Uppdrag Granskning & Nikaben

Jag är glad att Uppdrag Granskning valde att ta upp frågan som håller på att infektera Europa, nämligen den om förbudet av heltäckande slöja dold i form av den omfattande definitionen heltäckande klädsel. Exakt vad jag tycker om förbudet av burka finns på min engelskspråkiga blogg i ett inlägg helt tillägnat belgiens förbud av nikaben. För att sammanfatta det: Jag är totalt emot kvinnoförtryck i alla dess former och färger, men jag finner det mostsägelsefullt att häva ett förtryck genom ett annat fötryck. Debatten måste tas i ett annat forum än det juridiska, nämligen det sociala. Att förbjuda folk att klä sig hur de vill under syftet att de ska få klä sig hur de vill är en paradox, och kommer att leda till att minoriteten som använder sig av dessa heltäckande slöjor, samt deras aktiva eller passiva supportrar, vänder sig mot samhället. En aktiv och öppen dialog måste därför istället föras med muslimer (precis som det måste göras med andra religiösa och icke-religiösa personer) om kvinnoförtryck.

Dessutom så finner jag det fruktansvärt skrämmande hur staten i detta fall skulle gå in i våra liv till den graden att de bestämmer hur vi ska gå klädda. Staten har ingenting där att göra. Jag ser nödvändigheten att av hygeniska skäl förbjuda folk från att gå nakna, men utöver det så tycker jag att det ska vara upp till var individ att bestämma hur han eller hon vill gå klädda. Att gå längre än så är ett övertramp av staten.

Specifikt med programmet tyckte jag att det var ett problem att det framställdes som att problemet med heltäckande klädsel låg på kvinnorna som valde att bära den, och inte på samhällets attityd i stort. Att kvinnorna inte lyckas skaffa jobb och tvingas att leva på bidrag framställdes som att detta var ett val av kvinnorna. Personer i programmet sa att kvinnorna måste prioritera: Jobb eller klädsel. Jag inser att detta förmodligen är en spegling av vad samhället tycker och tänker, och att diskussionen därför även måste fokusera på att rikta om problematiken. Genom att lägga ansvaret för deras utanförskap på kvinnorna själva så utsätts de för en dubbel skuldbeläggning. Först får de känna skuld av sin egen religion över sin sexualitet. När de sedan försöker ta bort denna skuld genom att bära heltäckande klädsel så lägger vårat samhälle skulden på kvinnorna för att de inte klarar av att skaffa jobb. Någon mer än jag som ser ironin i detta? Kvinnorna hjälps inte av denna dubbla skuldbeläggning, tvärtom. Var de än vänder sig i samhället så har de ingen hjälp, var finns vägen till ett bättre liv i detta?

Jag hade också önskat att Uppdrag Granskning hade gått djupare in i debatten och faktiskt tagit med någon politiskt tänkande person som var för förbudet av nikaben. Debatten och alla dess motsägelser hade kunnat undersökas djupare. Det finns en fundamental paradox (som tidigare argumenterat) i förespråkandet för ett förbud av nikaben, men även ett problem med fortsatt kvinnoförtryck inom den muslimska kulturen. Dessutom, hur kan man skilja på kvinnor som är förtryckta och kvinnor som själva har valt heltäckande klädsel utan utomstående påtryckningar. (Ni som argumenterar att alla som har heltäckande klädsel står under muslimskt kvinnoförtryck kan här börja fundera över implikationen med smink, rakande av kroppsdelar, husfruar bland annat.) Debatten är lika nyanserad och djup som den om prostitution. Denna mer nyanserade debatt kan nog vara bra för en senare tidpunkt dock. Uppdrag Granskning har trots allt bara en timmes sändningstid och då är det bra att täcka så mycket som möjligt så att så många som möjligt blir insatt i frågan.

Sverigedemokraterna och (o)verkligheten v.2.0

För att fortsätta diskussionen som påbörjades i mitt senaste inlägg om Sverigedemokraterna och deras ogenomförbara politik så tänkte jag peka till denna artikel.

Frankrike har nyligen fått väldigt stor uppmärksamhet i media på grund av deras fruktansvärda behandling av Romer inom landets gränser. Några gånger per vecka kommer det fram nytt bevis att romerna har aktivt diskriminerats av den franska staten mot europeisk lag. I artikeln ovan säger EU:s justitekommissionär Viviane Reding att Frankrike har gått för långt, de har diskriminerat ett folkslag på grund av deras etniska tillhörighet och detta är inte acceptabelt i EU. Frankrike kan nu kommas att dras inför domstol.

Om ändock det har tagit sin lilla tid så tyder detta på att tumskruven har börjat dras åt. Frågan är om EU samt andra rättsorgan (internationella domstolen för mänskliga rättigheter t ex.) kan ignorera frågan om förbudet av burkan och niqaben för evigt. Ett lagförslag som är uppenbart pekad mot den muslimska befolkningen inom EU, ett lagförslag som tyvärr har ökat i popularitet inom EU, men som fortfarande fördöms av 2/3 av befolkningen i USA. Rätt till kultur och rätt till religion finns inskrivna i de mänskliga rättigheterna och det är lätt att argumentera att rätt till religiösa symboler tillhör dessa två rättigheter.

För ett mer utförligt argument till varför jag är emot burka- och niqabförbudet, gå till min engelskspråkiga blogg och läs detta inlägg skrivet i april detta år.

Som jag även tidigare har sagt på twitter: Om vi ska förbjuda heltäckande klädsel i kvinnoförtryckets namn, följer det inte logiken att även förbjuda andra kvinnoförtryckande symboler, t ex. hemmafruar?

Sverigedemokraterna och (o)verkligheten

Sverigedemokraterna är ett parti som personifierar hela det här talesättet "mycket snack, lite verkstad." Förvisso har partiet inte fått en sportslig chans att verkligen gå in i verkstaden, men det är oväsentligt. Jimmie Åkesson & co för en politik som helt enkelt är ogenomförbar.

Till att börja med så är deras budget grovt missberäknad. Finansminister Anders Borg (som har fått väldigt mycket beröm för sina kunskaper utomlands och i Sverige) har kritiserat SDs budget som felaktigt beräknad. SD har, inte helt oväntat, överskattat besparingarna som kan göras på att införa restriktioner mot invandring och genom att kasta ut de invandrare som redan finns i Sverige. Borg säger om Sverigedemokraterna att "De verkar ha både dubbel- och trippelräknat sina besparingar på invandringen." En grov missberäkning som kommer att leda till att många av de reformer som SD vill genomföra inte skulle gå att genomföra på grund av att finanserna helt enkelt inte räcker till.

Utöver Sverigedemokraternas oförmåga att räkna matte så har en rapport kommit ut som visar att många av Sverigedemokraternas lagförslag skulle bryta mot diverse olika konventioner och lagar som finns internationellt. Skulle SD alltså få tillräckligt med mandat i riksdagen i framtiden skulle deras lagförslag helt enkelt inte kunna upprätthållas, för de strider mot mänskliga rättigheter som anses vara grundläggande och universella. SD uppmanar även brott mot den svenska grundlagen. Att totalt bortse från den skulle vara att göra Sverige till en diktatur, och att ändra den är en process som omfattar två riksdagsbeslut med ett folkval mellan dessa beslut. Inte direkt något man gör över en natt.

Sverigedemokraterna förespråkar en fantasi, en, enligt dem, utopi där vita människor kan leva, kvinnor är reproduktiva maskiner och männen jobbar hårt för att försörja dem. I mina öron låter det mer som en dystopi än någonting annat. Ett samhälle där människor inte får vara individer, utan måste hålla sig till hårt inramade roller som vi har att uppfylla.

Intressant nog så påminner den här beskrivningen mig om något annat. Ett samhälle där folk uppfyller roller staten har pressat på dem, alla ska vara samma och staten har den yttersta beslutsmakten. Denna form av statsskick kastades ut ur Europa i början av 90-talet i och med Sovjetunionens fall. Den finns fortfarande kvar i olika former runt om i världen - Latinamerika och Kina bland annat. Ja, det är kommunismen jag talar om. Sverigedemokraternas samt bolsjevikernas politik må, för vissa (om än människor som tillhör totalt olika läger på det politiska spektrumet), verka som en fantastiskt bra idé. Det är också just det det är - en idé och ingenting annat. Politiken och ekonomin är inte genomförbar i längden.

Tänk efter ännu en gång, och som jag har uppmanat alla väljare tidigare oavsett om du röstar på ett etablerat parti eller inte, peta på hålen i politiken! Det är först så man får reda på om ens folkvalda representanter kommer att låta dessa hål infekteras och fyllas med var eller om de kan fungera som det plåster som kan bygga bryggor över de svaga delarna i sin egna politik.

"Kvinnan Mona Sahlin" och mediedrevet

Margareta Winberg (S), fd jämställdhetsminister skriver om medias skildring av Mona Sahlin på SVT Debatt. Ja, Sahlin har fått utstå mycket negativ kritik i media, hennes ledarskapsförmåga har ifrågasatts och idiotiska saker som skulle ha lämnats i det förflutna (läs Toblerone) har försökts att trissas upp på nytt.

Sahlin är dock statsministerkandidat. Självklart måste media ifrågasätta om denna kvinna är passande som regeringschef. Reinfeldt mfl. har suttit snart en hel mandatperiod och skickligt manövrerat Sverige igenom en väldigt svår finanskris. Regeringsdugligheten är det få som ifrågasätter, däremot politiken bör granskas, och det gör den också. Senast igår blev Reinfeldt hårt pressad angående sjukförsäkringsreformen i partiledardebatten, och han klarade det inte alls galant, förhoppningsvis ett tecken på att han och hans kolleger inser att detta ämne kanske måste ägnas lite ytterligare tid åt.

Problemet med Mona Sahlin är inte att hon är kvinna, som Winberg verkar föreslå då hon skriver "Men frågan om valet handlar ju om något annat än mer eller mindre konstruerade opinionssiffror och ett verkligt konstruerade drev mot kvinnan Mona Sahlin" (min kursiv). Att inkludera det lilla ordet implikerar här att folket skulle ha något problem med att Mona Sahlin är kvinna och statsministerkandidat. Något som Winberg sedan i skriver uttryckligen i sista paragrafen. Trots att det säkert finns konservativa sexister som har svårt att acceptera att kvinnan även hör hemma utanför köket så har inte kritiken mot Sahlin varit att hon har varit kvinna eller ens antytt att det är det som är problemet. Kritiken har istället varit om hon, som leder det rödgröna blocket, verkligen kan hålla samman en regering då hon inte ens kan hålla samman den koalitionen. Om ändock miljöpartiet verkar vara med på att kompromissa fram ett alternativ till Alliansen så är Lars Ohly knappast det. Gång på gång har han och de rödgrönas gemensamma förslag blivit överkörda av partikongressen. Senast i förrgår lovade Ohly till DN att det rödgröna samarbetet inte kommer att vara annat än vänster. Med miljöpartiet som socialliberalt alternativ med ursprung i det borgerliga så har jag svårt att tänka mig att deras "vara vänster" är samma som Ohlys och vänsterpartiets "vara vänster." Det är alltså inte Mona Sahlin, kvinnan, eller den socialdemokratiska ledaren som egentligen ifrågasätts. Det är Mona Sahlin, statsministerkandidat och koalitionsledare som ifrågasätts, och på de två punkterna har hon inte visat sig lika stark som Fredrik Reinfeldt. Orsaken behöver inte ens nödvändigtvis vara hennes ledarförmåga, utan kan ha att göra med att viljorna i det rödgröna blocket helt enkelt är för olika och viljan att kompromissa är inte lika stor. Det måste vara svårt som ledare för Sveriges historiskt sett största parti att kompromissa bort ledarskapet efter så länge.

Att automatiskt anta att problemet "det borgerliga mediasverige" och "anonyma sossegubbar" har med Mona Sahlin är att hon är kvinna är att själv öka problematiken. Genom att ställa Sahlin och andra kvinnor i denna offerroll förstärks bara bilden av det hela kvinnliga könet som svagare. Det är att skjuta sig själv i foten. Att också förklara Sahlins dåliga förtroende med att hon är kvinna är att förenkla problemet, något som inte hjälper det rödgröna blocket att samla anhängare. Varje parti och block måste ta hand tag i sina problem. Det finns svagheter och styrkor i båda blocken, och det beror inte enbart på kön.

Att sen jämföra Sverige med Brasilien är en väldigt märklig jämförelse. Brasilien är ett land med stor fattigdom som har varit i så grova finansiella problem att de har lånat pengar av den internationella valutafonden som traditionellt har krävt mindre statlig investering för att få ordning på ekonomin vilket har resulterat i att ett välfärdssystemet har fått lida. Sverige är inte i samma situation. Vi har en av världens starkaste välfärdssystem. Privat sjukvård i Sverige betyder inte samma sak som den gör i Brasilien. I Brasilien har sjukvården inte hållit samma standard som i Sverige, faktum är att Brasiliens sjukvårdssystem har så högt tryck på sig att en stor del av det ses som undermåligt. Därför har ett privat alternativ utvecklats så att de som kunde betala fick bättre kvalitet på sjukvården. I Sverige utvecklas en privat sjukvård för att den offentliga inte har tillräckligt med platser, inte för att kvaliteten inte är tillräckligt hög. Den privata sjukvården tar bort en del av bördan för den offentliga och ser till att gamla som unga, rika som fattiga, alla i Sverige, slipper vänta lika länge på att få den vård de behöver. Kvaliteten i den offentliga sjukvården förblir den samma, om inte bättre på grund av mindre tryck.

Sverige är inte Brasilien, på samma sätt som Sverige är inte USA, eller Ryssland, eller något annat land i världen förutom Sverige. Att därför jämföra dessa två länder som har helt olika utgångspunkt, historia och ekonomi är bara att vrida bilden av verkligheten.

Uppdrag Granskning & Euro Orphans

Gårdagens Uppdrag Granskning var hjärtskärande utan tvekan. Att människor ska tvingas emigrera för att försörja sin familj är helt förskräckligt. Dock att marknadsföra det och prata om det som "baksidan av RUT-avdraget" är inget annat än politisk propaganda. Vad har RUT-avdraget att göra med att kvinnor och män tvingas flytta från sitt eget land för att kunna tjäna ihop tillräckligt med pengar för att försörja sina barn?

Hur man än vrider och vänder på det, så är det inte RUT som är boven i dramat. Att det har skapat mer städjobb hindrar inte det faktum att dessa människor kan inte försörja sig i sitt eget land. Skulle de inte flytta till Sverige skulle de, tyvärr, tvingas att flytta någon annanstans. Som Alens mamma hade gjort tidigare, hade de kanske istället åkt till Irland. Skälet att de kommer till Sverige är att de får bättre betalt.

Det här är inte "baksidan av RUT-avdraget" som SVT/Uppdrag Granskning har skrivit. Det är baksidan av den ekonomiska krisen och länder i fattigdom. Detta är inte något nytt. Nannies och maids (barnflickor och hushållerskor) har blivit importerade till USA från Asien, Latinamerika och Afrika i flera decennier utav precis samma skäl, de får bättre betalt där och kan på så sätt skicka hem pengar så att deras barn kan få tillgång till skolgång, rent vatten, hela kläder och mat.

De kvinnor som kommer till Sverige, eller USA, och jobbar svart, det är där problemet ligger. Dessa kvinnor har ofta få (om de inte är helt utan) rättigheter och lever väldigt osäkert. Speciellt kvinnor som lever illegalt, vilket europeiska medborgare inte gör i Sverige. Europeiska medborgare är dessutom under EU-lag garanterade samma rättigheter som det EU-land de befinner sig i. Det är på svartjobben resurserna och energin bör placeras, för att se till att dessa kvinnor har en tryggad framtid och inkomst. RUT-avdraget har delvis gjort detta möjligt genom att dra en stor del av industrin till den lagliga, reglerade sektorn. På grund av RUT har många av dessa kvinnor som invandrar för att arbeta fått det bättre, genom att ge dem vissa rättigheter. Sedan om dessa rättigheter är tillräckliga, det är en helt annan debatt, och en som absolut ska tas.

Är det någon som eventuellt bär ansvar, som någon påpekade på twitter, så är det bankerna som uppmanade folk att låna över sina tillgångar. Svenska banker var med om detta, och ska stå skyldiga till den graden de faktiskt är det. Men var kommer RUT in i detta? Ingenstans.

Lisa Magnusson skriver på Aftonbladet att RUT-debatten ställer kvinnor mot kvinnor. Detta är precis vad Uppdrag Granskning gjorde igår. En riktigt ful taktik där kvinnorna som utnyttjar RUT-bidraget ska skämmas för att de utnyttjar den "stackars arma varelsen" från Lettland eller Polen. Låt oss inte nu glömma att detta val att flytta till Sverige är ett aktivt val taget från den "stackars arma varelsen." Detta val skulle inte vara nödvändigt om kvinnorna inte blev tvungna att flytta på grund av ekonomiska omständigheter, men det är likaväl inte svenska kvinnors fel att banker misskötte sig och att en finanskris hände. Varför ska de då känna skuld och skam? Jag tyckte kvinnornas svar i programmet var rätt, och modigt. De erbjuder jobb. Det är förskräckligt att mödrar slits från sina barn under sådana omständigheter, men de skulle inte tveka en sekund på att göra samma sak för deras barn om det så krävdes. Det handlar om, som en av de kvinnorna som lärde sig svenska i syfte att åka dit och jobba sa, att leva och inte att endast existera.

Om något tyckte jag Uppdrag Granskning visade hur viktiga dessa underhållsjobb är, inte bara för svenska familjer, men även, uppenbarligen, för utländska. Vi måste jobba för att se till att dessa kvinnor och män som kommer till Sverige för att arbeta får den bästa möjliga tiden i landet trots omständigheterna. Vi måste se till att de får de rättigheter de förtjänar, som var tredje vecka ledigt för att hälsa på familjen. (Här kan svenska kvinnor och män som känner sig träffade skämmas.) Och vi kan gärna se till att vi tar de ekonomiska åtgärderna som är möjliga för att åter stimulera ekonomin i dessa utsatta länder. Vad vi inte måste göra är att problematisera ett avdrag som inte är ett problem, åtminstone inte i detta syfte.

Godkänt betyg overall på granskningen, men fy skäms för att problematisera RUT!
Avsnittet kan ni se här

Liberalism, den nya trenden

Det verkar vara populärt att häva att man är liberal. I en debatt mellan Peter Eriksson, språkrör för Miljöpartiet (MP) och Maud Olofsson, partiledare för Centerpartiet (C), hävdade båda att de var liberaler. SvD rapporterar att Peter Eriksson hävdar att MP är demokratiskt liberala. Som skribenten Rayman senare kommenterar, så är väl det inte särskilt unikt eller konstigt i och med att den liberala demokratin står som grundpelare i vårt samhälle. Skulle Eriksson och MP vara icke-liberala inom demokratifrågan så skulle de vara för diktatur, eller någon slags form av envälde. Inget parti som vill ha röster skulle gå ut med en något sådant och skulle förmodligen inte ens delta i den demokratiska processen. Att därför hävda, som ett parti som har varit involverat i den demokratiska processen i några decennier, att man är demokratiskt liberal, blir något av en tautologi. Det är ett knep för att verka mer attraktiv för väljarna då sex av tio (enligt SvD, artikel ovan) identifierar sig som liberal.

Liberalismen är förvisso mångfaldig. Man kan vara ekonomiskt liberal, socialliberal eller liberal inom enskilda områden. Liberalismen är bred, spektrumet är brett. I centrum står individens frihet: Talfrihet, valfrihet, åsiktsfrihet etc. Liberalismen i dess grundform gör heller ingen skillnad på kön, sexualitet, etnisk tillhörighet och andra slags sociala grupperingar. Alla är vi individer och som individer förtjänar vi samma rättigheter och möjligheter. De flesta som lever i ett demokratiskt samhälle är mer eller mindre liberal, mer på vissa punkter än andra.

Eriksson hävdade i den debatten att könskvotering var liberalt eftersom jämställdhet är liberalt. Som liberal feminist, jämställdhetskämpe eller vad för slags fack ni vill stoppa mig i så har jag en stark åsikt om precis hur icke-liberalt könskvotering är. Istället för att öka valfriheten så minskar den valfriheten. Personer blir anställda eller tillsatta på vissa positioner för att de tillhör ett visst kön, inte p.g.a. deras kompetens. Visst, det kan vara så att könskvotering öppnar upp för möjligheten att anställa de fruktansvärt kompetenta kvinnorna som ofta blir ignorerade idag då höga positioner öppnas upp. Men det är inte liberalt, och det ska inte kallas det heller. Att försöka vrida till ett hämmande av valfriheten till något liberalt är inget annat än en billig PR-kupp för att försöka framstå som något man inte är. Förklara istället varför det är viktigt att, för tidsbegränsad period, införa vissa restriktioner för att avancera jämlikheten i samhället. Att göra tvärtom ses bara som en genomskinlig lögn.

PR är viktigt, och som jag skrev i mitt inlägg om Ohly igår, så är även ordval det. Att försöka argumentera sig till en definition av ett ord som går rakt emot ordets innebörd för att kunna sätta den etiketten på sig själv kommer dock i slutändan att vara kontraproduktivt, för att inte nämna att det kommer att uppfattas som ännu ett falskt politikertrick.

Vikten av Ordval

Lars Ohly sa igår under en intervju i TV4-programmet Almedalen Direkt att alla människor har rätten till att vara sjuka. I soffan där jag låg, mörbultad och trött efter en lång arbetsdag, ryckte jag till. "Rätten att vara sjuk?" Den retoriken låter så fel. Vill folk inte vara friska?

Jag förstår absolut vad Ohly pratar om. Människor måste i ett samhälle ha rätten till att kunna få vara hemma om de inte kan arbeta p.g.a. sjukdom och de bör även ha rätten till en ersättning av staten då de är inkapabla till att arbeta p.g.a. sjukdom. Det är detta vi betalar skatt för, ett välfärdssamhälle som ska kunna ge tillbaka till oss då vi behöver det.

Samtidigt tycker jag också att det var fruktansvärt klumpigt uttryckt. "Rätten till att vara sjuk" pekar direkt på en politik som är fokuserad på omhändertagande då personerna redan har blivit sjuk, en politik som grundar sig på stöd då skadan redan är skedd. En politik som representerar mycket av vad vänsterpartiet står för. Det kan vara så att det inte var en olycka att Ohly valde just de orden.

Ordval är viktigt. Det förmedlar vad man representerar. Att föredra ett ord framför ett annat kan lägga vikt på en speciell del av en policy, eller ge ett helheltsintryck av ämnet man behandlar. Genom att Ohly valde att säga "Rätten att vara sjuk" istället för "Rätten att vara frisk" eller kanske till och med "Möjligheten att vara frisk" har han visat på den politiken han vill föra. Istället för att satsa på friskvård och förebyggande metoder har han visat att han har tänkt att satsa då människor redan har blivit sjuka.

Självklart blir människor sjuka, hur mycket resurser som än pumpas in i förebyggande syften, och då ska det finnas ett skyddsnät. Dock, för människors eget välbefinnande, bör diskussionen handla om hur vi hindrar att vi hamnar i sjukdom överhuvudtaget. Hur förebygger vi utbrändhet? Hur ser vi till att svininfluensan inte sprids lika snabbt? Hur pass bra för den övergripande hälsan är en garanterad friskvårdstimme för personal? Det är frågor vi ska satsa på.

Människor vill vara friska. Jag tror genuint att ingen går in och arbetar frenetiskt med målet att bli utbränd. Ingen önskar heller det på någon annan. Därför måste resurserna riktas mot att förebygga sådant, att se till att ingen behöver hamna i situationen där de blir utbrända eller långtidssjukskrivna av fysiska skador. Det handlar inte om samhällets produktionshastighet eller att förebygga ett utnyttjande av välfärdssystemet. Det handlar om välmående bland folket. Eller som min mor sade: Det handlar om friskvård. Lars Ohlys ordval, avsiktliga eller ej, tyder på att det inte handlar om friskvård för honom.