paragrafen. Trots att det säkert finns konservativa sexister som har svårt att acceptera att kvinnan även hör hemma utanför köket så har inte kritiken mot Sahlin varit att hon har varit kvinna eller ens antytt att det är det som är problemet. Kritiken har istället varit om hon, som leder det rödgröna blocket, verkligen kan hålla samman en regering då hon inte ens kan hålla samman den koalitionen. Om ändock miljöpartiet verkar vara med på att kompromissa fram ett alternativ till Alliansen så är Lars Ohly knappast det. Gång på gång har han och de rödgrönas gemensamma förslag blivit överkörda av partikongressen. Senast i förrgår lovade Ohly till DN att det rödgröna samarbetet inte kommer att vara annat än vänster. Med miljöpartiet som socialliberalt alternativ med ursprung i det borgerliga så har jag svårt att tänka mig att deras "vara vänster" är samma som Ohlys och vänsterpartiets "vara vänster." Det är alltså inte Mona Sahlin, kvinnan, eller den socialdemokratiska ledaren som egentligen ifrågasätts. Det är Mona Sahlin, statsministerkandidat och koalitionsledare som ifrågasätts, och på de två punkterna har hon inte visat sig lika stark som Fredrik Reinfeldt. Orsaken behöver inte ens nödvändigtvis vara hennes ledarförmåga, utan kan ha att göra med att viljorna i det rödgröna blocket helt enkelt är för olika och viljan att kompromissa är inte lika stor. Det måste vara svårt som ledare för Sveriges historiskt sett största parti att kompromissa bort ledarskapet efter så länge.

Att automatiskt anta att problemet "det borgerliga mediasverige" och "anonyma sossegubbar" har med Mona Sahlin är att hon är kvinna är att själv öka problematiken. Genom att ställa Sahlin och andra kvinnor i denna offerroll förstärks bara bilden av det hela kvinnliga könet som svagare. Det är att skjuta sig själv i foten. Att också förklara Sahlins dåliga förtroende med att hon är kvinna är att förenkla problemet, något som inte hjälper det rödgröna blocket att samla anhängare. Varje parti och block måste ta hand tag i sina problem. Det finns svagheter och styrkor i båda blocken, och det beror inte enbart på kön.

Att sen jämföra Sverige med Brasilien är en väldigt märklig jämförelse. Brasilien är ett land med stor fattigdom som har varit i så grova finansiella problem att de har lånat pengar av den internationella valutafonden som traditionellt har krävt mindre statlig investering för att få ordning på ekonomin vilket har resulterat i att ett välfärdssystemet har fått lida. Sverige är inte i samma situation. Vi har en av världens starkaste välfärdssystem. Privat sjukvård i Sverige betyder inte samma sak som den gör i Brasilien. I Brasilien har sjukvården inte hållit samma standard som i Sverige, faktum är att Brasiliens sjukvårdssystem har så högt tryck på sig att en stor del av det ses som undermåligt. Därför har ett privat alternativ utvecklats så att de som kunde betala fick bättre kvalitet på sjukvården. I Sverige utvecklas en privat sjukvård för att den offentliga inte har tillräckligt med platser, inte för att kvaliteten inte är tillräckligt hög. Den privata sjukvården tar bort en del av bördan för den offentliga och ser till att gamla som unga, rika som fattiga, alla i Sverige, slipper vänta lika länge på att få den vård de behöver. Kvaliteten i den offentliga sjukvården förblir den samma, om inte bättre på grund av mindre tryck.

Sverige är inte Brasilien, på samma sätt som Sverige är inte USA, eller Ryssland, eller något annat land i världen förutom Sverige. Att därför jämföra dessa två länder som har helt olika utgångspunkt, historia och ekonomi är bara att vrida bilden av verkligheten.