"Kvinnan Mona Sahlin" och mediedrevet

Margareta Winberg (S), fd jämställdhetsminister skriver om medias skildring av Mona Sahlin på SVT Debatt. Ja, Sahlin har fått utstå mycket negativ kritik i media, hennes ledarskapsförmåga har ifrågasatts och idiotiska saker som skulle ha lämnats i det förflutna (läs Toblerone) har försökts att trissas upp på nytt.

Sahlin är dock statsministerkandidat. Självklart måste media ifrågasätta om denna kvinna är passande som regeringschef. Reinfeldt mfl. har suttit snart en hel mandatperiod och skickligt manövrerat Sverige igenom en väldigt svår finanskris. Regeringsdugligheten är det få som ifrågasätter, däremot politiken bör granskas, och det gör den också. Senast igår blev Reinfeldt hårt pressad angående sjukförsäkringsreformen i partiledardebatten, och han klarade det inte alls galant, förhoppningsvis ett tecken på att han och hans kolleger inser att detta ämne kanske måste ägnas lite ytterligare tid åt.

Problemet med Mona Sahlin är inte att hon är kvinna, som Winberg verkar föreslå då hon skriver "Men frågan om valet handlar ju om något annat än mer eller mindre konstruerade opinionssiffror och ett verkligt konstruerade drev mot kvinnan Mona Sahlin" (min kursiv). Att inkludera det lilla ordet implikerar här att folket skulle ha något problem med att Mona Sahlin är kvinna och statsministerkandidat. Något som Winberg sedan i skriver uttryckligen i sista paragrafen. Trots att det säkert finns konservativa sexister som har svårt att acceptera att kvinnan även hör hemma utanför köket så har inte kritiken mot Sahlin varit att hon har varit kvinna eller ens antytt att det är det som är problemet. Kritiken har istället varit om hon, som leder det rödgröna blocket, verkligen kan hålla samman en regering då hon inte ens kan hålla samman den koalitionen. Om ändock miljöpartiet verkar vara med på att kompromissa fram ett alternativ till Alliansen så är Lars Ohly knappast det. Gång på gång har han och de rödgrönas gemensamma förslag blivit överkörda av partikongressen. Senast i förrgår lovade Ohly till DN att det rödgröna samarbetet inte kommer att vara annat än vänster. Med miljöpartiet som socialliberalt alternativ med ursprung i det borgerliga så har jag svårt att tänka mig att deras "vara vänster" är samma som Ohlys och vänsterpartiets "vara vänster." Det är alltså inte Mona Sahlin, kvinnan, eller den socialdemokratiska ledaren som egentligen ifrågasätts. Det är Mona Sahlin, statsministerkandidat och koalitionsledare som ifrågasätts, och på de två punkterna har hon inte visat sig lika stark som Fredrik Reinfeldt. Orsaken behöver inte ens nödvändigtvis vara hennes ledarförmåga, utan kan ha att göra med att viljorna i det rödgröna blocket helt enkelt är för olika och viljan att kompromissa är inte lika stor. Det måste vara svårt som ledare för Sveriges historiskt sett största parti att kompromissa bort ledarskapet efter så länge.

Att automatiskt anta att problemet "det borgerliga mediasverige" och "anonyma sossegubbar" har med Mona Sahlin är att hon är kvinna är att själv öka problematiken. Genom att ställa Sahlin och andra kvinnor i denna offerroll förstärks bara bilden av det hela kvinnliga könet som svagare. Det är att skjuta sig själv i foten. Att också förklara Sahlins dåliga förtroende med att hon är kvinna är att förenkla problemet, något som inte hjälper det rödgröna blocket att samla anhängare. Varje parti och block måste ta hand tag i sina problem. Det finns svagheter och styrkor i båda blocken, och det beror inte enbart på kön.

Att sen jämföra Sverige med Brasilien är en väldigt märklig jämförelse. Brasilien är ett land med stor fattigdom som har varit i så grova finansiella problem att de har lånat pengar av den internationella valutafonden som traditionellt har krävt mindre statlig investering för att få ordning på ekonomin vilket har resulterat i att ett välfärdssystemet har fått lida. Sverige är inte i samma situation. Vi har en av världens starkaste välfärdssystem. Privat sjukvård i Sverige betyder inte samma sak som den gör i Brasilien. I Brasilien har sjukvården inte hållit samma standard som i Sverige, faktum är att Brasiliens sjukvårdssystem har så högt tryck på sig att en stor del av det ses som undermåligt. Därför har ett privat alternativ utvecklats så att de som kunde betala fick bättre kvalitet på sjukvården. I Sverige utvecklas en privat sjukvård för att den offentliga inte har tillräckligt med platser, inte för att kvaliteten inte är tillräckligt hög. Den privata sjukvården tar bort en del av bördan för den offentliga och ser till att gamla som unga, rika som fattiga, alla i Sverige, slipper vänta lika länge på att få den vård de behöver. Kvaliteten i den offentliga sjukvården förblir den samma, om inte bättre på grund av mindre tryck.

Sverige är inte Brasilien, på samma sätt som Sverige är inte USA, eller Ryssland, eller något annat land i världen förutom Sverige. Att därför jämföra dessa två länder som har helt olika utgångspunkt, historia och ekonomi är bara att vrida bilden av verkligheten.

Liberalism och feminism

Nyamko Sabuni, våran nuvarande jämställdhetsminister vägrar kalla sig feminist. Hon hävdar att det räcker med att kalla sig liberal. Samtidigt som att vara liberal inte utesluter en kamp för jämlikhet, eller ens att kalla sig feminist, så tycker jag att det är oroväckande att hon vägrar kalla sig det ordet. Personligen är jag både liberal och feminist och stolt över att vara båda två. Feminism är inte något vänsterrörelsen har patent på utan en diskussion som rör sig på båda sidorna av den politiska skalan. Feminism är något utan gränser, något som vi alla måste förenas runt för att kunna uppnå, oavsett våran ideologiska tillhörighet.

Då Sabuni vägrar kalla sig feminist så förstärker hon det negativa intrycket av att feminism är något negativt. Hon säger till det svenska folket att antingen är feminismen något negativt, eller att det är en rörelse som inte bör tas på allvar. Båda de meddelandena är rent av farliga för vårat framtida Sverige, och att som jämställdhetsminister vägra ta feminismen på allvar är ännu värre. Som jämställdhetsminister bör hon förklara för folk att feminismen är något som penetrerar samhällets alla vrår, en rörelse som inte känner av gränserna av ideologi eller kön. Det har att göra med individen, grundtron i liberalismen att alla har rätt till samma chanser och samma val, att ingen ska bli diskriminerad eller hållen tillbaka på grund av sexualitet, etnisk tillhörighet, eller i detta fall, kön. Feminismen och liberalismen går hand i hand. Kanske är det detta Sabuni tar som en självklarhet och därför säger att det räcker med att kalla sig liberal, men meddelandet hon sänder blir helt tvärtemot då hon som jämställdhetsminister vägrar kalla sig feminist.

Att böja sig för kritiken mot feminism, de människor som smutskastar vad det egentligen står för, en jämlikhet mellan kvinnor och män, är att bekräfta deras definition av vad feminism är. Om vi någonsin ska kunna uppnå jämlikhet ska vi inte låta de bakåtsträvande, förtryckande människorna sätta ramarna för vårat agerande. Vi måste visa dem att de har fel. Det gör vi inte genom att vägra kalla oss feminister.

Att Sabuni vägrar ta till sig detta ord, denna idé får mig att ifrågasätta hur dedikerad hon egentligen är till att främja jämlikhet mellan män och kvinnor, och ska hon fortsätta sitta som jämställdhetsminister är detta något jag tycker hon måste tilltala. Om hon vägrar att överhuvudtaget erkänna den största rörelsen för jämlikhet, hur kan hon hävda att hon är den rätta personen för jobbet?

Jag är liberal. Men just nu är jag också besviken. Feminism för mig är en självklarhet som liberal. Den ena kommer inte utan den andra, så hur kan du, Nyamko Sabuni, vägra den ena men inte den andra?

Reclaiming the F word

Feminist. Ja, det är jag. En stolt sådan också.

Feminist har ju egentligen, tråkigt nog, fått en relativt dålig klang till det. Ända sedan radikal feminism och med den Ireen von Wachenfeldt som kallade män för djur har feminismen fått ett dåligt ansikte, det har blivit associerat med galna, radikala kvinnor som inte sköter sin hygien (vilket i och för sig är lustigt i och med att det ofta är baserat på att de inte rakar sig, medan män som inte rakar kroppsbehåring är inte ohygieniska). Kvinnor och män har tagit avstånd från f-ordet och istället börjat kalla sig "jämlikhetskämpar" eller något åt det hållet för att inte bli utpekad som manshatare.

Feminism betyder inte automatiskt manshat. Det kan göra det, men det behöver inte göra det. Det finns många slags olika feminister; liberala feminister, marxist-feminister, gröna feminister (miljöinriktade) för att nämna några. Alla är rotade i olika tänkande och skiljer sig ibland väldigt starkt från varandra. För att dra ett exempel: Debatten om prostitution. Det finns två läger, båda som kallar sig feminister och argumenterar för jämlikhet och ett omintetgörande av könsroller med fokus på den negativa associationen med kvinnor. Ett läger argumenterar att prostitution är nödvändigtvis skadligt för kvinnor för att det är styrt genom patriarkaliskt förtryck och en kvinna kan aldrig välja att ge sig in i prostitution, utan blir alltid tvingad till det på grund av detta förtryck. Det motsatta lägret argumenterar att det är skadligt att automatiskt anta att kvinnor inte kan välja själva huruvida de vill arbeta med sex eller ej. Argumentet går som så att genom att ta bort detta val från kvinnor så förstärker vi de förutfattade antagandena om det kvinnliga könet; att det är svagt, har inte förmågan att fatta egna beslut och måste alltid vara styrd av mannen.

Feminism är inte enhetligt. Det är mångfaldigt, man skulle kunna argumentera att det finns lika många feminismer som det finns feminister. Poängen är att alla är inte radikala, långt ifrån alla tycker att män är djur och långt ifrån alla försöker upprätta ett matriarkaliskt samhälle grundat på argumentet att nu är det kvinnors tur att styra. De flesta feminister försöker bara ändra den synen i samhället som säger att kvinnor är mindre värda, att kvinnor inte kan göra vissa saker, som t ex skruva i en glödlampa, programmera datorer eller skruva ihop en bokhylla. Vi vill bli igenkända som individer, för de egenskaper som gör oss till de vi är, inte för vårat kön. En människa är multifacetterad. Jag är kvinna, jag är feminist, men jag är också svensk, student, liberal och litteraturintresserad. Alla de där egenskaperna får plats i en person, samt många fler.

Det är dags för oss att ta tillbaka f-ordet. Att börja våga använda feminist igen och att inte ta avstånd från en rörelse som är så fantastiskt vacker på så många sätt och som kämpar för lite mer än hälften av världens befolkning. Att ta avstånd från den och kalla sig "jämlikhetskämpe" hjälper inte, det underminerar bara själva feministrörelsen som är global, skapar ett avstånd mellan oss och andra människor som kämpar för precis samma sak. Samtidigt så ger vi också bort poäng gratis till motståndarna, de som försöker bevara det nuvarande systemet där män sitter på makten och kvinnors plats är i köket. Om vi ska lyckas med att höja kvinnors status till samma nivå som mäns kommer vi behöva allt samarbete vi kan få. Så ta tillbaka f-ordet, skrik ut till världen att du är stolt feminist.

Om du är intresserad av att läsa mer om olika feminismer finns det en fin liten introduktion här.

Jag vill också passa på att introducera min favoritfeminist, Gudrun Schyman. Hon och jag håller inte med om allt, men hon är fantastiskt bra på att skriva om feminism. Hon har en valblogg på Newsmill. Extra läsvärda är hennes inlägg om Belgiens förbud på burkan, och hur blockpolitiken hindrar den politiska utvecklingen. Gudrun är en bra kvinna, hon kan ta den feministiska debatten på ett bra sätt. Håller du inte med mig, eller henne, så tycker jag du ska starta en egen blogg om dina åsikter och tankar om feminism. Debatten måste ut där om vi ska få till en förändring, och vi kan fortsätta den och se till att den når ut till människor. Vi måste ta tillbaka f-ordet.