Den dolda rasismen

Annika Hamrud och Elisabeth Qvaford kommer att komma ut med en bok som heter Svensk, Svenskare... Ett reportage om Sverigedemokraterna. De har under sommaren följt Sverigedemokraternas politiker och undersökt deras retorik. Nu har de skrivit ihop det till en bok som visar hur Sverigedemokraterna ändrar formuleringen kring invandrardebatten. Det finns sammanfattat i en debattartikel på SVT här.

Som jag har nämnt tidigare så är det viktigt hur man formulerar debatter i media, men även privat. Formuleringen sätter ramen för debatten och en riktigt bra retoriker kan få oss att tänka på saker, till och med vilja ha saker, utan att säga det rakt ut. Formuleringar kan dölja lika mycket som de avslöjar och har man inte detta i åtanke då man läser tidningen så kan man lätt missa halva debatten.

I detta fall så lyckas Sverigedemokraterna, genom att omformulera debatten, att dölja det rasistiska budskapet. Ibland lyckas de med det bättre, ibland sämre. Faktum är att ord som "invandringskritisk" låter mycket bättre bland oss Svenssons än "främlingsfientlig," men budskapet är precis detsamma. Dock då ett ord låter mindre aggressivt än vad det egentligen är har vi lättare att anamma detta språk själva och börja använda ramarna för invandringspolitiken som Sverigedemokraterna har satt upp. Detta är självklart något som partiet vill, som de strävar efter. Det skulle ta invandringsdebatten till en nivå där man öppet kunde prata om rasistisk politik, men bakom "snälla" ord. Debatten skulle bli accepterad i samhället, och genom dessa mindre aggressiva ord så skulle vi kunna vara öppna rasister, om ändock inte uttalade sådana.

Den här boken kommer att hamna på min önskelista inför julen och jag rekommenderar att andra läser den också. Om vi ska bekämpa de främlingsfientliga strömmarna som finns i samhället måste vi vara medvetna om hur debatten förs. Framförallt måste vi vara väldigt rädda för att låta de främlingsfientliga sätta ramarna för debatten, för om de får göra det så sker debatten på deras villkor.

Detta är inte att säga att vi inte ska ta debatten. Det är viktigt att hålla den vid liv så att Jimmie Åkesson & co inte kan spela martyrer på samma sätt som de gör idag. Dessutom tror jag fortfarande att om debatten tas kommer Sverigedemokraternas politik att skalas av, lager för lager, och visa den rasistiska kärna som finns där. Vi måste bara passa oss för att göra rasismen snällare.

Samtycke vid sex

Det är inte ofta jag och Beatrice Ask är överens, men då det kommer till detta är definitivt på samma spår.

Jag vet att det är väldigt kontroversiellt att insistera på uttalat samtycke då det kommer till sex, men jag tror att i detta fall behövs det. Det är alltför lätt att anta att personen vill ha sex då man själv är inne på det spåret. Dessutom, om man från början har en tveksam kvinnosyn så kan man ofta se en viss motsträvighet som ett tecken på kvinnans skyddande av sin oskuldshet, eller tillskriva det ett beteende som kvinnan ofta tycks anta - att spela svårfångad. Svaret på detta tycks för många att vara att pressa lite extra hårdare, att anta beteendet som en utmaning. I detta fall finns inte heller något uppsåt för att begå ett brott; något som ofta fokuserats på innan.

Precis som Nils Petter Ekdahl påpekar i artikeln ovan så är samtycke centralt för ett våldtäktsbrott; det ska vara den sexuella kränkningen som står i fokus, inte uppsåtet, eller bristen därav.

Många är oroliga att detta kommer att leda till ett system som kvinnorna missbrukar, att karlar kommer att anmälas för hämnd eller något liknande. Jag skulle ljuga om jag påstod att möjligheten inte finns där; oroet är väldigt realistiskt och hotet finns där. Det finns karlar idag som anmäls trots att de inte begått ett brott, men detta händer inom alla brottskategorier, inte enbart våldtäktsmål, och sanningen återstår fortfarande att majoriteten av våldtäkter som anmäls inte får något slags beslut, och endast lite över en tiondel får ett åtalsbeslut (se BRÅ för statistik). Då är inte ens det stora antalet mörkertal (sexualbrott som inte anmäls) nämnda.

Intressant är dock att SvD här enbart talar om att kvinnan ska ge sitt samtycke. Är detta ett annat fall av könsseparerad media, eller är det en konsekvens av retoriken som makthavarna använder? Många verkar tro att kvinnor är de enda som kan utsättas för sexuella övergrepp, men detta är inte sant. Det finns fall från utomlands där karlar har blivit utsatta för vad som klassificeras som våldtäkt efter att kvinnor har stoppat Viagra eller liknande substanser i deras drinkar och sedan närmat sig dem. Klart, kvinnor är i majoritet då det kommer till att bli utsatta för våldtäkter och sexuella övergrepp, men det finns män som utsätts för dem också. I motsats till vad som verkar vara det underliggande antagandet så är inte karlar alltid redo. Är inte deras samtycke minst lika viktigt?

Kvinnan som offer

Camilla Wagner skriver väldigt övertygande om kvinnan som offer för dubbelbestraffning och pekar på att det finns en fara i sig att ignorera det faktum att kvinnor faktiskt är offer för diskriminering i särskilda situationer. Jag håller med henne fullt ut. Det finns en fara i att ignorera att kvinnor ofta kommer från en särskilt utsatt ställning i samhället.

Det här är en av de största motsägelserna, enligt mig, när det kommer till den feministiska debatten, och temat i min dissertation. Att måla kvinnor som offer är farligt, för som jag argumenterade igår, det gör dem till viljelösa dockor som blir styrda hit och dit av patriarkatet, till synes utan något som helst självbestämmande. Att ignorera kvinnors handlingskraft är att förpassa dem till samma könsroller som den feministiska rörelsen kämpar för att rasera.

Samtidigt, ignorerar man det faktum att kvinnor faktiskt är förtryckta inom många områden i samhället så ger man upp möjligheten att ifrågasätta dessa maktstrukturer som förtrycker kvinnor. Genom att låtsas om att problemet inte finns så kommer man aldrig att kunna tilltala de problemen som finns i samhället, och riskerar då att fortsätta i samma mönster som alltid. För att ett problem ska kunna övervinnas behövs en bred debatt kring ämnet. Precis samma fara uppstår då en debatt bara förs enligt en speciell ram utan något utrymme för andra åsikter. Ironin här ligger i att hela den feministiska debatten är baserat på en offermålning. Rörelsen skulle inte existera eller vara trovärdig om vi inte antog att kvinnor är offer på ett sätt eller annat.

Dock, att påstå att

DEN MISSHANDLADE kvinnan är offer för misshandel. Skulle samma personer då hävda att kvinnan själv kan välja om hon vill vara offer eller inte? Olyckligtvis är svaret inte så självklart nej. Det finns de som inte förstår att ett teoretiskt val inte alltid är detsamma som ett verkligt alternativ.

är att förenkla offermålningen radikalt. Liz Kelly är en erkänd författare inom könsbaserat våld (se Surviving Sexual Violence (Feminist Perspectives)
) som gång på gång pekar ut faran med att anta att kvinnor som utsätts för våld enbart är passiva offer. Trots att kvinnorna i fråga inte kan fysiskt förhindra våldet, så finns fortfarande en grad av motstånd från deras håll; genom att kämpa emot, eller kanske att inte kämpa emot, genom andra små tecken på motstånd som sker utanför misshandelssituationerna. Att därför anta att kvinnorna automatiskt är passiva offer är att håna de små handlingar de tar för att protestera mot det könsbaserade våldet de utsätts för.

Det är en hårfin linje som den feministiska debatten vandrar på. Att offermåla eller att inte offermåla, det är frågan. Dock så bör var person som är insatt i denna debatt, eller vill vara, vara medveten om den stora motsägelsen som existerar inom denna debatt. Genom information kan vi vandra denna linje och förhoppningsvis hitta en bra balans.

Könsseparerad Media

Någonting som slår mig kraftigt ibland då jag läser nyheterna är hur pass annorlunda kvinnor och män porträtteras i media. Den här artikeln från DN behandlar Wikileaks nyligen släppta material om kriget i Afghanistan. I ingressen står detta: "Amerikansk militär har dödat närmare 700 civila irakier vid vägspärrar, enligt de hemliga krigsdokument som släppts via Wikileaks. Bland de dödade finns förståndshandikappade, barn och kvinnor." Notera här hur kvinnor blandas ihop med barn och förståndshandikappade, som om de alla skulle ha samma självbestämmandeförmåga.

Min disseration handlar om kvinnor i konflikt, och är det något jag har lärt mig av den stora mängden läsning jag har gjort inför den är att kvinnor är lika aktiva som män i krig, om än inte genom våld. De sköter den reproduktiva ekonomin (det lilla samhället, barnskötsel och även ekonomin inom hushållet). De är lika mycket delaktiga till krigets framskridande som männen. I många fall är de även delaktiga inom militären, måhända inte just i detta sammanhang, men i många andra sammanhang. Att därför jämställa kvinnor med barn och förståndshandikappade som inte kan ta hand om sig själva, som inte har ett lika stort självbestämmande eller ansvar, är att effektivt göra dem handlingslösa. Det är även att underminera den inverkan kvinnor har för att stå emot konflikt. Att se kvinnor enbart som passiva offer ställer dem på sidlinjerna i en konflikt, inkapabla till att göra något annat än att observera.

FN hävdar att kvinnor är viktiga, till och med huvudsakliga, för återuppbyggnad av stater efter konflikt och för fredsbevarande. Detta är i och för sig även det baserat på könsroller (se Shepherd, 2008, Gender, Violence and Security : Discourse as Practice), men det leder åtminstone till en involvering av kvinnor i fredsbevarande och återuppbyggande. Det leder dem från den antagna passiva rollen till en aktiv roll.
DN, å andra sidan, väljer att plocka bort kvinnors självbestämmande och reducera dem till handlingslösa dockor. Värt att fundera över kan även vara varför DN verkar tycka att civila kvinnors liv är mer värda än civila mäns liv.

Framtiden för EUs jordbruk

Det pågår en debatt just nu i svensk media om medlemsavgifterna till EU. EU-minister Birgitta Ohlsson vill minska medlemsavgifterna till EU. Samtidigt anser förbundsordföranden för Lantbrukarnas Riksförbund att Sverige förlorar på att driva en politik som kräver minksat jordbruksstöd.

Det senare må vara delvis rätt. EU grundades med jordbruk som en viktig del av den Europeiska gemenskapen. Samarbetet var, och är, beroende av denna gemensamma jordbrukspolitik. Sverige, genom att trycka på att minska jordbruksstödet, kan bli tvungen att tampas med stor opposition från länder som Frankrike, Spanien, Grekland och Portugal som får ett stort stöd genom den gemensamma jordbrukspolitiken. Dock så återstår faktum att den gemensamma jordbrukspolitiken har fått utstå en rad kritik från olika håll, och som en konsekvens av detta, har gjorts om och andelen procent av EUs totala budget som går till jordbruk har minskats drastiskt. Taxan på jordbruksprodukter har historiskt varit fruktansvärd orättvis och slagit hårdast på utvecklingsländer som ofta har stora jordbrukssektorer och är beroende av inkomsterna från denna sektor.

Frågan som egentligen är relevant här, förutom hur rättvist det är att EU genom sin gemensamma jordbrukspolitik slår ut jordbrukssektorer i utvecklingsländer, är åt vilket håll EU bör utvecklas. För tio år sedan introducerades en gemensam valuta och sedan dess har steg tagits mot en gemensam säkerhetspolitik, en gemensam utrikespolitik och en större integration. EU öppnar samtal med länder som förmodligen aldrig fanns på kartan för ett samarbete då en europeisk gemenskap bildades för drygt 50 år sedan. EU flirtar med stater från forna Sovjetunionen med risk för att irritera Ryssland som inte vill tappa sin influens i det området.

EU expanderar, EU integrerar och EU utvecklas till något som är allt längre bort från som EU grundades på. EU utvecklas i takt med världen, den industrialiseras allt mer, teknologin utvecklas. EU är redan världens största ekonomiska marknad, men EU sitter även på en diplomatisk makt som är respekterad i världen. Om EU nu utvecklar sin armé så kommer EU att sitta på makt enligt både neoliberalismen och neorealismen. EU har all potential att utvecklas som en internationell spelare med syftet att sprida mänskliga rättigheter, social rättvisa, jämlikhet och ekonomisk och social utveckling. Frågan är om vi ska fortsätta betala över en tredjedel av EUs budget till en jordbrukspolitik som trots reformer anklagas för att förvanska världshandeln eller om vi ska satsa på andra områden istället.

Här skriver SVT om debatten.

Pappor, ni är inte lika mycket värda som föräldrar

Nu har omröstningen genomförts, den som jag skrivit om i min engelskspråkiga blogg här. Jag talar alltså om den nya lagen om föräldraledighet som har debatterats på EU-nivå. I och med att vi blir alltmer integrerade så försöker EU att hitta gemensamma lösningar till diverse olika problem, speciellt de rörande olika rättigheter; i detta fall rättigheten att vara förälder, och i barnets fall rättigheten till en förälder. Runt om i Europa kommer många kvinnor som tidigare inte har haft den ekonomiska tryggheten att ta mammaledigt vara berättigade detta. Låt mig omformulera det där: De kommer att bli tvingade till att stanna hemma med sina barn i minst sex veckor efter födseln.

Missförstå mig rätt, jag är absolut för rättigheterna att stanna hemma med sina barn och få en ekonomisk ersättning för det. Och självklart ska denna ersättning utbetalas. Kvinnor (och män) föder fram framtiden i våra nationer. Det är dessa barn som i framtiden ska leda oss, sköta vår ekonomi och få samhället att gå framåt. Det ligger i samhällets intresse att vi fortplantar oss. (Måhända inte till den grad som vi just nu gör, men nya människor behövs.)

Det är många olika aspekter av detta beslut som upprör mig, och tvångsinspärrningen av kvinnor i sitt eget hem är bara en av dem. Detta beslut är taget med en av världens äldsta och, kan man tycka, mest förtryckande kvinnokönsroll - omhändertagerskan. År efter år har kvinnor blivit begränsade till den obetalda, prestigelösa reproduktiva sektorn baserat på att de föder barn. På grund av detta har de blivit materiellt beroende av män, som jobbar i den officiella, erkända ekonomiska sektorn. Detta är även en av de stora anledningarna till varför kvinnor fortfarande tjänar betydligt mindre än män. Det är en könsroll som bör prioriteras att bryta ner, men inte bara för kvinnornas skull.

Detta domslut säger att män inte är lika betydelsefulla som föräldrar. Att de inte har samma rättigheter som kvinnor till att lära känna sitt barn och uppfostra det. Denna lag underminerar alla pappor runt om i EU, hela världen till och med. Denna lag säger till er att ni inte behövs, ni är inte viktiga för era barn, ni är helt enkelt inte lika mycket värda som föräldrar som mammmorna. Ta ut två veckor av eran ledighet om ni vill, men det är det enda ni är garanterade enligt lag, och vad EU anbelangar så behöver ni inte ens göra detta, det spelar ingen roll för barnets utveckling.

Jag förstår att det finns ekonomiska anledningar till att inte tvinga männen att stanna hemma, men denna lag är totalt felriktad. Istället för att rikta den mot föräldraledighet borde denna lag garantera en förstärkning av kvinnors ekonomiska position för att se till att papporna också har en möjlighet att ta ledigt och spendera kvalitetstid med sina barn under de första åren av barnets liv. Denna lag hade en enorm möjlighet att utrota djupt sittande könsroller som inte ens är relevanta i vårat moderna samhälle och ersätta dem med lika rättigheter för båda föräldrar på alla plan. Istället konsoliderade den dessa roller och detta utan att ens försöka höja prestigen för det jobb kvinnor gör i all tysthet bakom scenerna. Jämlikhet inför lagen? Inte om EU får bestämma.

Kvinnokampen är manskampen. Det handlar om individer och lika rättigheter; om individens potential och möjligheter, inte om roller som har gått i arv i generationer. Det handlar om dig, som individ, att ha rättigheten att styra ditt liv i den riktning du vill. Denna lag var ett stort steg bakåt. Jag sörjer.

Uppdrag Granskning & Nikaben

Jag är glad att Uppdrag Granskning valde att ta upp frågan som håller på att infektera Europa, nämligen den om förbudet av heltäckande slöja dold i form av den omfattande definitionen heltäckande klädsel. Exakt vad jag tycker om förbudet av burka finns på min engelskspråkiga blogg i ett inlägg helt tillägnat belgiens förbud av nikaben. För att sammanfatta det: Jag är totalt emot kvinnoförtryck i alla dess former och färger, men jag finner det mostsägelsefullt att häva ett förtryck genom ett annat fötryck. Debatten måste tas i ett annat forum än det juridiska, nämligen det sociala. Att förbjuda folk att klä sig hur de vill under syftet att de ska få klä sig hur de vill är en paradox, och kommer att leda till att minoriteten som använder sig av dessa heltäckande slöjor, samt deras aktiva eller passiva supportrar, vänder sig mot samhället. En aktiv och öppen dialog måste därför istället föras med muslimer (precis som det måste göras med andra religiösa och icke-religiösa personer) om kvinnoförtryck.

Dessutom så finner jag det fruktansvärt skrämmande hur staten i detta fall skulle gå in i våra liv till den graden att de bestämmer hur vi ska gå klädda. Staten har ingenting där att göra. Jag ser nödvändigheten att av hygeniska skäl förbjuda folk från att gå nakna, men utöver det så tycker jag att det ska vara upp till var individ att bestämma hur han eller hon vill gå klädda. Att gå längre än så är ett övertramp av staten.

Specifikt med programmet tyckte jag att det var ett problem att det framställdes som att problemet med heltäckande klädsel låg på kvinnorna som valde att bära den, och inte på samhällets attityd i stort. Att kvinnorna inte lyckas skaffa jobb och tvingas att leva på bidrag framställdes som att detta var ett val av kvinnorna. Personer i programmet sa att kvinnorna måste prioritera: Jobb eller klädsel. Jag inser att detta förmodligen är en spegling av vad samhället tycker och tänker, och att diskussionen därför även måste fokusera på att rikta om problematiken. Genom att lägga ansvaret för deras utanförskap på kvinnorna själva så utsätts de för en dubbel skuldbeläggning. Först får de känna skuld av sin egen religion över sin sexualitet. När de sedan försöker ta bort denna skuld genom att bära heltäckande klädsel så lägger vårat samhälle skulden på kvinnorna för att de inte klarar av att skaffa jobb. Någon mer än jag som ser ironin i detta? Kvinnorna hjälps inte av denna dubbla skuldbeläggning, tvärtom. Var de än vänder sig i samhället så har de ingen hjälp, var finns vägen till ett bättre liv i detta?

Jag hade också önskat att Uppdrag Granskning hade gått djupare in i debatten och faktiskt tagit med någon politiskt tänkande person som var för förbudet av nikaben. Debatten och alla dess motsägelser hade kunnat undersökas djupare. Det finns en fundamental paradox (som tidigare argumenterat) i förespråkandet för ett förbud av nikaben, men även ett problem med fortsatt kvinnoförtryck inom den muslimska kulturen. Dessutom, hur kan man skilja på kvinnor som är förtryckta och kvinnor som själva har valt heltäckande klädsel utan utomstående påtryckningar. (Ni som argumenterar att alla som har heltäckande klädsel står under muslimskt kvinnoförtryck kan här börja fundera över implikationen med smink, rakande av kroppsdelar, husfruar bland annat.) Debatten är lika nyanserad och djup som den om prostitution. Denna mer nyanserade debatt kan nog vara bra för en senare tidpunkt dock. Uppdrag Granskning har trots allt bara en timmes sändningstid och då är det bra att täcka så mycket som möjligt så att så många som möjligt blir insatt i frågan.