Uppdrag Granskning & Nikaben

Jag är glad att Uppdrag Granskning valde att ta upp frågan som håller på att infektera Europa, nämligen den om förbudet av heltäckande slöja dold i form av den omfattande definitionen heltäckande klädsel. Exakt vad jag tycker om förbudet av burka finns på min engelskspråkiga blogg i ett inlägg helt tillägnat belgiens förbud av nikaben. För att sammanfatta det: Jag är totalt emot kvinnoförtryck i alla dess former och färger, men jag finner det mostsägelsefullt att häva ett förtryck genom ett annat fötryck. Debatten måste tas i ett annat forum än det juridiska, nämligen det sociala. Att förbjuda folk att klä sig hur de vill under syftet att de ska få klä sig hur de vill är en paradox, och kommer att leda till att minoriteten som använder sig av dessa heltäckande slöjor, samt deras aktiva eller passiva supportrar, vänder sig mot samhället. En aktiv och öppen dialog måste därför istället föras med muslimer (precis som det måste göras med andra religiösa och icke-religiösa personer) om kvinnoförtryck.

Dessutom så finner jag det fruktansvärt skrämmande hur staten i detta fall skulle gå in i våra liv till den graden att de bestämmer hur vi ska gå klädda. Staten har ingenting där att göra. Jag ser nödvändigheten att av hygeniska skäl förbjuda folk från att gå nakna, men utöver det så tycker jag att det ska vara upp till var individ att bestämma hur han eller hon vill gå klädda. Att gå längre än så är ett övertramp av staten.

Specifikt med programmet tyckte jag att det var ett problem att det framställdes som att problemet med heltäckande klädsel låg på kvinnorna som valde att bära den, och inte på samhällets attityd i stort. Att kvinnorna inte lyckas skaffa jobb och tvingas att leva på bidrag framställdes som att detta var ett val av kvinnorna. Personer i programmet sa att kvinnorna måste prioritera: Jobb eller klädsel. Jag inser att detta förmodligen är en spegling av vad samhället tycker och tänker, och att diskussionen därför även måste fokusera på att rikta om problematiken. Genom att lägga ansvaret för deras utanförskap på kvinnorna själva så utsätts de för en dubbel skuldbeläggning. Först får de känna skuld av sin egen religion över sin sexualitet. När de sedan försöker ta bort denna skuld genom att bära heltäckande klädsel så lägger vårat samhälle skulden på kvinnorna för att de inte klarar av att skaffa jobb. Någon mer än jag som ser ironin i detta? Kvinnorna hjälps inte av denna dubbla skuldbeläggning, tvärtom. Var de än vänder sig i samhället så har de ingen hjälp, var finns vägen till ett bättre liv i detta?

Jag hade också önskat att Uppdrag Granskning hade gått djupare in i debatten och faktiskt tagit med någon politiskt tänkande person som var för förbudet av nikaben. Debatten och alla dess motsägelser hade kunnat undersökas djupare. Det finns en fundamental paradox (som tidigare argumenterat) i förespråkandet för ett förbud av nikaben, men även ett problem med fortsatt kvinnoförtryck inom den muslimska kulturen. Dessutom, hur kan man skilja på kvinnor som är förtryckta och kvinnor som själva har valt heltäckande klädsel utan utomstående påtryckningar. (Ni som argumenterar att alla som har heltäckande klädsel står under muslimskt kvinnoförtryck kan här börja fundera över implikationen med smink, rakande av kroppsdelar, husfruar bland annat.) Debatten är lika nyanserad och djup som den om prostitution. Denna mer nyanserade debatt kan nog vara bra för en senare tidpunkt dock. Uppdrag Granskning har trots allt bara en timmes sändningstid och då är det bra att täcka så mycket som möjligt så att så många som möjligt blir insatt i frågan.