Ulf Brunnberg - männens språkrör

Ulf Brunnberg vill ha en TV-kanal bara för män. Den ska innehålla motorsport, boxning, historieprogram och vetenskapsprogram bland annat. Inte nog med att allt detta redan finns att köpa i form av sportkanaler eller dokumentärkanaler, men Brunnberg anser sig alltså att han kan tala för alla män och deras intressen.

Homogenisering som denna, då en person av ett visst kön anser sig kunna tala för alla personer av samma kön, är en vanlig företeelse. Inom genuskunskap tas det alltid upp som en stor kritik, även mot feminister. Chandra Mohanty skrev i sin kända uppsats Under Western Eyes från 1980-talet om hur västerländska kvinnor i sin arroganta antagande att deras kön räckte för att ge dem mandat att prata för kvinnor världen om. Hon hävdade att detta i många fall ledde till att det skadade utvecklingen för kvinnor i utvecklingsländer. Att vara kvinna räcker inte till för att tala för andra kvinnor enbart baserat på den egenskapen av ens kön. Kvinnor är individer, de har olika bakgrunder, olika förutsättningar, olika motsättningar och olika upplevelser. En kvinna är inte en annan kvinna; alla kvinnor är individer.

Detta gäller även för män. En man är inte alla män, och Ulf Brunnberg är inte alla män. Att därför anse sig ha beslutanderätt på vad som är "maskulint" eller vad karlar vill (läs bör) intressera sig för och vilja ha samlat i en TV-kanal är inget annat än arrogant. Även om det tycks finnas vissa intressen som en stor del av män har gemensamt betyder det inte att alla män intresserar sig för detta. Vidare, vad händer om en man inte intresserar sig för det som Ulf Brunnberg anser som "maskulint"? Är denna man en mindre man då?

Brunnbergs anspråk på "maskulina" saker som motorsport, boxning och diverse olika vetenskapliga delar för med sig en rad problem. Är historia och vetenskap maskulint? Sedan när? Har kvinnor inget intresse för detta, utan intresserar de sig enbart för Real Housewives in xxx, smink, recept och inredning? Inte bara är detta förolämpande men det är så fruktansvärt inkorrekt. Traditionellt har det varit väldigt svårt för kvinnor att t ex slå sig in i professionell matlagning, och kockar har mestadels varit män. Män är fortfarande välrepresenterade bland TV-kockar även om det finns många kvinnor som lagar mat på TV också. Inredningsprogram är också ledda av män, inte exklusivt, men de finns representerade. Ernst Kirchsteiger har haft ett inrednings- och pysselprogram i flera år och såvitt jag vet är Ernst en karl. Hans intresse för inredning och pyssel gör honom inte till mindre av en man och hans program ses av både män och kvinnor.

Att sedan vetenskap skulle vara något maskulint är också ett idiotiskt antagande. Att Ulf Brunnberg är intresserad av historia betyder inte att alla karlar är det, på samma sätt som att min manliga kusin är intresserad av brobygge betyder inte det att Ulf Brunnberg vill hålla på med det. Och Brunnbergs intresse av dokumentärer betyder inte att jag, som kvinna, inte delar hans intresse för olika sorters vetenskap eller tittar regelbundet på dokumentärer.

Att göra anspråk på något intresse som manligt eller kvinnligt är inget annat än idiotiskt. Vi är alla individer med olika intressen som ibland är bundna till könsroller men ibland inte. Vi är varken mer av en man eller mer av en kvinna för att vi väljer att intressera oss för olika saker. Inte heller har vi rätten att göra anspråk på vissa intresseområden och kalla det för "manligt" eller "kvinnligt." Att påstå sig ha rätten att tala för hela sitt kön är arrogant och på gränsen till en förolämpning. Det är bara att jämföra med uttalanden som "män kan inte kontrollera sig då det kommer till sex," som jag har hört slinka ur munnen på karlar mer än en gång och som implicerar att män kommer att fortsätta ha sex med en person som inte vill. Idioti.

Det Ulf Brunnberg egentligen talar om är inte en manlig TV-kanal; det är en Ulf Brunnberg TV-kanal.

Johan Wirfälts kommentar kan även vara intressant att läsa.

Böcker av Chandra Mohanty:

Att hitta en bra balans till en attraktiv svensk högskola

Idag har personer från bland annat Uppsalas studentkår publicerat en artikel i Svenska Dagbladet om bortfallet av studenter i och med introduktionen av studieavgifter för studenter som kommer utanför EES-området.

Det är är tydligt att i och med denna introduktion har färre och färre studenter sökt sig till Sverige, och detta är inte speciellt svårt att förstå om avgifterna ligger på samma nivå som USA och Australien, där man får betala absurda mängder pengar för en utbildning på tre år. Vissa universitet klarar av att ta dessa priser på grund av prestigen de har byggt upp, men Sveriges universitet ligger inte ens i närheten av många universitet. Det närmsta vi kommer är Karolinska Institutet som ligger omkring plats 43 på listan över världens bästa universitet. (Times Higher Education Top 200 Universities finner du här.) Allt som allt finns det med sex universitet från Sverige, inklusive vissa som är specialiserade och därför inte attraherar alla slags studenter.

För ett land som vill locka till sig arbetskraft utifrån och eventuellt få studenter att stanna kvar efter utbildning så verkar detta märkligt. Det är uppenbart att Sverige inte har den kvaliteten på utbildning som krävs för att studenter ska vilja betala höga avgifter. Kombinera detta med att svenska högstadieelever idag är sämre än vad den tidigare har varit så ser inte framtiden för svenska universitet särskilt ljus ut.

Sverige behöver inte stå för utbildningen för alla från hela världen och att ta en viss avgift av utomeuropeiska studenter som klarar av att betala den är ett rimligt förslag. Trots allt, om universiteten inte får tillräckligt med pengar så kan inte utbildningen förbättras. Dock så måste Sverige se till att de har bra utbildningar att konkurrera med och att utbildningarna i sig inte ska ruinera folk. Sverige är inte USA. Dessutom bör ordentliga stipendier som täcker hela utbildningen finnas att söka för utomeuropeiska studenter som av diverse anledningar inte klarar av att betala avgiften.

Som det verkar just nu, dock, har det ena problemet blivit avlöst av det andra. Istället för att täcka alla studenter med svenska skattepengar så finns det inte tillräckligt med studenter som är redo att betala. Svensk utbildning är inte lika attraktiv idag och för var år som går tycks svenska universitet sjunka i rankingen. Uppenbarligen fungerade det inte att ge ut gratis utbildning till alla från hela världen, men att ta hutlösa priser för en utbildning kommer inte heller att se till att universiteten får en mångfald i elever och en attraktiv studiemiljö.

Brist på genus i skola och vård leder till att personer blir osynliga

Feministiskt Perspektiv började. De skrev i förra veckans nummer om Goldina Smirthwaite som har undersökt hur viktigt det är med genus i vården (prenumeration ett krav för att få tillgång - rekommenderas!). Smirthwaite har undersökt hur män och kvinnor behandlas i vården och kommit fram till att könen får väldigt olika behandling. Kvinnor blir till exempel mycket oftare diagnosticerade med psykiska problem till den grad att underliggande fysiska problem kan ignoreras. Synen på kvinnor som mentalt och emotionellt mer sköra leder till att de feldiagnosticeras i dessa fall.

På samma sätt som det finns en benägenhet att diagnosticera kvinnor med psykiska problem finns det en tendens att ignorera dessa hos män till den grad att de blir ignorerade eller osynliga då de faktiskt behöver hjälp. Idag på SVT debatt skriver Anders Hagström om hur han blev osynlig då han skadade sig själv för att han är kille. Det fanns en benägenhet på hans skola att se tjejerna som höll på med självskada, men då han rakt ut nekade till en lärare att han gjorde det även fast det fanns synliga tecken på att han skadade sig själv, så godtog läraren det rakt upp och ner utan att ens fråga följdfrågor.

Det är tydligt i dessa fall att bristen på ett genustänk inom vården och skolan leder till att människor har möjlighet att fortsätta skada sig själva. Könsrollstänket tar över och flickor och pojkar, kvinnor och män, ses inte för den individen de faktiskt är, utan för deras kön. Pojkar/män kan inte vara deprimerade eller behöva hjälp av en psykolog, för de är mentalt starkare än så, verkar tänket gå, och kvinnor och flickor, där vet vi minsann att de är emotionellt sköra och trissar upp sig över minsta lilla problem till den grad att de svimmade till höger och vänster fram till 1800-talet.

Problemet är bara det att personer av det manliga könet har fått lära sig att det är inte helt accepterat att visa känslor. Man får gråta då det kommer till sport och dödsfall, men om du läcker tårar mer ofta än så är du inte en riktig man. Antingen är du kvinna, eller så måste du vara en "mindre" man (läs: homosexuell), för en riktig man, han gråter inte. Det har gått till den grad att då John Boehner, den republikanska ledaren i USA:s representanthus blev en stor nyhet för att han har lätt till tårar. Media spekulerade i att antingen måste han vara alkoholist och deprimerad, eller måste det vara något annat psykiskt fel på honom. Karln kan helt enkelt inte bara ha lätt till att uttrycka sina känslor - både glädje och sorg - genom tårar. Omöjligt, han är ju man.

Dessa föreställningar om kvinnor och män gynnar uppenbarligen ingen. Så fort båda uttrycker känslor är det något fel på dem - de är svagare. Samtidigt så leder denna syn på känslor och tårar som ett tecken på svaghet till att en pojke i skolan kan gå omkring och skada sig själv mitt framför ögonen på lärare, föräldrar och klasskamrater utan att någon väljer att undersöka vidare i det. Han är ju pojke, han klarar allt som livet ger honom, och är det så att han inte gör det, då tar han till våld och aggression, inte självskada. Medan lärare och föräldrar letar efter dessa externa tecken på aggression så kan denna pojke ostört skära sig själv. Han ropar på hjälp och såpass tydligt att han, enligt sig själv, gick omkring med blod på kläderna, men ingen hör honom.

Varken personer av kvinnligt eller manligt kön eller ett tredje kön ska bli ignorerade och felbehandlade på grund av att de tillhör det könet. Att homogenisera män och kvinnor på det sätt som görs, inte bara i vården och skolan, men i samhället i stort, leder till att vi inte kan se individer för vilka de är, och vilka behov de har. Det finns många olika faktorer förutom kön som spelar in hur folk beter sig: Samhällsklass, familjeliv, det sociala, geografi, bland annat. Stirrar vi oss blind på hur folk är förväntade att bete sig beroende på vad som dinglar eller inte dinglar mellan deras ben kommer vi att fortsätta att oavsiktligt ignorera människor. Ser man människor utefter så pass snäva ramar som könsroller kommer vi att missa människor som inte beter sig enligt dem för att vi ser det som omöjligt, som i fallet med Anders, eller att avskriva alla beteenden på deras kön för att vi ser det som för möjligt, som i fallet med kvinnor och psykisk (o)hälsa.

Genus behövs som analytisk bakgrund i samhället, precis som andra analytiska ramar, som samhällsklass, etnicitet och så vidare. Annars riskerar vi att glömma bort människor som Anders som endast gjorde ett sådant pass litet skiftande i hans liv som att bete sig annorlunda än vad som var förväntat. Vem har inte gjort det någon gång?

Fånigt att klaga på sexuella skoltröjor?

Bild från VK.se

Västerbottens Kuriren har ett reportage om rätt så provocerande skoltröjor på sin hemsida där en studievägledare och lärare ifrågasätter företaget Skollovet.se och de tryck de erbjuder. Vadan detta ramaskri över några skoltröjor som 15-åringar beställer på skämt, kan det undras? Är studievägledaren och Stina Nilsson inget annat än en pryd konservativ tant med ett enda mål: Att skydda de små, stackars tonåringarna från den riktiga världen genom att hålla för deras öron, linda dem i bomull och skrika "lalalalalalala"?

Svaret är nej. Stina Nilsson har uppmärksammat en, tyvärr, allt vanligare företeelse i vårt samhälle - exploateringen av påståendet att sex och våld säljer. Marknadslogiken har börjat följa detta mantra till den grad att företag till höger och vänster står och upprepar det som försvar, som förklaring och som idé.

Det är inget fel på sex. Det är inte heller något fel på att prata om sex med niondeklassare - tvärtom. Då man går ut nionde klass bör man ha fått en grundlig utbildning i sexualkunskap, annars har skolan försummat den delen av utbildningen, som enligt lag ska erbjudas. Det är bra att prata om sex med femtonåringar, men det är bra att diskutera sex på något annat sätt än på det våldsamma sättet porrindustrin gör, som nu har börjat sippra ut i samhället för att bli en norm. Problemet i sig är inte sexet - problemet är normaliseringen av det våldsamma tvångssexet. Då sex blir representerat i samhället idag går det ofta inte att separera från denna mer 'spännande' bild av sex som någonting 'passionerat' (läs våldsamt). Har du sex, men har du vaniljsex som den Svensson du kanske är så räknas det inte. Ditt sexliv är inte giltigt. Du har inte sex, du har tråkigt. För att det ska räknas ska kvinnan skrika som tre stuckna grisar, det ska tas bakifrån och framifrån och upp och ner och det ska bindas och det ska hållas fast och det ska dras ut från sfären av vardagssex in i sfären av 'glamoröst' porrsex.

Var människa måste få ha sex som de vill. Så är det. Det är inte någonting som jag tror Stina Nilsson försöker säga med denna kritik mot detta företag, och det är absolut inte det jag vill säga med denna bloggpost. Problemet är bara att ofta i mainstream media och i samhället i stort (i vissa länder mer än andra) så representeras det som att då mannen vill ha sex, då är alla ombord, i alla fall så länge inte kvinnan uttryckligen säger nej. Problemet är alltså förmedlingen av det sex som leder till en bild av framförallt kvinnor som passiva i sexuella sammanhang. Ofta innebär dessa sexuella handlingar en form av tvång eller våld, som i sin tur reproducerar bilden av sex som någonting en person (kvinna) måste bli övertalad till. Det förmedlar bilden av att "ett nej är inte alltid ett nej." Då sex sedan blir normen att trycka upp på skoltröjor för var och varannan niondeklassare blir detta beteende normaliserat i allt lägre åldrar. Fallet Julian Assange visar på att gråzoner existerar och debatten som har uppstått i och med detta visar på den otroliga bristen på försäkran av samtycke och respekt för en annan människa. Personer har hävdat om och om igen att "ett nej är inte alltid ett nej" eller "vad förväntade hon sig, de sov ju i samma säng" eller "hon hade ju en rosa, tajt tröja på sig, klart hon ville ligga," kommentarer som alla visar på att kvinnan är passiv, mannen är aktiv, och framför allt att det finns ett rättfärdigande av detta beteende.

Problemet ligger självklart inte på dessa skoltröjor i sig, problemet ligger i att detta är en bild som reproduceras så ofta i samhället att det har gått till den graden att det är normaliserat. Jag har skrivit på min Engelska blogg om vikten av retorik då det kommer till kultur och sexualitet, och även om Sydafrika, som är exemplet som används i den posten är någorlunda extremt, så är återfinns exemplen på den sexuellt underordnade kvinnan överallt i mainstream media idag. Då jag skrev om exemplet från en TV show var det västerländska shower jag hade i åtanke. Vår kultur är inte fri från detta reproducerande av sex som våldsamt; det är snarare väldigt representerat i vår kultur.

Dessa skoltröjor är bara en i raden av alla de budskap som reproducerar kvinnan som passiv i sexuella sammanhang, som normaliserar sex och specifika typer av sex till den grad att gränser suddas ut och folk i allt yngre år blir infösta i en norm där sex och tvång ofta går hand i hand. En norm där Svenssons vaniljsex inte visar kärlek och attraktion till samma grad som smisk, ögonbindlar och doggy-style gör.

Stina Nilsson har rätt i att ifrågasätta dessa tröjor. Att VK sedan förenklar diskussionen genom att sätta "Ja, ingen ska såras eller kännas kränkt" som det enda svaret för någon som tycker att dessa tröjor är vidriga är inget annat än att vinkla debatten och förringa det problem som dessa tröjor för med sig.

(M)oderaterna och (det manliga) våldet

Henrik von Sydow och Anton Abele berättar idag i Aftonbladet att de ska resa runt i Sverige och försöka ta reda på vad som föder våld hos unga. Detta kommer förmodligen att bli en givande resa för dessa politiker och förhoppningsvis får de, genom att beblanda sig med oss vanliga dödliga människor, lära sig någonting om "verklighetens folk" som deras kompisparti Kristdemokraterna beskriver dem. Vad som kommer blir riktigt intressant är om dessa två grävande politiker kommer att våga ge sig in på genus, eller om de här, såsom moderater allt som oftast gör, kommer att ignorera det totalt.

Män är väldigt överrepresenterade då det kommer till gärningspersoner för våldsbrott i Sverige.* Majoriteten av våldsbrott begås av män mot män. Förvisso finns det med stor sannolikhet ett mörkertal av kvinnor som begår brott eftersom dessa traditionellt inte har setts kapabla till att begå våldsbrott, speciellt inte mot män, men antalet kvinnor misstänkta och dömda för våldsbrott håller på att växa. I vilket fall så har antalet män som gärningsmän beräknats till att vara 90% år 2007, och omkring två tredjedelar av offren. (Denna statistik innefattar inte sexuella brott eftersom det ofta räknas som en kategori för sig, där våldet ofta utförs av män mot kvinnor och är således annorlunda.) Detta är en ganska tungt vägande statistik som troligen inte helt och hållet kan korrigeras av att börja se gärningskvinnor. Jag har inget intresse av att utmåla män som monopolhavare av våld, eftersom jag tror att denna bild är ett stort problem i reproduktionen av män som gärningsmän och de tillhörande könsrollerna. Jag har inte heller någon lust att skylla våldets utveckling på endast ena könet, då det ofta finns andra bakgrundsfaktorer inblandade. Poängen jag vill göra är endast att denna statistik pekar på att våld huvudsakligen utförs av män mot män.

Varför är detta viktigt, och varför bör Abele och von Sydow ha detta i åtanke då de reser genom Sverige för att knäcka gåtan om varför begår vi våldsbrott? Med andra ord, varför är det så viktigt att dessa moderater adopterar ett genustänk?

Personer som studerar kriminologi, sociologi, genus, politik eller något alls som rör människor och samhällen runt om i världen finner att män är överrepresenterade i brottsstatistiken. Detta är inte ett svensk fenomen utan återfinns runt om vårt klot. Det är viktigt att se att det ligger till såhär, delvis för att vi måste göra oss av med det antagandet att kvinnor inte kan ta till våld och synligöra de kvinnor som begår våldsbrott, men även för att vi måste vidga tänket om varför män är överrepresenterade. Michael Kimmel, en genusvetare som specialiserar på maskulinism och argumenterar likt många anti-feminister därute att män måste synliggöras i genusdiskussionen, har funnit att trots att män i olika samhällsklasser ofta är mer olika än män och kvinnor från samma samhällsklass. Ändå är män överrepresenterade i våldsbrott åt båda hållen, och precis som BRÅ beskriver är det ofta män av en lägre socioekonomisk klass som utför detta våld. Varför är inte kvinnor representerade till en lika stor del inom den sociala klassen? Detta är frågor som Kimmel anser att vi bör ta reda på, och ha intresset av att ta reda på.

För att kunna ta reda på detta, argumenterar Kimmel, måste vi synligöra mannen i våldsbrott. Vi måste prata mindre om "personer som begår våldsbrott" och erkänna att männen dominerar denna kategori - inte för att bestraffa eller peka ut, utan för att förstå.

Vi är alla utsatta för ett samhällstryck som riktar sig mot våran person; från tidig ålder blir vi socialiserade in i vissa roller. Feminismen har under lång tid försökt synligöra de kvinnliga könsrollerna för att belysa hur kvinnor ofta har ett samhälls- och familjetryck på sig att ta hand om barn och hushåll medan det anses vara mannens uppgift att se till att det finns pengar till hushållet. Så fort kvinnor tvingades ut i arbetslivet blev det problem med dessa könsroller eftersom kvinnor blev ofta tvungna att ta på sig en dubbel börda: Arbetet och familjen. I denna analys av familjesituationer finns även en inbygd roll för mannen, en som har börjat belysas mer och mer på senare år, tyvärr ofta ur rent kontraproduktivt perspektiv där, istället för att försöka jobba till en gemensam lösning, kvinnan beskylls för vissa problem. Feminismen har inte varit fri från mansbeskyllning heller, men ingen är mer rätt än den andra - båda är fel.

Poängen är den att det finns vissa förväntningar på män också, det finns roller som de förväntas anta, och en av de mest klassiska rollerna är våldet och aggressiviteten. Detta brukar förklaras bort med att män, de har ju minsann testosteron i kroppen, och det gör att då urkarlen kommer fram, den sanna biologiska mannen, och då kommer han minsann att gapa och skrika och slåss, för det är bara så han är. Intressant nog finns det forskning som tyder på att detta är just en socialiserad roll. Testosteron, som ensam faktor leder alltså inte till våld, även om det leder till ett sökande av högre status. Att därför bortförklara manligt våld som hormonellt, då i det moderna samhället våld inte höjer status, utan snarare tvärtom eftersom det ofta leder till en ond spiral om man åker in i systemet, riskerar att missa en stor del av bilden. Testosteron som teori bakom mäns våld klarar inte av att hålla hela sanningen.

Det viktiga är, det som Abele och von Sydow har chansen att undersöka, är pusselbitarna som fattas. Vad är det som gör att män, i dagens samhälle, oftare begår våldsbrott än kvinnor? Har det att göra med socioekonomisk status, utbildning, familjeföhållanden, könsroller i det skikt av samhället de befinner sig i? Eller har det att göra med en slags press av samhället i stort att hävda sin manlighet, då mer nutida sätt att hävda deras status kanske inte är tillgängliga för dem, såsom pengar, prylar och modellbrudar på armen?

Det här är ett ypperligt tillfälle för moderaterna att ta tag i genus. Våga pilla på det, Abele och von Sydow, annars riskerar ni att missa en stor del av pusslet.

* All statistik kommer från BRÅ, först och främst denna sammanfattande rapport, men även dennakan vara relevant då den är lite nyare.

Här finns Michael Kimmels bok för de som är lite extra intresserade av manliga könsroller och maskulinism:

Mediaretorik och Wikileaks/Julian Assange

SvDs Jan Blomgren skrev igår om Wikileaks (läs Julian Assange, som alltid) och hur organisationen (personen) jagas av flera stater. Ännu en gång har mediaretoriken fått mig att sucka.

I ingressen står detta:

Wikileaks grundare Julian Assange jagas av de amerikanska myndigheterna och av den svenska polisen samtidigt som han i dag inte får lämna London. Snart kan han också ha den ryska säkerhetspolisen i hälarna.

Påståendet är utan tvekan sant; både Sverige och USA vill åt Assange. Dock finns det en väsentlig skillnad - den amerikanska staten har gjort samma misstag som blogosfären, media och många andra människor, dvs likställt Assange med Wikileaks. Låt mig åter upprepa det jag har gjort så många gånger: Julian Assange är inte Wikileaks, Wikileaks är inte Julian Assange. Julian Assange är grundare och frontfigur av samt delaktig i Wikileaks. Det är förståeligt att gränserna kan bli väldigt suddiga, men att sudda ut dem är trots det oförlåtligt och skadligt.

Det finns en vikt av att separera Julian Assange, privatpersonen, och Wikileaks, organisationen, i media, men även annars. Julian Assange, privatpersonen, är den som har blivit anklagad för våldtäkt och andra sexuella brott. Det är han, i egenskap av privatperson, som är tillbedd att komma till Sverige för utfrågning av åklagaren, och det är han som slutligen (om det går så långt) kommer att bli dömd eller frikänd för dessa brott.

Å den andra sidan finns Julian Assange, representant och grundare av Wikileaks. Det är denna person, som i egenskap av en fundamental del och nyckelperson i organisationen Wikileaks, USA vill åt. Det är denna personen, i och med hans deltagande i Wikileaks, organisationen, som USA kommer att vilja bli överlämnad åt dem. Det är även denna person som Jan Blomgren menar att Ryssland kommer att ta åtgärder emot för att stoppa Wikileaks influerande av Rysslands befolkning samt allierade eller motståndare.

I artikeln av Jan Blomgren finns det ingenting som tyder på att Ryssland kommer att ta åtgärder mot Julian Assange. I artikeln finns däremot ett flertal argument varför Ryssland skulle ta åtgärder mot Wikileaks för att de befarar att läckorna som har gått via Wikileaks kan skada deras nationella intressen samt premiärminister Putins rykte.

Att jämställa inte bara Julian Assange med Wikileaks, men även de politiska motivationerna mellan USA och Sverige är inte bara potentiellt felaktigt, det är farligt. I en enda artikel har Jan Blomberg jämfört de (potentiella) politiska motivationerna bakom flera sexualbrottsanklagelser med spioneri. Han har inte bara antytt att det ligger politiska motivationer bakom sexualbrottsanklagelser, han har även antytt att detta är något som är gjort mot Wikileaks eftersom han uppenbarligen tycker att Julian Assange och Wikileaks är samma person. Finns det något tydligare bevis på detta än att Blomgren använder orden synonymt med varandra? På vissa ställen i artikeln pratar han om att Julian Assange är anklagad för olika brott, men växlar sedan med Wikileaks i frågan om Ryssland.

Förmodligen är detta inte ett politiskt utspel, en taktik för att underminera de kvinnor som har anklagat Assange för sexualbrott, men för en journalist som skriver om den människan som diskutabelt har mest makt inom mediavärlden är detta ett misstag som inte går att ursäkta. Ska man skriva i offentliga miljöer om personer som sitter i maktposition måste man vara fullt medveten om hur man uttrycker sig och vilka konsekvenser detta kan ha. Denna artikel leder inte till något annat än att förstärka bilden av Assange som Wikileaks (låt oss glömma alla andra som är/var i organisationen och även de kämpar för yttrandefrihet och genomskinlighet) och den vitt spridda tron att Assange absolut inte kan begå ett sexuellt övergrepp mot honom för att Wikileaks, organisationen, har gjort någonting som gynnar mänskligheten stort.

Det finns en skillnad på politiska motivationer bakom brott. Att hela denna situation är genomsyrad av politiska intressen finns det få som förnekar. Att USA tjänar på att Assange har blivit anklagad för sexuella övergrepp finns det inte heller många som förnekar - detta är uppenbart. Att svenska åklagare och anklagerskor däremot skulle ha samma uppsåt som USA då de anklagar Assange för sexuella övergrepp är att göra samband som är baserade på väldigt tveksam matematik. Självklart är det viktigt att skydda hela denna process från politiska intressen -utomstående som USA och Ryssland och även inhemska - men likaväl är det allvarliga anklagelser som bör hörsammas. Precis som Assange förtjänar en opartisk rättsprocess i dessa fall och att inte bli dömd av offentligheten innan den juridiska domen har kommit, så förtjänar även dessa kvinnor att inte bli likställda med stater som har blivit anklagade för att försöka få Assange till deras land för att avrätta honom, eller stater som potentiellt skulle vilja tysta Wikileaks för att gömma korruption i deras eget land.

Återigen - retorik är viktigt.

Här finns mina engelska bloggposter om Julian Assange, vilket är majoriteten eftersom det är ett internationellt ämne. För svenska poster, klicka på etiketten nedan.

Elevers rättigheter får inte glömmas i diskussionen om en bättre skola

Sveriges Radio rapporterar idag att skolelever ska få större möjlighet att överklaga sina betyg, vilket, enligt lag, de idag inte har rätt till alls. Dock kan olika skolor möjligen ha olika regler på detta, det vet jag ingenting om, men det är ingen rätt som är garanterad en elev. Som före detta elevrådsordförande tycker jag att det är en självklarhet att elever ska få denna möjlighet, precis som Annie Johansson (c) har uttryckt det.

På universitetet jag läser just nu har vi alltid haft den möjligheten att begära att en annan person (second marker) ska läsa igenom våra uppsatser om vi tycker att vi har blivit tilldelad ett orättvist betyg, även i tidigare år då detta inte var en självklarhet som det är under de två sista åren (honours years). Självklart tar processen lite längre tid och man kan möjligen få vänta med att få sitt betyg, men processen brukar i det stora hela vara relativt smärtfri, och ibland ger den resultat. Då man har valt att lämna in sin uppsats eller sin tentamen till en second marker får man dock lov att acceptera det betyget som ett slutligt betyg, och det kan innebära att betyget sänks om second marker tycker att den primära betygssättaren har varit för generös med betyget. Processen leder alltså inte alltid till utdelning i form av högre betyg, så det är ingen process man ska ingå bara för att försöka suga till sig en extra poäng eller två. Tanken är att man ska använda sig av den om man genuint tycker att betygssättningen har varit orättvis.

Något liknande tycker jag låter som en fantastisk idé för personer vars betyg har bärande effekt på deras framtida studieval eller jobbansökan. Att lärare, som faktiskt är mänskliga och kan bli påverkade av externa faktorer, ska åtnjuta så pass stor makt över en elevs öde att deras beslut inte ens går att diskutera är helt orimligt, speciellt då betygssättningsprocessen sällan är anonym i höstadiet och gymnasiet på det sättet det är på universitetet. Även om läraren gör sitt bästa för att inte bli påverkad av alla de saker man kan bli påverkad av så betyder inte det att en lärare alltid gör rätt. Har man flera klasser och många inlämningar och prov sammanfaller under vissa perioder kan sådana fysiska saker som trötthet och dylikt påverka betygssättningen. Nu finns det säkert lärare som ser till att de alltid är pigga och klara i hjärnan då de rättar för att vara rättvisa, men det är nog inte alla som gör så. Att därför erbjuda en elev möjligheten att överklaga betyget, eller på något sätt få provet eller uppsatsen läst av en annan lärare, precis som tanken är med nationella prov, är en fantastisk idé.

Utöver alla dessa orättvisor som kan uppstå då en lärare ensidigt får bedöma en elevs prestation, så finns det även ett ypperligt tillfälle att främja skoldemokrati och elevaktivism i detta förslag. Ju tidigare elever får reda på deras rättigheter och börjar nyttja dem, desto större chans är det att de faktiskt tar vara på den erfarenheten i senare liv, och en väldigt viktig del av att delta i en demokrati är att vara medveten om vilka rättigheter och skyldigheter man har, så att man kan stödja sig mot dessa om man någon gång skulle finna sig i en sits där man tycker att man har blivit orättvist behandlad. Dessutom finns det ingenting negativt, så som jag ser det, i lite elevaktivism och kämpande för att stå upp för sig själv. Det är dags att elever får lite rättigheter sällade till sina skyldigheter då det kommer till betygssättning, speciellt en sådan nyckelrättighet som denna.

Att, som SR rapporterar, Jan Björklund skulle vara emot detta är inget annat än ett bevis på hans kravliberalism. Det som förvånar mig är att Björklund inte föreslagit det här tidigare eller överhuvudtaget med tanke på hans stora retorik om vikten av rättvisor och kvalitet i skolan. Så länge som lärare fortfarande inte har en garanterad lärarutbildning så är det en fantastisk säkerhetsmekanism att låta elever överklaga sina betyg, en som gärna får fortsätta för att motverka eventuella maktmissbruk som inte ska förekomma i skolmiljö. Samtidigt är det inte särskilt förvånande att Björklund inte är så pigg på denna idé då det involverar mer rättigheter och mindre krav. Det skulle ju, trots allt, vara hemskt om människor faktiskt fick lite mer rättigheter i den positiva bemärkelsen (rättigheten till istället för frihet från). Att enbart legitimerade lärare skulle få sätta betyg är ett steg i rätt riktning, men det förutsätter också att alla lärare har exakt samma tänk då de sätter betyg, vilket är omöjligt. Det en lärare värdesätter kanske en annan lärare inte håller med om. Detta blir tydligt på universitetsnivå då man kan få sex olika instruktioner om hur man ska skriva en uppsats av sex olika föreläsare.

Rossanna Dinamarca (v) argumenterar att det är orimligt att Björklund går emot detta förslag, och jag tenderar att hålla med. (Detta gör denna situation till, förmodligen, den första gången jag faktiskt håller med Rossanna Dinamarca.) Det är fantastiskt att Folkpartiet, med Jan Björklund som en av de mest drivande krafterna, försöker göra om skolsystemet till ett bättre, mer effektivt skolsystem med nyanserade betyg, men det ska absolut inte ersätta rättigheter som elever borde ha haft för länge sedan. Nu får vi hoppas att Björklund et. al. lyssnar till alla dessa utredningar som föreslår att elever bör få ompröva sina betyg och gör slag i saken. Det kommer inte att vara en dag för tidigt.



Jan Björklund om hans skepticism till detta förslag. Det leder till en större byråkratisering, säger han. Dessutom är han rädd att eleverna faktiskt ska bedömas på sin kunskap istället för sin lydnad till läraren. Hugaligen, säger jag bara!

My body is my temple

Amnesty International rapporterar att våldtäkter har ökat i Haiti sedan jordbävningen för ganska precis ett år sedan. Tyvärr är det inte ovanligt att personer, speciellt kvinnor, blir våldtagna under och efter konflikt. Som SvD rapporterar i den senaste notisen om våldtäkter i Kongo används det som en terrortaktik.

UNFPA (FN:s befolkningsfond) publicerade förra året en rapport om konfliktsituationer då det förra året var tio år sedan resolution 1325 antogs, en resolution om kvinnor i konflikt och efterkonfliktssituationer. I denna rapport finns det ett helt kapitel om könsroller i konfliktsituationer - före och efter. Med information som har samlats i åtminstone ett decennium visar detta kapitel hur kvinnor i konfliktsituationer är extra utsatta för sexuellt våld.

Under konflikt finns det två (eller flera) motståndare som kämpar mot varandra genom beväpnad konflikt. Den som vinner är den som först lyckas bryta ner den andra, genom total utrotning av motståndarna, vilket inte är lika vanligt, eller genom att motståndaren ger upp eller blir tillfångatagen på grund av minskade mänskliga och teknologiska resurser, vilket är mer vanligt. Under konflikt används diverse olika psykologiska medel för att terrorisera motståndaren, och våldtäkt är en väldigt vanlig sådan taktik.

Våldtäkt i dessa fall är mer än bara den sexuella akten, om den sexuella akten alls i sig är det betydande. Sexuellt våld mot kvinnor är en form av förtryck och dominans, ett maktutspel som sker mot kvinnan såväl som mot männen. Enligt traditionella könsroller är det mannens uppgift att skydda kvinnan, speciellt i konflikt, därav den maskulina militära traditionen där kvinnor historiskt har varit exkluderade på grund av tradition eller lag. Mannen beskyddar och kvinnan tar hand om barnen och ekonomin brukar vara regel under beväpnade konflikter. Att då begå ett fysiskt och psykiskt övergrepp på en kvinna är att begå ett psykiskt övergrepp på mannen. Det är en mekanism att tala om för mannen (fadern, brodern, maken) att han inte uppfyller sin roll som beskyddare av det som han primärt har åtagit sig att beskydda - sin familj. Att våldta en kvinna under sådana förhållanden blir ett dubbelt övergrepp, ett dubbelt maktutövande. Läggs dessutom andra antropologiska och sociologiska betraktelser till, att kvinnan är bäraren av kulturen i sin egenskap av att kunna föda och uppfostra barn (den sociala och kulturella framtiden) så blir en våldtäkt även ett symboliskt övergrepp mot kulturen i sig. En våldtäkt mot en kvinna i en konfliktsituation är därför att betrakta som ett tredubbelt övergrepp - mot kvinnan, mot mannen, och mot kulturen.

I efterkonfliktssituationer är situationen annorlunda. Här riskerar inte kvinnan att bli våldtagen av fienden till samma utsträckning som sina egna familjemedlemmar (se UNFPA-rapporten om detta också). Forskning har visat att då könsroller ifrågasätts, som de ofta gör i efterkonfliktssituationer där kvinnan har tagit över sysslor som mannen skötte innan konflikt - såsom ekonomi och allt annat arbete i den sociala sfären - så blir det en slags backlash. Då könsroller blir hotade och mannen känner att hans maskulinitet blir fråntagen honom försöker han återta sin maskulinitet med våld, och använder sig av sådana mekanismer som sexuellt våld men även annat icke-sexuellt våld i sina nära relationer. Kvinnor i efterkonfliktssituationer står därför i direkt risk att utsättas för fortsatta övergrepp i en efterkonfliktssituation där det enda som har förändrats är gärningsmannen som har gått från en främling och motståndare till en nära anhörig eller vän och förmodad allierad.

Detta är typiska exempel då kvinnokroppar används som slagfältet för maktutövande. Kvinnors kroppar huserar nyckeln till en vunnen konflikt både fysiskt och psykologiskt, ett förolämpande av kulturer och en återvunnen maskulinitet. Det är på grund av detta som resolutioner som 1325, 1820, 1888 och 1889 som behandlar kvinnors säkerhet och roller i konflikt- och efterkonfliktssituationer är så oerhört viktiga. Slagfältet är inte bara det fysiska landet som konflikten utkämpas på, utan även i våra uppfattningar om könsroller. Kvinnor som svagare, fredsmäklare, bärare av kultur och liv anses som någonting som måste beskyddas speciellt. Samtidigt som detta är sant då kvinnor är väldigt utsatta i konfliktsituationer oavsett om de deltar aktivt, passivt, eller inte alls, så är detta även en del av en självuppfyllande profetia. Kvinnor behöver mer skydd i konfliktsituationer för att vi har tillåtit det att bli så.

Dessa maktutövanden genom sexuellt och annat våld måste fortsätta uppmärksammas och implikationerna av detta måste utforskas ytterligare. Än så länge har jag endast hittat skriverier om forskning på länken mellan könsroller och sexuellt våld i akademiska publikationer. Det skulle vara bara om detta även framfördes på annat håll.

Intressant är också, som jag diskuterade med min disserationshandledare, länken mellan urholkade könsroller och västerländska länder. Sverige, till exempel, är ett sådant land där könsroller anses bli mer och mer urholkade, men enligt BRÅ så har det sexuella våldet ökat under 2000-talet. Detta, enligt BRÅ, kan delvis attribueras till en vidgning av sexualbrottslagen, men all ökning kan troligen inte sägas bero på detta. Framtida master-dissertation kanske?

Drottningen är inte ansvarig för sin pappa

Min mor tipsade om denna artikel av TV4s VD Jan Scherman. Han berättar hur han har fått ett julkort av drottningen där hon skulle förklara hur hennes pappas relation till nazisterna såg ut, och, enligt Scherman, en insinuation att TV4s Kalla Fakta hade gjort fel då detta hade avslöjats för det svenska folket.

Jag håller absolut med Scherman att det är viktigt med yttrandefrihet och granskning av makthavare, och detta inkluderar kungafamiljen. Som jag har skrivit tidigare så tycker jag att det ska dras en skillnad mellan skvaller, spekulationer och egentlig fakta. Oftast är det dock så att det inte alltid är lätt att avgöra vad som är relevant att avslöja då det kommer till personer i maktposition eftersom vissa saker kan visa sig vara tveeggade, som kungens påstådda otrohet. Fokuserar man där enbart på kungens påstådda otrohet är det enbart skvaller, men om man istället väljer att granska kungens kvinnosyn är det väldigt relevant för en person som ska representera vårt land.

Det här avslöjandet om drottningens pappa är förmodligen inte mer relevant än att det är intressant att veta mer om drottningens bakgrund. Dock är det intressant att drottningen reagerar som hon gör. Att hennes pappa hade nazistkopplingar behöver inte reflektera på henne. Även om vi är färgade av de som uppfostrar oss är vi inte samma personer, och fastän vi tar på oss vissa drag och sätt att handla som våra förmyndare har lärt oss, så lär vi oss även av deras misstag och handlar annorlunda. Att drottningens pappa var medlem i det tyska nazistpartiet betyder inte att drottningen är nazist eller att hon skulle ha sådana tendenser. Det säger ingenting om henne.

Att drottningen då ska gå ut och försöka få folk att ta tillbaka, eller att släta över eller förringa den fakta som har framkommit visar bara på hur insnöad och bakåtvänd hon är. Hon är fast i en tid där var människa inte var ansvarig för sina egna handlingar, utan då man dömdes för handlingar som ens familj eller ens vänner utförde. Hon är fast i det heteronormativa monogama familjetänket där kvinnor inte har någon egen vilja utan karlarna i deras liv bestämmer över dem och deras handlingar inkluderar automatiskt kvinnorna i deras liv. Först är det fadern som bestämmer och styr över dottern, sedan då hon är gift blir det istället hennes äkta make som blir vårdnadshavaren vars makt inkluderar handling åt kvinnan. Karlarnas rykte är kvinnornas rykte. Avsaknaden av självbestämmande och, som det antyds, intelligens och kompetens att styra över ens eget liv leder till att kvinnornas anseende är totalt beroende av männens.

Att Silvia tror att det behövs en förklaring eller en upprättelse för saker som har blivit dokumenterade är befängt. Historien kan inte ändras, och den ska inte heller göras mindre värd än vad den är. Tyskland var under en period styrt av nazister och många medborgare var medlem i partiet, antingen av egen fri vilja eller utav tvång. Så såg verkligheten ut. Att drottningens familj och historia skulle se annorlunda ut är tveksamt, och att försöka måla den bilden i egenskap av drottning är inget annat än att missbruka sin makt. Att försöka manipulera personer som är involverade i detta reportage är att använda sin maktposition till att hämma yttrandefriheten. Det är fruktansvärt och odemokratiskt. Samtidigt kan man undra sig vad man förväntar sig av en person som sitter i den position hon sitter på grund av en av de mest odemokratiska sederna kvarlevande i en demokrati.

Maktmissbruk och bakåtsträvande - än en gång har monarkin visat sig vara tvärt emot vad vi strävar efter i vårt nutida demokratiska samhälle.

Pillersäkerhet är viktigt

Det har varit mycket skriverier om ungas användande av receptfria tabletter. Oron grundar sig i ett (miss)bruk av värktabletter som finns först och främst hos unga flickor och i den första av artiklarna länkade ovan skrivs det att värktabletter är vanligast då unga tar överdoser.

Jag har bott i Storbritannien i nästan 3,5 år och så länge jag har bott där har apoteken varit privatägda och vanliga värktabletter går att få tag på i mataffärerna. Redan första året jag bodde där reagerade jag över faran som kan uppstå då värktabletter säljs av medicinskt okunnig personal till medicinskt okunniga människor. Jag är inte en person som tar värktabletter mer än några gånger per år, främst vid huvudvärk eftersom studierna lider om jag inte kan tänka, och vid feber för jag får sådana hemska hallucinationer vid en väldigt liten temperaturförändring. Vid första gången jag fick ont i halsen och feber i Storbritannien fick jag låna lite Lemsip av en av mina kombos, ett paracetamolläkemedel som marknadsförs som botemedel mot förkylningar. Eftersom min pappa var kunnig inom läkemedel efter 20 år som läkemedelskonsulent, varnade han alltid mig då jag var förkyld och fick mig att läsa upp ingredienserna i receptfria läkemedel till honom för att se till att jag inte omedvetet förgiftade min kropp. I Lemsip visade det sig vara 1 gram paracetamol per påse (och en påse var rekommenderad var fjärde timme). Detta är maxdosen för säkert intag av paracetamol för en vuxen människa. Om mer än ett gram tas var fjärde timme finns risken för leverskador, och problemet med paracetamol, och varför det är så farligt, är att vid överdos finns det inget botemedel. Man får helt enkelt hoppas att man överlever. Om man är omedveten om eventuella konsekvenser med detta läkemedel finns det en risk att man överdoserar, speciellt på läkemedel som Lemsip som är till för att blandas ut i vatten och har en citronsmak för att vuxna och barn ska lättare kunna dricka det.

Många människor har inte den förmånen att ha en läkemedelskunnig förälder som kan se till att man doserar värktabletter och andra receptfria läkemedel rätt. Då dessa läkemedel fortfarande såldes på apotek kunde farmaceuter informera om eventuella risker, men idag är det få människor som säljer receptfria läkemedel som kan det. Även om större doser av Alvedon och andra paracetamolpiller fortsätter vara receptbelagda (detta kanske har tagits bort redan?) så är det inte svårt att trycka i sig två eller fler 500 grams piller, och eftersom standarden för Alvedonpiller ligger på 500 gram är det relativt lätt att överdosera på en ask Alvedon.

Privata apotek och försäljning av läkemedel privat är inget ont i sig, och myndiga människor i synnerhet bör åtnjuta det ansvaret att få köpa receptfria tabletter på den lokala matbutiken. Dock för att detta ska fungera riskfritt måste butiksbiträden såsom privatpersoner ha tillräcklig information om hur receptfria läkemedel kan påverka kroppen. Större delen av detta ansvar ligger på privatpersonen som verkligen bör läsa det lilla pappret med instruktioner och biverkningar som finns i varje ask med läkemedel, men även var person som säljer dessa läkemedel bör ha tillräcklig information om vad det är de säljer och eventuellt kanske ge en kort varning.
Detta gäller särskilt om minderåriga personer ska fortsätta få köpa dessa receptfria läkemedel. En vuxen människas liv ligger på deras eget ansvar och en myndig människa har rätten att vägra information och ta tabletterna i ignorans, men detsamma gäller inte en minderårig person. Om preparaten därför ska säljas till minderåriga bör de informeras om vad för risker och biverkningar som finns. Dock med den senaste informationen SvD genom Giftinformationscentralen har uppmärksammat, att det är vanligast med värktabletter vid överdos, bör en diskussion om åldersgräns på receptfria läkemedel hållas omedelbart.

Edit:
Tydligen är det olagligt att köpa värktabletter för personer under 18, men det verkar som att butikerna inte är tillräckligt bra på att kräva legitimation. Detta tyder ännu starkare på att butiksbiträden och annan medicinskt outbildad personal verkligen behöver få rätt informations så att de kan ge rätt information.

Mer sexualkunskap, tack!

Svenska Dagbladet skriver idag att P3 satsar på ett program som kommer att diskutera "sex och okonstlat snacka lust, fantasier och onani." Det känns som att det är på hög tid att detta sker.

Få har väl undgått hela den här mediacirkusen kring Julian Assange och sexbrottsanklagelserna han har fått emot sig. Svenska sexbrottslagen har blivit missförstådd, misstolkad och dragen i smutsen. Att öppna diskussionen för samtycke som bas för sexuella övergrepp har aldrig varit mer relevant, och en kampanj har dragits igång för att uppmana personer som varit med om sexuella övergrepp eller blivit utsatt för sådana att berätta om det så att en riktig diskussion om det som uppfattas som gråzoner vid sexuella övergrepp kan diskuteras. Allt detta för att vi ska slippa reproducera våldtäktsmyter i diskussioner och samhället, och för att vi ska kunna räta ut begrepp som samtycke, övergrepp och våldtäkt.

Denna debatt är inte begränsad till Sverige på något sätt, utan hela bloggosfären har debatterat sex, samtycke, etiska gråzoner och sexuella övergrepp i veckor nu för att försöka uppmärksamma hur luddiga alla dessa begrepp är. (Diskussionerna i kommentarerna om Wikileaks- och Assangeposterna i min engelskspråkiga blogg vittnar om hur svårt det kan vara att räta ut dessa begrepp.) Dessutom diskuteras hur överlevare av sexuella övergrepp och våldtäkter ofta finner sig i en försvarsposition efter anklagelser där de får motivera och försvara varför de anmäler personen de påstår har begått ett övergrepp, och varför just de ska ses som trovärdiga vittnen om vad som har hänt dem själva.

Vad vi får hoppas på är att P3 vågar ta dessa 'jobbiga' diskussioner och att programmet bryter sig ifrån att enbart se på sex som något som absolut sker inom ett samtycke. Detta är ett ypperligt tillfälle för att låta gråzoner diskuteras och redas ut och att få igång en diskussion om sex och samtycke. Ett förslag är ett program tillägnat frågan om romantiken och spänningen oundvikligen kommer att minska endast för att ett samtal om samtycke och gränser tas innan sex.

Dessa obekväma diskussioner måste tas för att se till att vi får ett samhälle där övergrepp inte utförs på grund av ignorans och en ovilja att ta tag i det som uppfattas jobbigt, bökigt, krångligt eller oromantiskt. Att människor ska kunna leva i ett samhälle där alla känner sig trygga och respekterade är något få personer bestrider. Att det därför ska vara så svårt att få igång en debatt om respektfullt sex och rollen samtycke och gränser har i detta förefaller svårt. Snälla, P3, gör ordentlig nytta av våra skattepengar och prata om det!

Tomten tvingade någon att bli förälder

Jag tänkte börja med att önska er alla en god jul och jag hoppas att ni har fått en problemfri jul utan för mycket drama och med en massa god mat!

I kväll tittade jag och min familj på Tomten är Far Till Alla Barnen i sann julanda. Det är en rolig film som visar tydligt hur bristen på kommunikation kan leda till situationer som är mycket värre än vad de nödvändigtvis måste vara. Vad som slog mig starkt dock var hur det inte fanns någon som helst reaktion på att en av huvudpersonerna, Sara, inseminerar sig bakom ryggen på sin mans vilja och tvingar honom att bli pappa.

Som jag förstår det är det inte olagligt i Sverige att 'tvinga' någon att bli pappa mot deras vilja, vare sig om det handlar om ett uppsåt att föra den blivande pappan bakom ljuset eller om det handlar om en olycka eller ett slarv med preventivmedel. De två situationerna är helt olika och bör också behandlas som sådana. Om ett barn blir till på grund av slarv med preventivmedel eller en olycka är det de båda vuxna som bär ansvar, men rätten till att bestämma om barnet ska behållas eller ej är helt och hållet kvinnans, liksom i alla andra fall. Det är kvinnans kropp som ska leva med eventuell abort/graviditet och hon som ska bestämma. Självbestämmande över ens egna kropp hör till en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, och jag anser att det inte ens är diskutabelt. Mänskliga rättigheter är mänskliga rättigheter. Självklart bör pappans känslor och tankar tas i beaktande då det kommer till abort/graviditet, men den slutliga bestämmanderätten är kvinnans.

Däremot, om det handlar om att ena parten har ljugit om eventuella preventivmedel och samlaget/samlagen resulterar i en graviditet är det en helt annan situation. Ingen har rätten att ensam bestämma huruvida ett barn ska bli till såvida det inte sker genom singelinsemination av en kvinna med ingen känd pappa involverad. Allt annat är ett utnyttjande av den andra människan som reproduktionsmaskin och ett övergrepp. Detta gäller för män såväl som kvinnor.

Då en sexuell handling förhandlas, vilket den bör göra för att undvika chanser för övergrepp, missförstånd och dylikt, så bör frågan om preventivmedel komma upp. Om personerna som ska ha samlag inte vill att det ska resultera i ett barn bör de diskutera vad för slags preventivmedel som redan kanske är i användning, och vilka som kanske bör användas. På samma sätt som man måste diskutera under vad för slags förhållanden man vill ha sex, och vad för slags sex som ingår i denna överenskommelse så hör preventivmedel i överenskommelsen. Genom att komma överens om ramarna för sexet så ger man sitt samtycke. Ändras dessa ramar finns det inget samtycke eftersom samtycket gällde en annan situation än den som uppstod. Om man då hävdar att man använder ett slags preventivmedel och sedan inte gör det finns inte samtycke längre. Jämförbart är att bara för att en överenskommelse finns för vaginalt sex inkluderar detta inte analt sex eller oralt sex. Att ge samtycke till ett slags sex (typ av sex eller med eller utan preventivmedel) betyder inte att samtycke har getts till alla former av sex.

Om en person sedan ensidigt bestämmer sig för att ändra på dessa regler är detta ett övergrepp. Tyvärr reflekteras detta inte i lagen, både då det kommer till kvinnor och till män. Lagen är fortfarande bristande då det kommer till definitioner av samtycke, och bristande på det sätt att det inte är samtycke som ligger till grund för att avgöra om ett sexuellt övergrepp har begåtts eller inte. På grund av detta finner sig många kvinnor och män i situationer där de har fått utstå etiska sexuella övergrepp, men det är svårt att finna rum för anmälan inom lagen. Att gå över huvudet på den ena blivande föräldern genom att med uppsåt ljuga för denna person om preventivmedel eller insemination är ett sådant exempel.

Jag har sett personer ifrågasätta Assange-fallet på detta sätt, då en av anklagelserna handlade om en kondom som efter vad som påståtts antingen sprack eller punkterades avsiktligt av Assange. Anklagelsen följer som så att Assange efter detta ska ha fortsatt haft sex med en (eller båda) av kvinnorna som anklagar honom för sexuella övergrepp efter att ha saboterat kondomen eller efter den sprack. Många ifrågasätter om detta är ett övergrepp eller ej, och den parallellen de drar är med kvinnor som avsiktligt lurar karlar att bli pappor genom att ljuga om att de går på p-piller när de inte gör det. På grund av att detta inte är straffbart, resonerar man, så bör det heller inte vara straffbart för en karl att ändra överenskommelserna eller rent ut lura en kvinna om preventivmedel.

Det här argumentet är rent ut sagt absurt. Utefter ett perspektiv där var individ har den slutliga bestämmanderätten över sin egna kropp, där mannen inte är överordnad kvinnan eller tvärtom, så är det ett uppenbart etiskt övergrepp att föra någon bakom ljuset då det kommer till preventivmedel. Som argumenterat ovan så bryter man i så fall mot överenskommelsen av de ramar man satt för sexuella aktiviteter. Få skulle argumentera att ett samtycke för vaginalt sex innebär ett automatiskt samtycke för BDSM, analt sex eller andra former av normbrytande sex. På samma sätt gäller detta preventivmedel. Ett samtycke för sex med preventivmedel är inte ett samtycke för sex utan preventivmedel och om ena personen bestämmer utan att rådgöra med den andra att preventivmedel inte behövs (eller att mindre preventivmedel behövs eftersom kondom ibland används för att förebygga könssjukdomar även om p-piller tas), oavsett orsak, så är det ett slags sex mot någons vilja. Det är ett övergrepp. Att det är olagligt i ena fallet, men inte i det andra gör inte båda exemplen automatiskt rättfärdigade - snarare tvärtom. Det visar att det absolut behövs mer diskussioner och lagstiftning om de slags övergreppen som begås då kvinnor eller män tvingar sin partner till att bli föräldrar genom att ändra på en sexuell överenskommelse. Eftersom slarv inte är en ändrad överenskommelse från någons part så hör det inte till kategorin övergrepp.

Jag blev så fruktansvärt arg i kväll då jag såg på Tomten är Far Till Alla Barnen. Inte nog med att det var typiska könsroller inblandade i denna film, inte någon tyckte att det var konstigt att karaktären Sara valde att ensidigt bestämma att ett nytt barn skulle in i relationen med hennes karl. Även om hennes man hade velat ha barn betyder inte det att hon ensam får bestämma exakt tillfälle. Två personer är med om att skaffa barn, och medan fokus ofta ligger på att båda parter ska ta lika mycket ansvar, så bör det även lyftas fram att båda parter har rätten till lika mycket ansvar.

Viktigt är också att peka ut att då ett barn har blivit till, oavsett omständigheter, så ligger rätten till att bestämma om graviditeten ska fortgå eller avslutas fortfarande med kvinnan. Som sagt ovan, självbestämmanderätten över ens egen kropp är en mänsklig rättighet och den ändras inte oavsett vad. Dock bör det diskuteras om det skulle kunna bli straffbart att föra någon bakom ljuset på detta sätt eftersom det ändå handlar om att ensidigt bestämma att ändra ramarna för en överenskommelse för sexuella handlingar. Barnet bör inte bli bestraffat på något sätt, och den ovilliga förälderns skyldighet till underhåll bör fortfarande respekteras. Det är inte barnet som ska lida på grund av att ena föräldern utsatte den andra för ett övergrepp, och barnets rätt till underhåll ska finnas kvar. Dock utesluter detta inte att den förälder som med uppsåt fört den andra bakom ljuset i syftet att samlaget ska resultera i graviditet ska kunna bli straffad, t ex genom böter. Det måste finnas en laglig rätt att kunna försvara sin sexuella integritet mot övergrepp som dessa.

Vi behöver obekväma sanningar!

DN skriver att regeringen nu har infört ett system där en ny myndighet ska granska alla nya program som ska sändas på public service. Alla program som beställs in till SR, SVT och andra statligt ägda kanaler ska då genomgå en granskning för att se till att programmen inte "förstör marknaden för de kommersiella kanalerna."

För några kanske detta ter sig logiskt. Public service har som en del av sitt ansvar att sända program som andra TV-kanaler inte täcker, att erbjuda ett utbud som ligger i befolkningens bästa intresse. Det ska vara balanserat och neutralt, men någonstans måste motiveringen finnas att det ligger i befolkningens intresse att få tillgång till denna information. Svenska invånare betalar trots allt en skatt till Radiotjänsten, och public service ska inte missbruka det förtroende de får genom att förvalta våra skattepengar. Om det då finns en tillgång till ett utbud via kommersiella kanaler kan det argumenteras att det inte är nödvändigt för public service att sända liknande program.

Problemet i detta ligger i att regeringen anser sig ha rätten att granska det som ska sändas på public service och att grunderna för vad som förstör in på den kommersiella marknaden. Handlar det om ett mindre övertramp, att public service sänder sådant som är snarlikt ett program som en kommersiell kanal redan sänder, handlar det om att sända något på samma tid som kan konkurrera eller handlar det om en total kopiering av ett program kommersiella kanaler redan sänder? För nöjesprogram och dylikt så är det inte ett så stort problem om man än tycker att kanske det ska finnas valmöjlighet, men det blir inte lika stor chans för censur. Dock då det kommer till politiska program eller granskande samhällsprogram så kan denna granskning innebära att ett program som kan vara till största allmännytta censureras.

Skillnaden mellan kommersiella kanaler och public service är att kommersiella kanaler måste konstant tänka på vinst, det måste inte public service som är finansierat genom offentliga medel och har en garanterad inkomst oavsett utbud. Kommersiella kanaler i sina samhällsgranskande och politiska program måste tänka på vad som är relevant eller inte då det kommer till vinst, alltså vad som kan tjäna dem mest pengar. Public service har en helt annan frihet då det kommer till sådana saker. De kan sända program som tar upp saker som inte nödvändigtvis har en vinkling enligt vad som är populärt just nu och de kan undvika sensionalistisk journalistik på ett helt annat sätt. Public service har friheten att sända obekväma sanningar eller åsikter utan samma oro om att de inte kommer att få pengar. Det kan inte kommersiella kanaler.

Det finns en logik bakom detta beslut som rättfärdigar det till en viss del, men långsiktigt kan detta beslut leda till censur, medveten eller omedveten. Sverige har varit ett av de mest demokratiska länderna i världen, det mest demokratiska till och med enligt the Economist 2008. Jag undrar hur Sverige kommer att placera sig då det framgår att regeringen försöker kontrollera och reglera våra medier? Detta beslut påverkar våran yttrandefrihet fundamentalt. Public service ska vara åt folket av folket, inte åt folket av regeringen.

Om medborgarskap, rättigheter och ansvar

Ikväll sänds Dokument Inifrån om hur det har framkommit bevis i Wikileaks senaste Cablegate-läcka på att svenska regeringen skulle ha känt till att USA hade spionerat på svenska medborgare och till och med uppmuntrat det för att lättare kunna kartlägga terroristverksamhet. (Läs mer i denna Rapport-artikel.) Samtidigt så funderar Assanges hemland på att dra in hans pass. Alla dessa frågor leder till väldigt obekväma funderingar om medborgarskap, dess skyldigheter, och dess rättigheter.

Var drar man dessa gränser? Medborgarskap kommer uppenbarligen med rättigheter, något som fokuseras väldigt mycket på i liberala demokratier. Vi har mänskliga rättigheter, lagliga rättigheter, sociala rättigheter, ekonomiska rättigheter - rättigheter i alla dess former. Det här är viktigt i en demokrati. En demokrati är byggd på dess invånare, dess deltagare, och om medborgare inte kan delta på rätt sätt i en demokrati går den inte att upprätthålla. Men dess skyldigheter då?

Det finns en självklar skyldighet i ett medborgarskap. En relation i en demokrati är en av att ge och att ta, inte en ensidig form från endera håll. Därför finns det en inbyggd skyldighet att delta i demokrati efter ens förmåga, samt att vidare bidra till samhället (som ofta sker i moderna samhällen i form av skatter). Genom att uppfylla vissa kriterier så tar staten på sig att ge medborgarna rättigheter. Staten ser till att medborgarna har tillgång till att bidra till samhället, att medborgarna kan vara delaktiga i demokratin. Det ligger i en demokratis intresse att medborgarna är delaktiga, för utan delaktighet så är det ingen demokrati.

Dessa rättigheter att delta är relativt nya då det kommer till medborgarskap. Då teorierna först formulerades var inte demokrati, åtminstone inte i den form den finns idag, lika självklar. Istället fanns det ett stort fokus på statens skyldighet att skydda medborgaren. Politiska filosofer som Hobbes ansåg att det var ett rättvist byte; man ger upp en del av sin frihet så ser staten till att skydda en mot externa hot. Det är i dessa avseenden dagens diskussioner har blivit lite förvirrade. Istället har man valt att fokusera på skyldigheterna medborgarna har gentemot staten och erbjudit de nyare formerna av rättigheter, men valt att välja bort att erbjuda den mest fundamentala rättigheten i medborgarskap, skyddet.

Det svenska regeringsbeslutet om att låta USA spionera på svensk mark luktar av gamm-moderater och Beatrice Ask, ett vittnande om en alltför hård linje på brott i ett samhälle där Svensson och hans vänner måste konstant kasta ett vakande öga över axeln i spaning efter polisstaten. Argumenten går som så att det, självklart, är bättre för icke-brottslingar att leva i ett samhälle som är så fritt från brott som möjligt. Därför behövs hårda tag för att se till att förövare inte ska gå fritt på gatan. Det har varit tal om gredelina kuvert för våldtäktsmän, och för inte så länge sedan utökades barnpornografi lagen till den grad att den klassar seriefigurer som ser ut att vara minderåriga som barnporr. Det är en linje som har drivits alltför långt, som fokuserar mer på medborgares skyldigheter än deras rättigheter. Det är också vad som har hänt i detta fall där regeringen visste om vad som skedde på deras mark.

USA har alltså spionerat på svenska medborgare, utanför Amerikanska ambassaden i syfte att bekämpa terrorism. Beatrice Ask och regeringen har hela tiden hävdat att de inte haft någon som helst kännedom om detta, men som Dokument Inifrån förväntas avslöja ikväll, verkar det precis som de har haft det. Förmodligen var detta rättfärdigat, enligt de som stödjer denna verksamhet, att ett arbete mot terrorism gynnar oss alla. Förvisso är det så, men finns det någon grund till att USA valde att spionera just i Sverige? Finns det ett skäl till att de anser svenska medborgare vara ett så pass stort hot att de måste övervaka dem? Att terrorism finns överallt är inte ett godtagbart skäl till varför vår regering ska tillåta att en främmande nation spionerar på oss. Vår regerings uppgift är att skydda oss, inte hänga ut oss.

Vidare till Assange, då. Tydligen så anser hans hemland att hans höga position inom Wikileaks är en godtagbar anledning att lämna ut honom till ett främmande land och beröva honom från den dokumentation som kan bevisa att han faktiskt existerar. Detta sker utan en debatt om han, genom demokratiska grunder, faktiskt har gjort mänskligheten, inklusive australienska medborgare, något gott genom att belysa vissa internationella problem som hittills varit dolda för folket som faktiskt röstar fram representanter som de uppenbarligen inte alls vet hur de kommer att handla i dessa situationer. Istället springer Australien till USA som en snäll knähund med pinnen i käft. Var är Assanges rättigheter, och var är skyldigheten från hans hemstat att åtminstone föra en seriös diskussion om det? (En fundamental skyldighet för en medborgare gentemot staten är förstås att följa lagar, och statens rättighet att straffa en medborgare som inte gör det.) Bör han åtminstone inte prövas av Australiens rättssystem snarare än dömas av USA, som uppenbarligen redan har en uttalad ståndpunkt i denna fråga?

Assange sade för några dagar sedan i en intervju som jag tyvärr inte kan hitta nu, att han hade börjat seriöst begrunda vad medborgarskap innebär. Jag kan inte låta bli att undra samma sak.

Uppdatering: SVT verkar ha tagit bort Rapport-artikeln nämnd ovan. Här rapporterar DN om vad SVT skrev.
Och här skriver Aftonbladet om det.
Här finns SvDs artikel om ämnet som visar något ännu mer oroande - att personer i justitiedepartementet och UD inte ville offentliggöra ett samarbete för att de visste att svenskar skulle protestera.

Burka- och niqabdebatten har fel fokus

DNs huvudledare från den andra december är ett praktexempel på hur debatten kring burka- och niqabförbudet har totalt fel fokus. Än en gång kommer argumenten att ett heltäckande kroppsplagg försvårar undervisning och kommunikation och bör därför förbjudas i vissa miljöer som till exempel skolor.

Självklart försvårar ett heltäckande plagg kommunikation så som vi är vana vid ur vårt västerländska perspektiv. Vi är inte vana vid heltäckande klädsel och blir därför obekväma då vi träffar någon som är iförd en sådan. Vi inbillar oss att kommunikationen blir så försvårad att det inte går att kommunicera med en person i sådan klädsel, enbart för att formen av kommunikation blir annorlunda. Många av oss har inte ens försökt kommunicera med en människa som är iförd en burka eller niqab för att antalet människor som bär sådan klädsel i Sverige är väldigt litet.

Soran Ismail skrev på twitter häromdagen

@soranismail Folk är idioter som inte inser att man kan vara mot ett förbud mot en viss företeelse utan att stödja själva företeelsen #Niqab

Det här är precis hur jag känner inför denna fråga. Jag är medveten om att det finns många problem med niqab och burka, speciellt då det handlar om ett tvång utifrån att klä sig på detta sätt. Dock att anta att det alltid handlar om ett tvång på ett eller ett annat sätt är att offermåla dessa kvinnor och ta ifrån dem deras egen beslutsamhet. Det är att göra dem till passiva människor som är inkapabla till ett självbestämmande. Det är felaktigt och det är förolämpande. För att inte nämna att det ryker av kulturimperialism, ett automatiskt antagande att svenskar minsann vet hur man som kvinna ska klä sig, hur saker och ting ska gå till, och om man inte följer dessa ramar så är man automatiskt hämmad eller inkapabel att tänka efter egen förmåga.

Att börja prata om att ett förbud mot burka och niqab behövs för diverse olika anledningar (terrorism, kommunikation och könsförtryck är bara några av svepskälen som har använts) är att fokusera debatten på fel saker. Ett förbud mot burka och niqab riskerar bara att driva de kvinnor som redan är förtrycka ännu längre in i hemmets vrår. Om de inte får gå ut utan en niqab då det är tillåtet så är det väl inte troligt att de kommer att få göra det överhuvudtaget om den förbjuds.

Vad som istället behövs är ett fokus på information och en öppen debatt om hur vi bäst kan förhindra att dessa slags förtryck finns. Bara för att man kan stifta lagar om det betyder det inte att det alltid är den bästa lösningen. Självklart ska vi ta kvinnoförtryck i alla kulturer på fullt allvar och hålla debatten öppen, men ibland riskerar lagstiftning bara att vara tvärtom produktivt för de människor lagen/arna är till för att skydda. Detta är precis vad som riskerar att hända i detta fall. Förtrycket sitter inte enbart i plaggen, förtrycket sitter i attityder och det är de som behöver förändras. Att förbjuda plaggen kommer inte att tjäna något till.

Att dessutom inbilla sig att detta slags förtryck enbart existerar i kulturer där kvinnor blir tvingade att täcka sig själva är att blunda för verkligheten. Även i Sverige finns idag en fruktansvärd dubbelmoral då det kommer till kvinnors sexualitet, samt en tendens att lägga skulden på personer som blivit våldtagna istället för gärningspersonen.

Varför är vi så rädda att ompröva våran definition av kommunikation för att se till att dessa kvinnor kan få delta i samhället på samma villkor?

Mode för 12-åringar / Fortsättning på niqab-diskussionen

Jag har som många andra följt debatten om Chloe, den 12-åriga modebloggaren, här i veckan. Jag har först och främst stött på åsikter för att låta denna flicka fortsätta blogga om extremt dyrt mode, och de få åsikterna jag har läst som har varit emot är baserade på en socioekonomisk grund - att det är befängt att man ska lära ut till barn att kräva väskor och andra klader som kostar tusentals kronor.

Personligen har jag stått och vägt i denna fråga. Detta är en konstant kamp jag har med liberalen i mig, som vill låta folk sköta sitt, men samtidigt inser att allt är inte gynnsamt för enskilda människor eller samhället i stort. Något i denna fråga har fått mig att känna mig obekväm, men jag har haft svårt att sätta fingret på vad. Tills jag läste Leone Milton om modebloggande flickor. Milton uttrycker i sitt debatinlägg en oro över vad för skada detta kan ha på flickor i samhället i stort, och jag kan inte annat än hålla med.

Det är inget fel på att en 12-årig flicka, eller pojke, intresserar sig för mode. Mode är en form av konst på många sätt och vis, och för designers ett sätt att uttrycka sin kreativitet. Problemet med mode kommer av hetsen som ofta hör samman med det. Det handlar om pengarna, kroppsidealet och ha-begäret. Om man då uppmuntrar ett barn att anamma detta tänkande och sprida det vidare till sina jämnåriga sa föder man ett beteende som kan vara väldigt ohälsosamt i längden.

Mode i sig är det alltså inget fel på, men modeindustrin är inte utan dess problem. Modellerna som används är så nerbantade att de skulle inte stå ut fem sekunder i det svenska vädret, för deras underhudsfett är obefintligt. Inget är off-limits i strävan efter den "perfekta" kroppen: Knark, cigaretter, inhumana dieter - allt för att vara så smal som möjligt. Om det hade funnits en vilja att förändra detta hade det varit mer acceptabelt att släppa in ett barn i denna värld, men när personer som designar sina egna kläder vägrar att tillverka dem i större storlek än medium för att åsikten är den att kläder i större format ser inte bra ut, så visar det bara hur skadligt kroppsidealet i denna industri är (se Miltons inlägg om Kissie). Att uppmuntra en 12-åring till att slänga sig in i den med huvudet före kan därför ha förödande konsekvenser. Det räcker med att modeindustrin och samhället i stort har blivit alltmer sexualiserat, vi behöver inte uppmuntra barn till att ta del av detta mer än vad de redan gör.

I ett helt annat ämne, har DO beslutat att bära niqab i en skolmiljö inte är en godtagbar grund att stänga av en person från en utbildning. Jag har förut skrivit att ett burka- och niqabförbud inte skulle hålla i en domstol för att det strider mot mänskliga rättigheter. Jag har även argumenterat att ett förbud av detta slag är kontraproduktivt (på engelska) och Linna uttrycker väldigt liknande åsikter då hon skriver vad hon har kommit fram till

Som diskrimineringsombudsman är jag dock orolig för den hätskhet och de förenklingar som präglat debatten kring niqab. Många har velat utestänga kvinnor som bär plagget från att delta i utbildningar, utifrån perspektivet att niqab är ett uttryck för kvinnoförtryck och måste bekämpas.

Skyddet för allas grundläggande rättigheter är en av grundvalarna i vår demokrati. Till skillnad från stater som genom förbud eller påbud vill styra medborgarna i en viss religiös eller icke-religiös riktning har Sverige valt att värna en demokratisk princip om individens fria vilja att uttrycka eller låta bli att uttrycka sin religiösa övertygelse.

Som diskrimineringsombudsman värnar jag principen om alla kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter och jag gör det utifrån det regelverk som riksdagen har lagt som ram för vårt samhälle.

Att utestänga kvinnor som bär niqab från utbildning främjar varken deras eller andra kvinnors jämställdhet.

Missaktning mot kvinnor kommer till uttryck på många sätt i alla kulturer, till exempel genom sexualisering av kvinnors kroppar eller genom att hänvisa kvinnor till att sköta hem och barn. Men sådana uttryck kan inte elimineras genom att vi utestänger enskilda kvinnor från grundläggande arenor i samhället.

Jag tror i stället att utbildning kan vara en plattform för kvinnor att fortsätta utvecklas och forma sina egna val. Utbildning är grunden för tillträde till arbetslivet och därmed tillgång till ett socialt sammanhang utanför hemmet och möjlighet till egenförsörjning.

Utbildning är en nyckel till de dörrar som utestängt och alltjämt utestänger kvinnor och bromsar utvecklingen mot full jämställdhet. Denna långsiktiga strävan bör inkludera alla kvinnor, oavsett deras religiösa tro och val av klädsel.

Det är härligt att få det svart på vitt att dessa slags förbud inte är det rätta tillvägagångssättet.

Mer läsning om burka/niqabdiskussionen:
Philip Wendahl på SVT Debatt


Följ min blogg med bloglovin

Våld är våld, lika men ändå olika

Inger Stark (V), skriver på Newsmill om det nyaste (uppmärksammade) hedersmordet, på en frånskild kvinna som heter Jian. Det har varit mycket skriverier om detta den senaste veckan och debatten om hedersmord har tagits upp. Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker och även hon vänsterpartist, har skrivit en annan artikel på Newsmill där hon argumenterar att hedersmord är rasistiskt; våld är våld, säger hon, och att särskilt benämna våld mot kvinnor utfört av en etnisk minoritet är därför fel.

Svensson har här gjort samma misstag som många gör då de pratar om våld mot kvinnor eller överhuvudtaget engagerar sig i den feministiska debatten - hon klumpar ihop alla begrepp till ett. Detta sker ofta med prostitution och sex-trafficking, som ett annat exempel, där ingen skillnad gör mellan det första begreppet och det andra även om de är vitt skilda. Prostitution är att engagera sig i sex-arbete, och detta kan vara frivilligt; sex-trafficking är att, mot sin vilja, bli smugglad in i sex-arbete och det finns alltid ett element av tvång eller hot närvarande.

Precis som Stark pekar ut, måste var enskild våldshandling mot en kvinna behandlas utefter motivationen som har gjort att den i första hand har skett. Då vi alla är individer, inklusive männen och kvinnorna som är gärningsmän och överlevare av könsbaserat våld, så kan det finnas otaliga motivationer till dessa handlingar. Att social reproduktion av könsroller (ett patriarkat) ligger bakom det är ofta uppenbart, men detta är endast vad detta slags våld har gemensamt i stora drag - det stora paraplyet som det könsbaserade våldet samlas under. Hedersrelaterat våld som sker på grund av att en kvinna anses ha dragit stor skam över sin familj och släkt är annorlunda från det slags våld som FN har rapporterat sker i postkonfliktzoner där männen känner att deras maskulinitet är hotad och tar till våld riktat specifikt mot kvinnor för att vinna tillbaka denna.

Att blanda ihop alla dessa begrepp tjänar inget annat till än att begränsa ramarna innanför vilka debatten kan tas. Detta leder till att könsbaserat våld i all dess komplexitet förenklas och att försöka hitta en förståelse för att förhindra könsbaserat våld blir då omöjligt. Olika begrepp behövs för att kunna skilja på olika former av våld så att lösningar till ett specifikt slags våld kan hittas.

Våld är våld, men människor och kulturer är olika och på grund av det är motivationerna bakom våld ofta olika. Håll därför diskussionen öppen, och försök inte stänga ner den genom att klumpa ihop alla begrepp till en stor, ogenomtränglig boll. Om Sverigedemokraterna använder hedersmord som ännu en anledning att dra ner på invandringen så är det bara att påpeka att den svenska kulturen inte var immun mot våld även innan invandringen började, och att hedersmord inte är specifikt till någon kultur i sig; hedersrelaterat våld är allt våld mot kvinnor motiverat av att de ska på något sätt ha skadat en familjs heder. Att stänga ner diskussionen av rädsla för att Sverigedemokraterna ska använda begreppet som någon slags propaganda är att skjuta bort lösningarna som finns för detta problem, och det krävs inte många sekunder av tänkande för att inse att en minskning av invandringen leder inte automatiskt till att hedersrelaterat våld försvinner helt och hållet.

Mer läsning: Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni på Newsmill 2010-11-29: Sluta bråka om hedersbegeppet
Masoud Kamali på Newsmill 2010-12-01: Sabuni har fått sin ministerpost som tack för sitt fjäsk för vita

Kungarna av Tylösand deltagare åtalas för sexuellt utnyttjande av barn

Nemo Hedén, deltagare i Kungarna av Tylösand, känd för sina sexuella bravader i TV, har alltså blivit åtalad för att ha haft sex med en 14-åring. Han påstår att han inte visste hur gammal flickan i fråga var, att hon såg "snygg, attraktiv och kvinnlig" ut, och således inte kunde vara yngre än 18. Jag har inget intresse utav att diskutera huruvida han är skyldig eller vilka åtgärder som ska tas mot honom; det lämnar jag åt rättssystemet. Det jag vill diskutera är hur hans språkbruk i blogginlägget (länkat ovan) är ett praktexempel på hur folk skjuter ifrån sig ansvar i sexuella brott.

Tydligen så har detta brott skett med hennes samtycke - hon var med på sexet, och var, enligt Nemo, den som initierade hela akten. Anmälan har gjorts av flickans föräldrar som uppenbarligen finner ett problem i det faktum att Nemo, som är omkring 23 år, har haft sex med ett barn.

Hela blogginlägget är ett snyftinlägg med syfte att fiska sympati från hans fans och andra läsare. Han hävdar själv att det inte alls är syftet med att avslöja detta, men ber även sina läsare att "[inte vara] för hård mot mig nu… Jag är redan otroligt ledsen, uppgiven, uppriven och knäckt som det är." Förvisso, Hedén är inte dömd för något brott ännu, men han erkänner till att han har haft sex med en 14-årig flicka, så avsaknad av en dom gör inte att händelsen inte har skett.

Han skriver på bloggen:

Det finns många faktorer som dock gör detta så extremt olyckligt. Man känner sig nästan lurad på något sätt. Först och främst var tjejen i fråga ynka två månader från att fylla 15 år.. Förstår ni? Hade hon varit två månader äldre så hade ingen dömt mig. Men nu var hon 14 år och nu framstår jag som… En pedofil.

Varför jag känner mig lurad? Förmodligen för att det var tjejen i fråga som var initiativtagare till alltihop… Vilket hon också sagt i förhör. Det var inget våld. Det var knappt någon alkohol heller. Det var bara vanligt ömsesidigt sex. Vi pratade även lite under kvällens gång. Då berättade hon att hon haft mycket sex tidigare och även vid ett tillfälle också varit gravid med en efterföljande abort… Vem kan tro att en tjej som varit med om allt detta bara är ynka 14 år?

Dessa två stycken är ett enda stort försök att skylla ifrån sig ansvaret för vad han har gjort - haft sex med ett barn. Det var inte hans fel, han visste inte hur gammal hon var, och även om han hade vetat det så hade hon ändå bara varit två månader ifrån att vara byxmyndig. Låt mig bara påpeka här att, hade flickan varit två månader äldre, hade hon varit 15 - fortfarande ett barn. Det gör inte själva handlingen mer acceptabel, endast mindre straffbar. Ha i åtanke att dessa lagar finns för att barn ska kunna skyddas från vuxna människor som utnyttjar dem. Det handlar om barns rättigheter.

Dessutom, att hänga ut flickans historia på det sättet han gör, att berätta intima detaljer om hennes sexliv och en resulterande graviditet, är helt oacceptabelt. Var, någonstans, i detta brott finns relevansen med att flickan inte var oskuld, eller att, som Nemo själv väljer att lägga väldigt mycket tryck på, hon hade gjort en abort tidigare? Aborter görs på flickor och kvinnor i alla åldrar förutsatt att de är könsmogna. Är du könsmogen kan du bli gravid, och många flickor börjar menstruera i 12-års åldern. Att därför använda en abort som någon slags indikator på en flickas/kvinnas ålder är helt befängt. Många flickor må inte vara sexuellt aktiva vid en sådan tidig ålder, självklart, men att använda en sådan generalisering som någon slags inbyggd åldersgräns är farligt, som detta fall har bevisat.

Vid sexuella brott måste ansvar tas. Detta har inte gjorts i detta fall. Det verkar fortfarande som att Nemo inte har någon som helst uppfattning om vad det är han har gjort. Ett egoistiskt, ångestfyllt inlägg som beklagar att han nu uppfattas som pedofil är det närmsta han kommer. Faktum återstår fortfarande att han har begått ett brott, inte flickan. Att därför skylla på vad hon sa/inte sa, hur hon klädde sig/inte klädde sig är fruktansvärt. Det är även standard i många andra våldtäktsbrott. "Hade hon bara inte klätt sig sådär, betett sig sådär, eller funnits där" är vanligt att höra, och även anledningen varför det ofta är flickor och kvinnor som får lära sig hur man förebygger våldtäkt, och därför också får ta på sig skulden om de blir våldtagna, för de borde ha vetat bättre.

Under inga omständigheter är det acceptabelt för en 23-årig man att ha sex med en 14-årig flicka. Denna flicka är mest troligtvis fortfarande i puberteten och har hormoner som rasar genom kroppen och gör det mer troligt att hon inte kan agera lika rationellt som en vuxen människa ska vara kapabel till att göra. Nemo, å andra sidan, är myndig. Han har rätten att rösta, rätten att dricka på eget bevåg, och ta ett lån, bland andra saker. Dock så kommer inte myndighet enbart med rättigheter, det kommer även med ansvar. I detta fall så behöver någon ta ansvaret, och det finns bara en myndig person inblandad.

Visst är det dock trevligt att Nemo kom ihåg att skriva till folk att,

"Tjejen i fråga har inte gjort något som helst fel i detta. Hon lurade inte mig.. Jag visste bara inget. Och det är faktiskt två helt olika saker. Det blir otroligt fel och olyckligt om hon ska få massa skit i det här… För jag är säker på att hon mår minst lika dåligt som jag gör just nu"

sådär som en eftertanke? Notera även att han även påpekar hon säkert mår minst lika dåligt som honom här, trots att det är hon som blivit utnyttjad och han som utnyttjade.

En länk till ett skärmpdump av blogginlägget (före uppdatering) finns här utifall att inlägget skulle tas bort.

Maximera lyckan, men till vilket pris?

Lise Nordin (MP), Annika Lillemets (MP) och Ludvig Lindström (ordförande Charity International) skriver idag på SvD Brännpunkt att politiker bör jobba aktivt för att maximera lyckan i samhället. Så långt är jag med. Att mäta lycka har gjorts nu i några år som ett sätt att gå ifrån det traditionella nyliberala tänkandet att ekonomisk tillväxt automatiskt maximerar lyckan i samhället. Det är ett bra sätt att se hur en befolkning faktiskt mår som konsekvens av olika demokratiseringsprocesser och andra strukturprogram som Bretton Woods institutionerna kan tänkas trycka på utvecklingsländer, men det är även ett effektivt sätt att se skillnaden inom utvecklade länder där lyckan ibland kan falla vid regeringsskifte eller genomföranden av ny politik.

Däremot, vad jag verkligen hoppas är att dessa författare inte sätter för mycket tillit till Jeremy Bentham och hans utilitarism. Utilitarismen går ut på att den största mängden möjliga kollektiva lycka ska nås i samhället, inte den största delen individuell lycka. Om tre personer därför är extremt euforiska så väger det upp 10 personer som är olyckliga. Det är ett sätt att mäta på som är lite snedvridet, minst sagt. Utilitarismen rättfärdigar dödsstraff och andra brott mot mänskliga rättigheter, så länge det ökar den kollektiva lyckan i samhället. Att därför använda en sådan modell är rent ut sagt farligt. Den ser inte till att öka antalet lycka för var individ, utan det är acceptabelt att vissa lider så länge den maximala lyckan ökas för resten av samhället. (Rättfärdigande av okontrollerad kapitalism?)

Att öka lyckan i samhället, och att använda sig av mekanismer att mäta denna är jag absolut för. Istället för att vända sig till Bentham och 1700-talets utilitarister är dock inte rekommenderat. Istället, fokusera på att ta lärdom av programmet som är nämnt i artikeln - det i Skövde. Min syster är en av studenterna som läser vid detta program, och för var gång hon pratar om vad hon läser blir jag mer övertygad om att det är viktigt att dra lärdom av denna slags kunskap. Mer psykologiska coacher in i politiken, tack!

Min systers blogg finns här. Hon skriver om vad hon lär sig på sitt program och hur hon själv väljer att tillämpa det i sin vardag. Det är en mycket inspirerande och lärorik blogg.

Passivt drickande

Jag har ikväll kollat igenom gårdagens Debatt på SVT med frågeställningen om det bör bli brottsligt för föräldrar att vara berusade inför sina barn. Jag är väldigt glad att denna fråga äntligen blir debatterad eftersom barnen ofta inte får utrymme för sin röst själva och kan därför inte tala för sina egna rättigheter. Att de inte är myndiga och inte kan föra sin egen talan betyder dock inte att de inte har några rättigheter, så det är viktigt att vuxna uppmärksammar och respekterar dem.

Debatten var ganska uppenbart uppdelad i två läger: Föräldrar som anser sig ha rätten att supa inför deras barn om de så behagar; och helnyktra människor, här överrepresenterade av nyktra alkoholister, som i första hand har upplevt ett missbruk. Jag saknade en röst som inte var fullt lika radikal, och hade gärna hört mer av föräldrar som dricker i närvaro av sina barn, men inte för berusning.

Erik Hörstadius var den mest högröstade motståndaren till någon slags lagstiftning som skulle begränsa hans festande inför sina barn. Intressant var dock att han erkände att han själv klassificeras i gruppen "riskbrukare" eftersom han dricker i genomsnitt 2,5 vinflaskor per vecka. Hans poänger var väldigt giltiga; staten ska inte kunna kontrollera alla aspekter av våra liv, och då vi väl släpper in dem i områden som dessa kan linjerna ofta suddas ut vilket kan leda till mer lagstiftning. Jag förstår till fullt hans oro i detta avseende, men problemet här är att hans resonemang är fullständigt baserat på hans rättigheter snarare än hans barns rättigheter. Bara för att han har lyckats föröka sig gör det honom inte automatiskt till en kvalificerad förälder som naturligt kan ta hand om barn på det bästa sättet. Det finns många barn med både pappa- och mammaproblem sedan barndomen som vittnar om detta. Att vara vuxen bör vara att veta bäst eftersom man har haft fler antal år att mogna och reflektera över sitt beteende, men tyvärr är det ofta inte så.

Intressant var också då någon föreslog att om man nu prompt måste dricka, lämna bort barnen till en barnvakt (som man för övrigt skulle jaga mellan himmel och jord om man kom hem och de var apraka) och sup utan barnen, svarade han detta genom att påpeka att ibland, då man är på landet, då är det minsann svårt att hitta en barnvakt för de är ofta i stan. Tamare ursäkt får man leta efter. Om du utsätter dina barn för obehag genom att bli full inför dem och du i vanliga fall löser detta genom att hyra någon att ta hand om dem men denna gång är denna någon otillgänglig, då är alltså den logiska lösningen att kröka på ändå? Personligen skulle jag ha trott att det var att för en gångs skull avstå från alkoholen och se till att ens barn mår bra och känner sig trygga, men uppenbarligen brister min logik där.

Sedan går han vidare till att påstå att det inte är särskilt farligt ändå att dricka inför sina barn, för det brukar inte visa sig som en skada i senare liv ändå. Är inte hela våran alkoholkultur ett skrikande bevis på denna skada som generation efter generation har utsatts för? Statistik som visar på ett ökat snittbruk av alkohol är även ett sådan bevis. Här kan även argumenteras att överhuvudtaget bli full är inte att bruka alkohol, det är att missbruka alkohol. Behöver du ett mer talande bevis än detta argument, fråga då din kropp dagen efter.

Jag förespråkar inte ett helnyktert samhälle som lösning. Det skulle vara trevligt, men det är en utopi, vår kultur är tyvärr alldeles för beroende av alkohol för att införa ett totalförbud. Jag tror att det finns en magisk gräns, ett sunt drickande, där barn och vuxna slipper känna obehag över kalasande människor i närheten och jag tror att den där mamman representerade det (i ord i alla fall, jag vet inte hur hennes alkoholvanor ser ut). Då hon blev tillfrågad om hon drack inför sina barn svarade hon: "Ja, ett glas vin, eller ett glas öl." Inga förklaringar, inget försvar, hon bara konstaterade fakta. För mig är detta ett tecken på ett sunt drickande, hon behöver inte försvara sig eller förklara sig för hon vet att hon inte utsätter sina barn för obehag, eller om det är så att hon gör det så är hon medveten om det och kan ändra på sina vanor. Ingen "rör-inte-min-sup" retorik, inget citerande av 1984 och inget "det är mina barn, jag vet bäst." Alla barn till missbrukare är levande bevis på att föräldrar inte alltid vet bäst.

Om man klarar av att hålla fyllan och barnen separerade, drick på! Dock tror jag att det är väldigt få människor som klarar av att göra det. Vidar Aronsson, ordförande för Ungdomens Nykterhetsförbund (UNF) använde sig av ett väldigt användbart uttryck i debatten - passivt drickande. Detta innebär människor som på något sätt blir påverkade av ditt drickande - före, efter, eller under tiden. Det är användbart för att det öppnar upp supandet från det privata till omgivningen, för det är precis det supande gör; det är extremt få fall där ditt drickande inte påverkar någon annan genom att säga för mycket på fyllan, göra något dumt, eller bara bete sig skumt. För att inte nämna vandalism eller "rolig" fyllestöld av trafikskyltar, trafikkoner osv. Alkohol påverkar inte bara personen som väljer att inta den, utan även omgivningen. Att förneka detta är bara att stänga debatten för ansvarsfullt drickande.

Och för er som undrar om det är okej att hämta sina barn bakis, eller om de känner av ert drickande fortfarande? Självklart gör de det! Barn är mycket mer uppmärksamma än vad vi tror. Som jag ser det handlar denna debatten inte om föräldrarnas rättighet till att få festa, utan barnens rättighet till en alkoholfri tillvaro utan obehag.

Programmet SVT debatt var baserat på denna DN debatt artikel av Madeleine Leijonhufvud.

(Detta inlägg är relaterat till det jag skrev igår.)