Burka- och niqabdebatten har fel fokus

DNs huvudledare från den andra december är ett praktexempel på hur debatten kring burka- och niqabförbudet har totalt fel fokus. Än en gång kommer argumenten att ett heltäckande kroppsplagg försvårar undervisning och kommunikation och bör därför förbjudas i vissa miljöer som till exempel skolor.

Självklart försvårar ett heltäckande plagg kommunikation så som vi är vana vid ur vårt västerländska perspektiv. Vi är inte vana vid heltäckande klädsel och blir därför obekväma då vi träffar någon som är iförd en sådan. Vi inbillar oss att kommunikationen blir så försvårad att det inte går att kommunicera med en person i sådan klädsel, enbart för att formen av kommunikation blir annorlunda. Många av oss har inte ens försökt kommunicera med en människa som är iförd en burka eller niqab för att antalet människor som bär sådan klädsel i Sverige är väldigt litet.

Soran Ismail skrev på twitter häromdagen

@soranismail Folk är idioter som inte inser att man kan vara mot ett förbud mot en viss företeelse utan att stödja själva företeelsen #Niqab

Det här är precis hur jag känner inför denna fråga. Jag är medveten om att det finns många problem med niqab och burka, speciellt då det handlar om ett tvång utifrån att klä sig på detta sätt. Dock att anta att det alltid handlar om ett tvång på ett eller ett annat sätt är att offermåla dessa kvinnor och ta ifrån dem deras egen beslutsamhet. Det är att göra dem till passiva människor som är inkapabla till ett självbestämmande. Det är felaktigt och det är förolämpande. För att inte nämna att det ryker av kulturimperialism, ett automatiskt antagande att svenskar minsann vet hur man som kvinna ska klä sig, hur saker och ting ska gå till, och om man inte följer dessa ramar så är man automatiskt hämmad eller inkapabel att tänka efter egen förmåga.

Att börja prata om att ett förbud mot burka och niqab behövs för diverse olika anledningar (terrorism, kommunikation och könsförtryck är bara några av svepskälen som har använts) är att fokusera debatten på fel saker. Ett förbud mot burka och niqab riskerar bara att driva de kvinnor som redan är förtrycka ännu längre in i hemmets vrår. Om de inte får gå ut utan en niqab då det är tillåtet så är det väl inte troligt att de kommer att få göra det överhuvudtaget om den förbjuds.

Vad som istället behövs är ett fokus på information och en öppen debatt om hur vi bäst kan förhindra att dessa slags förtryck finns. Bara för att man kan stifta lagar om det betyder det inte att det alltid är den bästa lösningen. Självklart ska vi ta kvinnoförtryck i alla kulturer på fullt allvar och hålla debatten öppen, men ibland riskerar lagstiftning bara att vara tvärtom produktivt för de människor lagen/arna är till för att skydda. Detta är precis vad som riskerar att hända i detta fall. Förtrycket sitter inte enbart i plaggen, förtrycket sitter i attityder och det är de som behöver förändras. Att förbjuda plaggen kommer inte att tjäna något till.

Att dessutom inbilla sig att detta slags förtryck enbart existerar i kulturer där kvinnor blir tvingade att täcka sig själva är att blunda för verkligheten. Även i Sverige finns idag en fruktansvärd dubbelmoral då det kommer till kvinnors sexualitet, samt en tendens att lägga skulden på personer som blivit våldtagna istället för gärningspersonen.

Varför är vi så rädda att ompröva våran definition av kommunikation för att se till att dessa kvinnor kan få delta i samhället på samma villkor?

Uppdrag Granskning & Nikaben

Jag är glad att Uppdrag Granskning valde att ta upp frågan som håller på att infektera Europa, nämligen den om förbudet av heltäckande slöja dold i form av den omfattande definitionen heltäckande klädsel. Exakt vad jag tycker om förbudet av burka finns på min engelskspråkiga blogg i ett inlägg helt tillägnat belgiens förbud av nikaben. För att sammanfatta det: Jag är totalt emot kvinnoförtryck i alla dess former och färger, men jag finner det mostsägelsefullt att häva ett förtryck genom ett annat fötryck. Debatten måste tas i ett annat forum än det juridiska, nämligen det sociala. Att förbjuda folk att klä sig hur de vill under syftet att de ska få klä sig hur de vill är en paradox, och kommer att leda till att minoriteten som använder sig av dessa heltäckande slöjor, samt deras aktiva eller passiva supportrar, vänder sig mot samhället. En aktiv och öppen dialog måste därför istället föras med muslimer (precis som det måste göras med andra religiösa och icke-religiösa personer) om kvinnoförtryck.

Dessutom så finner jag det fruktansvärt skrämmande hur staten i detta fall skulle gå in i våra liv till den graden att de bestämmer hur vi ska gå klädda. Staten har ingenting där att göra. Jag ser nödvändigheten att av hygeniska skäl förbjuda folk från att gå nakna, men utöver det så tycker jag att det ska vara upp till var individ att bestämma hur han eller hon vill gå klädda. Att gå längre än så är ett övertramp av staten.

Specifikt med programmet tyckte jag att det var ett problem att det framställdes som att problemet med heltäckande klädsel låg på kvinnorna som valde att bära den, och inte på samhällets attityd i stort. Att kvinnorna inte lyckas skaffa jobb och tvingas att leva på bidrag framställdes som att detta var ett val av kvinnorna. Personer i programmet sa att kvinnorna måste prioritera: Jobb eller klädsel. Jag inser att detta förmodligen är en spegling av vad samhället tycker och tänker, och att diskussionen därför även måste fokusera på att rikta om problematiken. Genom att lägga ansvaret för deras utanförskap på kvinnorna själva så utsätts de för en dubbel skuldbeläggning. Först får de känna skuld av sin egen religion över sin sexualitet. När de sedan försöker ta bort denna skuld genom att bära heltäckande klädsel så lägger vårat samhälle skulden på kvinnorna för att de inte klarar av att skaffa jobb. Någon mer än jag som ser ironin i detta? Kvinnorna hjälps inte av denna dubbla skuldbeläggning, tvärtom. Var de än vänder sig i samhället så har de ingen hjälp, var finns vägen till ett bättre liv i detta?

Jag hade också önskat att Uppdrag Granskning hade gått djupare in i debatten och faktiskt tagit med någon politiskt tänkande person som var för förbudet av nikaben. Debatten och alla dess motsägelser hade kunnat undersökas djupare. Det finns en fundamental paradox (som tidigare argumenterat) i förespråkandet för ett förbud av nikaben, men även ett problem med fortsatt kvinnoförtryck inom den muslimska kulturen. Dessutom, hur kan man skilja på kvinnor som är förtryckta och kvinnor som själva har valt heltäckande klädsel utan utomstående påtryckningar. (Ni som argumenterar att alla som har heltäckande klädsel står under muslimskt kvinnoförtryck kan här börja fundera över implikationen med smink, rakande av kroppsdelar, husfruar bland annat.) Debatten är lika nyanserad och djup som den om prostitution. Denna mer nyanserade debatt kan nog vara bra för en senare tidpunkt dock. Uppdrag Granskning har trots allt bara en timmes sändningstid och då är det bra att täcka så mycket som möjligt så att så många som möjligt blir insatt i frågan.