Drottningen är inte ansvarig för sin pappa

Min mor tipsade om denna artikel av TV4s VD Jan Scherman. Han berättar hur han har fått ett julkort av drottningen där hon skulle förklara hur hennes pappas relation till nazisterna såg ut, och, enligt Scherman, en insinuation att TV4s Kalla Fakta hade gjort fel då detta hade avslöjats för det svenska folket.

Jag håller absolut med Scherman att det är viktigt med yttrandefrihet och granskning av makthavare, och detta inkluderar kungafamiljen. Som jag har skrivit tidigare så tycker jag att det ska dras en skillnad mellan skvaller, spekulationer och egentlig fakta. Oftast är det dock så att det inte alltid är lätt att avgöra vad som är relevant att avslöja då det kommer till personer i maktposition eftersom vissa saker kan visa sig vara tveeggade, som kungens påstådda otrohet. Fokuserar man där enbart på kungens påstådda otrohet är det enbart skvaller, men om man istället väljer att granska kungens kvinnosyn är det väldigt relevant för en person som ska representera vårt land.

Det här avslöjandet om drottningens pappa är förmodligen inte mer relevant än att det är intressant att veta mer om drottningens bakgrund. Dock är det intressant att drottningen reagerar som hon gör. Att hennes pappa hade nazistkopplingar behöver inte reflektera på henne. Även om vi är färgade av de som uppfostrar oss är vi inte samma personer, och fastän vi tar på oss vissa drag och sätt att handla som våra förmyndare har lärt oss, så lär vi oss även av deras misstag och handlar annorlunda. Att drottningens pappa var medlem i det tyska nazistpartiet betyder inte att drottningen är nazist eller att hon skulle ha sådana tendenser. Det säger ingenting om henne.

Att drottningen då ska gå ut och försöka få folk att ta tillbaka, eller att släta över eller förringa den fakta som har framkommit visar bara på hur insnöad och bakåtvänd hon är. Hon är fast i en tid där var människa inte var ansvarig för sina egna handlingar, utan då man dömdes för handlingar som ens familj eller ens vänner utförde. Hon är fast i det heteronormativa monogama familjetänket där kvinnor inte har någon egen vilja utan karlarna i deras liv bestämmer över dem och deras handlingar inkluderar automatiskt kvinnorna i deras liv. Först är det fadern som bestämmer och styr över dottern, sedan då hon är gift blir det istället hennes äkta make som blir vårdnadshavaren vars makt inkluderar handling åt kvinnan. Karlarnas rykte är kvinnornas rykte. Avsaknaden av självbestämmande och, som det antyds, intelligens och kompetens att styra över ens eget liv leder till att kvinnornas anseende är totalt beroende av männens.

Att Silvia tror att det behövs en förklaring eller en upprättelse för saker som har blivit dokumenterade är befängt. Historien kan inte ändras, och den ska inte heller göras mindre värd än vad den är. Tyskland var under en period styrt av nazister och många medborgare var medlem i partiet, antingen av egen fri vilja eller utav tvång. Så såg verkligheten ut. Att drottningens familj och historia skulle se annorlunda ut är tveksamt, och att försöka måla den bilden i egenskap av drottning är inget annat än att missbruka sin makt. Att försöka manipulera personer som är involverade i detta reportage är att använda sin maktposition till att hämma yttrandefriheten. Det är fruktansvärt och odemokratiskt. Samtidigt kan man undra sig vad man förväntar sig av en person som sitter i den position hon sitter på grund av en av de mest odemokratiska sederna kvarlevande i en demokrati.

Maktmissbruk och bakåtsträvande - än en gång har monarkin visat sig vara tvärt emot vad vi strävar efter i vårt nutida demokratiska samhälle.

Pillersäkerhet är viktigt

Det har varit mycket skriverier om ungas användande av receptfria tabletter. Oron grundar sig i ett (miss)bruk av värktabletter som finns först och främst hos unga flickor och i den första av artiklarna länkade ovan skrivs det att värktabletter är vanligast då unga tar överdoser.

Jag har bott i Storbritannien i nästan 3,5 år och så länge jag har bott där har apoteken varit privatägda och vanliga värktabletter går att få tag på i mataffärerna. Redan första året jag bodde där reagerade jag över faran som kan uppstå då värktabletter säljs av medicinskt okunnig personal till medicinskt okunniga människor. Jag är inte en person som tar värktabletter mer än några gånger per år, främst vid huvudvärk eftersom studierna lider om jag inte kan tänka, och vid feber för jag får sådana hemska hallucinationer vid en väldigt liten temperaturförändring. Vid första gången jag fick ont i halsen och feber i Storbritannien fick jag låna lite Lemsip av en av mina kombos, ett paracetamolläkemedel som marknadsförs som botemedel mot förkylningar. Eftersom min pappa var kunnig inom läkemedel efter 20 år som läkemedelskonsulent, varnade han alltid mig då jag var förkyld och fick mig att läsa upp ingredienserna i receptfria läkemedel till honom för att se till att jag inte omedvetet förgiftade min kropp. I Lemsip visade det sig vara 1 gram paracetamol per påse (och en påse var rekommenderad var fjärde timme). Detta är maxdosen för säkert intag av paracetamol för en vuxen människa. Om mer än ett gram tas var fjärde timme finns risken för leverskador, och problemet med paracetamol, och varför det är så farligt, är att vid överdos finns det inget botemedel. Man får helt enkelt hoppas att man överlever. Om man är omedveten om eventuella konsekvenser med detta läkemedel finns det en risk att man överdoserar, speciellt på läkemedel som Lemsip som är till för att blandas ut i vatten och har en citronsmak för att vuxna och barn ska lättare kunna dricka det.

Många människor har inte den förmånen att ha en läkemedelskunnig förälder som kan se till att man doserar värktabletter och andra receptfria läkemedel rätt. Då dessa läkemedel fortfarande såldes på apotek kunde farmaceuter informera om eventuella risker, men idag är det få människor som säljer receptfria läkemedel som kan det. Även om större doser av Alvedon och andra paracetamolpiller fortsätter vara receptbelagda (detta kanske har tagits bort redan?) så är det inte svårt att trycka i sig två eller fler 500 grams piller, och eftersom standarden för Alvedonpiller ligger på 500 gram är det relativt lätt att överdosera på en ask Alvedon.

Privata apotek och försäljning av läkemedel privat är inget ont i sig, och myndiga människor i synnerhet bör åtnjuta det ansvaret att få köpa receptfria tabletter på den lokala matbutiken. Dock för att detta ska fungera riskfritt måste butiksbiträden såsom privatpersoner ha tillräcklig information om hur receptfria läkemedel kan påverka kroppen. Större delen av detta ansvar ligger på privatpersonen som verkligen bör läsa det lilla pappret med instruktioner och biverkningar som finns i varje ask med läkemedel, men även var person som säljer dessa läkemedel bör ha tillräcklig information om vad det är de säljer och eventuellt kanske ge en kort varning.
Detta gäller särskilt om minderåriga personer ska fortsätta få köpa dessa receptfria läkemedel. En vuxen människas liv ligger på deras eget ansvar och en myndig människa har rätten att vägra information och ta tabletterna i ignorans, men detsamma gäller inte en minderårig person. Om preparaten därför ska säljas till minderåriga bör de informeras om vad för risker och biverkningar som finns. Dock med den senaste informationen SvD genom Giftinformationscentralen har uppmärksammat, att det är vanligast med värktabletter vid överdos, bör en diskussion om åldersgräns på receptfria läkemedel hållas omedelbart.

Edit:
Tydligen är det olagligt att köpa värktabletter för personer under 18, men det verkar som att butikerna inte är tillräckligt bra på att kräva legitimation. Detta tyder ännu starkare på att butiksbiträden och annan medicinskt outbildad personal verkligen behöver få rätt informations så att de kan ge rätt information.

Mer sexualkunskap, tack!

Svenska Dagbladet skriver idag att P3 satsar på ett program som kommer att diskutera "sex och okonstlat snacka lust, fantasier och onani." Det känns som att det är på hög tid att detta sker.

Få har väl undgått hela den här mediacirkusen kring Julian Assange och sexbrottsanklagelserna han har fått emot sig. Svenska sexbrottslagen har blivit missförstådd, misstolkad och dragen i smutsen. Att öppna diskussionen för samtycke som bas för sexuella övergrepp har aldrig varit mer relevant, och en kampanj har dragits igång för att uppmana personer som varit med om sexuella övergrepp eller blivit utsatt för sådana att berätta om det så att en riktig diskussion om det som uppfattas som gråzoner vid sexuella övergrepp kan diskuteras. Allt detta för att vi ska slippa reproducera våldtäktsmyter i diskussioner och samhället, och för att vi ska kunna räta ut begrepp som samtycke, övergrepp och våldtäkt.

Denna debatt är inte begränsad till Sverige på något sätt, utan hela bloggosfären har debatterat sex, samtycke, etiska gråzoner och sexuella övergrepp i veckor nu för att försöka uppmärksamma hur luddiga alla dessa begrepp är. (Diskussionerna i kommentarerna om Wikileaks- och Assangeposterna i min engelskspråkiga blogg vittnar om hur svårt det kan vara att räta ut dessa begrepp.) Dessutom diskuteras hur överlevare av sexuella övergrepp och våldtäkter ofta finner sig i en försvarsposition efter anklagelser där de får motivera och försvara varför de anmäler personen de påstår har begått ett övergrepp, och varför just de ska ses som trovärdiga vittnen om vad som har hänt dem själva.

Vad vi får hoppas på är att P3 vågar ta dessa 'jobbiga' diskussioner och att programmet bryter sig ifrån att enbart se på sex som något som absolut sker inom ett samtycke. Detta är ett ypperligt tillfälle för att låta gråzoner diskuteras och redas ut och att få igång en diskussion om sex och samtycke. Ett förslag är ett program tillägnat frågan om romantiken och spänningen oundvikligen kommer att minska endast för att ett samtal om samtycke och gränser tas innan sex.

Dessa obekväma diskussioner måste tas för att se till att vi får ett samhälle där övergrepp inte utförs på grund av ignorans och en ovilja att ta tag i det som uppfattas jobbigt, bökigt, krångligt eller oromantiskt. Att människor ska kunna leva i ett samhälle där alla känner sig trygga och respekterade är något få personer bestrider. Att det därför ska vara så svårt att få igång en debatt om respektfullt sex och rollen samtycke och gränser har i detta förefaller svårt. Snälla, P3, gör ordentlig nytta av våra skattepengar och prata om det!

Tomten tvingade någon att bli förälder

Jag tänkte börja med att önska er alla en god jul och jag hoppas att ni har fått en problemfri jul utan för mycket drama och med en massa god mat!

I kväll tittade jag och min familj på Tomten är Far Till Alla Barnen i sann julanda. Det är en rolig film som visar tydligt hur bristen på kommunikation kan leda till situationer som är mycket värre än vad de nödvändigtvis måste vara. Vad som slog mig starkt dock var hur det inte fanns någon som helst reaktion på att en av huvudpersonerna, Sara, inseminerar sig bakom ryggen på sin mans vilja och tvingar honom att bli pappa.

Som jag förstår det är det inte olagligt i Sverige att 'tvinga' någon att bli pappa mot deras vilja, vare sig om det handlar om ett uppsåt att föra den blivande pappan bakom ljuset eller om det handlar om en olycka eller ett slarv med preventivmedel. De två situationerna är helt olika och bör också behandlas som sådana. Om ett barn blir till på grund av slarv med preventivmedel eller en olycka är det de båda vuxna som bär ansvar, men rätten till att bestämma om barnet ska behållas eller ej är helt och hållet kvinnans, liksom i alla andra fall. Det är kvinnans kropp som ska leva med eventuell abort/graviditet och hon som ska bestämma. Självbestämmande över ens egna kropp hör till en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, och jag anser att det inte ens är diskutabelt. Mänskliga rättigheter är mänskliga rättigheter. Självklart bör pappans känslor och tankar tas i beaktande då det kommer till abort/graviditet, men den slutliga bestämmanderätten är kvinnans.

Däremot, om det handlar om att ena parten har ljugit om eventuella preventivmedel och samlaget/samlagen resulterar i en graviditet är det en helt annan situation. Ingen har rätten att ensam bestämma huruvida ett barn ska bli till såvida det inte sker genom singelinsemination av en kvinna med ingen känd pappa involverad. Allt annat är ett utnyttjande av den andra människan som reproduktionsmaskin och ett övergrepp. Detta gäller för män såväl som kvinnor.

Då en sexuell handling förhandlas, vilket den bör göra för att undvika chanser för övergrepp, missförstånd och dylikt, så bör frågan om preventivmedel komma upp. Om personerna som ska ha samlag inte vill att det ska resultera i ett barn bör de diskutera vad för slags preventivmedel som redan kanske är i användning, och vilka som kanske bör användas. På samma sätt som man måste diskutera under vad för slags förhållanden man vill ha sex, och vad för slags sex som ingår i denna överenskommelse så hör preventivmedel i överenskommelsen. Genom att komma överens om ramarna för sexet så ger man sitt samtycke. Ändras dessa ramar finns det inget samtycke eftersom samtycket gällde en annan situation än den som uppstod. Om man då hävdar att man använder ett slags preventivmedel och sedan inte gör det finns inte samtycke längre. Jämförbart är att bara för att en överenskommelse finns för vaginalt sex inkluderar detta inte analt sex eller oralt sex. Att ge samtycke till ett slags sex (typ av sex eller med eller utan preventivmedel) betyder inte att samtycke har getts till alla former av sex.

Om en person sedan ensidigt bestämmer sig för att ändra på dessa regler är detta ett övergrepp. Tyvärr reflekteras detta inte i lagen, både då det kommer till kvinnor och till män. Lagen är fortfarande bristande då det kommer till definitioner av samtycke, och bristande på det sätt att det inte är samtycke som ligger till grund för att avgöra om ett sexuellt övergrepp har begåtts eller inte. På grund av detta finner sig många kvinnor och män i situationer där de har fått utstå etiska sexuella övergrepp, men det är svårt att finna rum för anmälan inom lagen. Att gå över huvudet på den ena blivande föräldern genom att med uppsåt ljuga för denna person om preventivmedel eller insemination är ett sådant exempel.

Jag har sett personer ifrågasätta Assange-fallet på detta sätt, då en av anklagelserna handlade om en kondom som efter vad som påståtts antingen sprack eller punkterades avsiktligt av Assange. Anklagelsen följer som så att Assange efter detta ska ha fortsatt haft sex med en (eller båda) av kvinnorna som anklagar honom för sexuella övergrepp efter att ha saboterat kondomen eller efter den sprack. Många ifrågasätter om detta är ett övergrepp eller ej, och den parallellen de drar är med kvinnor som avsiktligt lurar karlar att bli pappor genom att ljuga om att de går på p-piller när de inte gör det. På grund av att detta inte är straffbart, resonerar man, så bör det heller inte vara straffbart för en karl att ändra överenskommelserna eller rent ut lura en kvinna om preventivmedel.

Det här argumentet är rent ut sagt absurt. Utefter ett perspektiv där var individ har den slutliga bestämmanderätten över sin egna kropp, där mannen inte är överordnad kvinnan eller tvärtom, så är det ett uppenbart etiskt övergrepp att föra någon bakom ljuset då det kommer till preventivmedel. Som argumenterat ovan så bryter man i så fall mot överenskommelsen av de ramar man satt för sexuella aktiviteter. Få skulle argumentera att ett samtycke för vaginalt sex innebär ett automatiskt samtycke för BDSM, analt sex eller andra former av normbrytande sex. På samma sätt gäller detta preventivmedel. Ett samtycke för sex med preventivmedel är inte ett samtycke för sex utan preventivmedel och om ena personen bestämmer utan att rådgöra med den andra att preventivmedel inte behövs (eller att mindre preventivmedel behövs eftersom kondom ibland används för att förebygga könssjukdomar även om p-piller tas), oavsett orsak, så är det ett slags sex mot någons vilja. Det är ett övergrepp. Att det är olagligt i ena fallet, men inte i det andra gör inte båda exemplen automatiskt rättfärdigade - snarare tvärtom. Det visar att det absolut behövs mer diskussioner och lagstiftning om de slags övergreppen som begås då kvinnor eller män tvingar sin partner till att bli föräldrar genom att ändra på en sexuell överenskommelse. Eftersom slarv inte är en ändrad överenskommelse från någons part så hör det inte till kategorin övergrepp.

Jag blev så fruktansvärt arg i kväll då jag såg på Tomten är Far Till Alla Barnen. Inte nog med att det var typiska könsroller inblandade i denna film, inte någon tyckte att det var konstigt att karaktären Sara valde att ensidigt bestämma att ett nytt barn skulle in i relationen med hennes karl. Även om hennes man hade velat ha barn betyder inte det att hon ensam får bestämma exakt tillfälle. Två personer är med om att skaffa barn, och medan fokus ofta ligger på att båda parter ska ta lika mycket ansvar, så bör det även lyftas fram att båda parter har rätten till lika mycket ansvar.

Viktigt är också att peka ut att då ett barn har blivit till, oavsett omständigheter, så ligger rätten till att bestämma om graviditeten ska fortgå eller avslutas fortfarande med kvinnan. Som sagt ovan, självbestämmanderätten över ens egen kropp är en mänsklig rättighet och den ändras inte oavsett vad. Dock bör det diskuteras om det skulle kunna bli straffbart att föra någon bakom ljuset på detta sätt eftersom det ändå handlar om att ensidigt bestämma att ändra ramarna för en överenskommelse för sexuella handlingar. Barnet bör inte bli bestraffat på något sätt, och den ovilliga förälderns skyldighet till underhåll bör fortfarande respekteras. Det är inte barnet som ska lida på grund av att ena föräldern utsatte den andra för ett övergrepp, och barnets rätt till underhåll ska finnas kvar. Dock utesluter detta inte att den förälder som med uppsåt fört den andra bakom ljuset i syftet att samlaget ska resultera i graviditet ska kunna bli straffad, t ex genom böter. Det måste finnas en laglig rätt att kunna försvara sin sexuella integritet mot övergrepp som dessa.

Vi behöver obekväma sanningar!

DN skriver att regeringen nu har infört ett system där en ny myndighet ska granska alla nya program som ska sändas på public service. Alla program som beställs in till SR, SVT och andra statligt ägda kanaler ska då genomgå en granskning för att se till att programmen inte "förstör marknaden för de kommersiella kanalerna."

För några kanske detta ter sig logiskt. Public service har som en del av sitt ansvar att sända program som andra TV-kanaler inte täcker, att erbjuda ett utbud som ligger i befolkningens bästa intresse. Det ska vara balanserat och neutralt, men någonstans måste motiveringen finnas att det ligger i befolkningens intresse att få tillgång till denna information. Svenska invånare betalar trots allt en skatt till Radiotjänsten, och public service ska inte missbruka det förtroende de får genom att förvalta våra skattepengar. Om det då finns en tillgång till ett utbud via kommersiella kanaler kan det argumenteras att det inte är nödvändigt för public service att sända liknande program.

Problemet i detta ligger i att regeringen anser sig ha rätten att granska det som ska sändas på public service och att grunderna för vad som förstör in på den kommersiella marknaden. Handlar det om ett mindre övertramp, att public service sänder sådant som är snarlikt ett program som en kommersiell kanal redan sänder, handlar det om att sända något på samma tid som kan konkurrera eller handlar det om en total kopiering av ett program kommersiella kanaler redan sänder? För nöjesprogram och dylikt så är det inte ett så stort problem om man än tycker att kanske det ska finnas valmöjlighet, men det blir inte lika stor chans för censur. Dock då det kommer till politiska program eller granskande samhällsprogram så kan denna granskning innebära att ett program som kan vara till största allmännytta censureras.

Skillnaden mellan kommersiella kanaler och public service är att kommersiella kanaler måste konstant tänka på vinst, det måste inte public service som är finansierat genom offentliga medel och har en garanterad inkomst oavsett utbud. Kommersiella kanaler i sina samhällsgranskande och politiska program måste tänka på vad som är relevant eller inte då det kommer till vinst, alltså vad som kan tjäna dem mest pengar. Public service har en helt annan frihet då det kommer till sådana saker. De kan sända program som tar upp saker som inte nödvändigtvis har en vinkling enligt vad som är populärt just nu och de kan undvika sensionalistisk journalistik på ett helt annat sätt. Public service har friheten att sända obekväma sanningar eller åsikter utan samma oro om att de inte kommer att få pengar. Det kan inte kommersiella kanaler.

Det finns en logik bakom detta beslut som rättfärdigar det till en viss del, men långsiktigt kan detta beslut leda till censur, medveten eller omedveten. Sverige har varit ett av de mest demokratiska länderna i världen, det mest demokratiska till och med enligt the Economist 2008. Jag undrar hur Sverige kommer att placera sig då det framgår att regeringen försöker kontrollera och reglera våra medier? Detta beslut påverkar våran yttrandefrihet fundamentalt. Public service ska vara åt folket av folket, inte åt folket av regeringen.

Om medborgarskap, rättigheter och ansvar

Ikväll sänds Dokument Inifrån om hur det har framkommit bevis i Wikileaks senaste Cablegate-läcka på att svenska regeringen skulle ha känt till att USA hade spionerat på svenska medborgare och till och med uppmuntrat det för att lättare kunna kartlägga terroristverksamhet. (Läs mer i denna Rapport-artikel.) Samtidigt så funderar Assanges hemland på att dra in hans pass. Alla dessa frågor leder till väldigt obekväma funderingar om medborgarskap, dess skyldigheter, och dess rättigheter.

Var drar man dessa gränser? Medborgarskap kommer uppenbarligen med rättigheter, något som fokuseras väldigt mycket på i liberala demokratier. Vi har mänskliga rättigheter, lagliga rättigheter, sociala rättigheter, ekonomiska rättigheter - rättigheter i alla dess former. Det här är viktigt i en demokrati. En demokrati är byggd på dess invånare, dess deltagare, och om medborgare inte kan delta på rätt sätt i en demokrati går den inte att upprätthålla. Men dess skyldigheter då?

Det finns en självklar skyldighet i ett medborgarskap. En relation i en demokrati är en av att ge och att ta, inte en ensidig form från endera håll. Därför finns det en inbyggd skyldighet att delta i demokrati efter ens förmåga, samt att vidare bidra till samhället (som ofta sker i moderna samhällen i form av skatter). Genom att uppfylla vissa kriterier så tar staten på sig att ge medborgarna rättigheter. Staten ser till att medborgarna har tillgång till att bidra till samhället, att medborgarna kan vara delaktiga i demokratin. Det ligger i en demokratis intresse att medborgarna är delaktiga, för utan delaktighet så är det ingen demokrati.

Dessa rättigheter att delta är relativt nya då det kommer till medborgarskap. Då teorierna först formulerades var inte demokrati, åtminstone inte i den form den finns idag, lika självklar. Istället fanns det ett stort fokus på statens skyldighet att skydda medborgaren. Politiska filosofer som Hobbes ansåg att det var ett rättvist byte; man ger upp en del av sin frihet så ser staten till att skydda en mot externa hot. Det är i dessa avseenden dagens diskussioner har blivit lite förvirrade. Istället har man valt att fokusera på skyldigheterna medborgarna har gentemot staten och erbjudit de nyare formerna av rättigheter, men valt att välja bort att erbjuda den mest fundamentala rättigheten i medborgarskap, skyddet.

Det svenska regeringsbeslutet om att låta USA spionera på svensk mark luktar av gamm-moderater och Beatrice Ask, ett vittnande om en alltför hård linje på brott i ett samhälle där Svensson och hans vänner måste konstant kasta ett vakande öga över axeln i spaning efter polisstaten. Argumenten går som så att det, självklart, är bättre för icke-brottslingar att leva i ett samhälle som är så fritt från brott som möjligt. Därför behövs hårda tag för att se till att förövare inte ska gå fritt på gatan. Det har varit tal om gredelina kuvert för våldtäktsmän, och för inte så länge sedan utökades barnpornografi lagen till den grad att den klassar seriefigurer som ser ut att vara minderåriga som barnporr. Det är en linje som har drivits alltför långt, som fokuserar mer på medborgares skyldigheter än deras rättigheter. Det är också vad som har hänt i detta fall där regeringen visste om vad som skedde på deras mark.

USA har alltså spionerat på svenska medborgare, utanför Amerikanska ambassaden i syfte att bekämpa terrorism. Beatrice Ask och regeringen har hela tiden hävdat att de inte haft någon som helst kännedom om detta, men som Dokument Inifrån förväntas avslöja ikväll, verkar det precis som de har haft det. Förmodligen var detta rättfärdigat, enligt de som stödjer denna verksamhet, att ett arbete mot terrorism gynnar oss alla. Förvisso är det så, men finns det någon grund till att USA valde att spionera just i Sverige? Finns det ett skäl till att de anser svenska medborgare vara ett så pass stort hot att de måste övervaka dem? Att terrorism finns överallt är inte ett godtagbart skäl till varför vår regering ska tillåta att en främmande nation spionerar på oss. Vår regerings uppgift är att skydda oss, inte hänga ut oss.

Vidare till Assange, då. Tydligen så anser hans hemland att hans höga position inom Wikileaks är en godtagbar anledning att lämna ut honom till ett främmande land och beröva honom från den dokumentation som kan bevisa att han faktiskt existerar. Detta sker utan en debatt om han, genom demokratiska grunder, faktiskt har gjort mänskligheten, inklusive australienska medborgare, något gott genom att belysa vissa internationella problem som hittills varit dolda för folket som faktiskt röstar fram representanter som de uppenbarligen inte alls vet hur de kommer att handla i dessa situationer. Istället springer Australien till USA som en snäll knähund med pinnen i käft. Var är Assanges rättigheter, och var är skyldigheten från hans hemstat att åtminstone föra en seriös diskussion om det? (En fundamental skyldighet för en medborgare gentemot staten är förstås att följa lagar, och statens rättighet att straffa en medborgare som inte gör det.) Bör han åtminstone inte prövas av Australiens rättssystem snarare än dömas av USA, som uppenbarligen redan har en uttalad ståndpunkt i denna fråga?

Assange sade för några dagar sedan i en intervju som jag tyvärr inte kan hitta nu, att han hade börjat seriöst begrunda vad medborgarskap innebär. Jag kan inte låta bli att undra samma sak.

Uppdatering: SVT verkar ha tagit bort Rapport-artikeln nämnd ovan. Här rapporterar DN om vad SVT skrev.
Och här skriver Aftonbladet om det.
Här finns SvDs artikel om ämnet som visar något ännu mer oroande - att personer i justitiedepartementet och UD inte ville offentliggöra ett samarbete för att de visste att svenskar skulle protestera.

Burka- och niqabdebatten har fel fokus

DNs huvudledare från den andra december är ett praktexempel på hur debatten kring burka- och niqabförbudet har totalt fel fokus. Än en gång kommer argumenten att ett heltäckande kroppsplagg försvårar undervisning och kommunikation och bör därför förbjudas i vissa miljöer som till exempel skolor.

Självklart försvårar ett heltäckande plagg kommunikation så som vi är vana vid ur vårt västerländska perspektiv. Vi är inte vana vid heltäckande klädsel och blir därför obekväma då vi träffar någon som är iförd en sådan. Vi inbillar oss att kommunikationen blir så försvårad att det inte går att kommunicera med en person i sådan klädsel, enbart för att formen av kommunikation blir annorlunda. Många av oss har inte ens försökt kommunicera med en människa som är iförd en burka eller niqab för att antalet människor som bär sådan klädsel i Sverige är väldigt litet.

Soran Ismail skrev på twitter häromdagen

@soranismail Folk är idioter som inte inser att man kan vara mot ett förbud mot en viss företeelse utan att stödja själva företeelsen #Niqab

Det här är precis hur jag känner inför denna fråga. Jag är medveten om att det finns många problem med niqab och burka, speciellt då det handlar om ett tvång utifrån att klä sig på detta sätt. Dock att anta att det alltid handlar om ett tvång på ett eller ett annat sätt är att offermåla dessa kvinnor och ta ifrån dem deras egen beslutsamhet. Det är att göra dem till passiva människor som är inkapabla till ett självbestämmande. Det är felaktigt och det är förolämpande. För att inte nämna att det ryker av kulturimperialism, ett automatiskt antagande att svenskar minsann vet hur man som kvinna ska klä sig, hur saker och ting ska gå till, och om man inte följer dessa ramar så är man automatiskt hämmad eller inkapabel att tänka efter egen förmåga.

Att börja prata om att ett förbud mot burka och niqab behövs för diverse olika anledningar (terrorism, kommunikation och könsförtryck är bara några av svepskälen som har använts) är att fokusera debatten på fel saker. Ett förbud mot burka och niqab riskerar bara att driva de kvinnor som redan är förtrycka ännu längre in i hemmets vrår. Om de inte får gå ut utan en niqab då det är tillåtet så är det väl inte troligt att de kommer att få göra det överhuvudtaget om den förbjuds.

Vad som istället behövs är ett fokus på information och en öppen debatt om hur vi bäst kan förhindra att dessa slags förtryck finns. Bara för att man kan stifta lagar om det betyder det inte att det alltid är den bästa lösningen. Självklart ska vi ta kvinnoförtryck i alla kulturer på fullt allvar och hålla debatten öppen, men ibland riskerar lagstiftning bara att vara tvärtom produktivt för de människor lagen/arna är till för att skydda. Detta är precis vad som riskerar att hända i detta fall. Förtrycket sitter inte enbart i plaggen, förtrycket sitter i attityder och det är de som behöver förändras. Att förbjuda plaggen kommer inte att tjäna något till.

Att dessutom inbilla sig att detta slags förtryck enbart existerar i kulturer där kvinnor blir tvingade att täcka sig själva är att blunda för verkligheten. Även i Sverige finns idag en fruktansvärd dubbelmoral då det kommer till kvinnors sexualitet, samt en tendens att lägga skulden på personer som blivit våldtagna istället för gärningspersonen.

Varför är vi så rädda att ompröva våran definition av kommunikation för att se till att dessa kvinnor kan få delta i samhället på samma villkor?

Mode för 12-åringar / Fortsättning på niqab-diskussionen

Jag har som många andra följt debatten om Chloe, den 12-åriga modebloggaren, här i veckan. Jag har först och främst stött på åsikter för att låta denna flicka fortsätta blogga om extremt dyrt mode, och de få åsikterna jag har läst som har varit emot är baserade på en socioekonomisk grund - att det är befängt att man ska lära ut till barn att kräva väskor och andra klader som kostar tusentals kronor.

Personligen har jag stått och vägt i denna fråga. Detta är en konstant kamp jag har med liberalen i mig, som vill låta folk sköta sitt, men samtidigt inser att allt är inte gynnsamt för enskilda människor eller samhället i stort. Något i denna fråga har fått mig att känna mig obekväm, men jag har haft svårt att sätta fingret på vad. Tills jag läste Leone Milton om modebloggande flickor. Milton uttrycker i sitt debatinlägg en oro över vad för skada detta kan ha på flickor i samhället i stort, och jag kan inte annat än hålla med.

Det är inget fel på att en 12-årig flicka, eller pojke, intresserar sig för mode. Mode är en form av konst på många sätt och vis, och för designers ett sätt att uttrycka sin kreativitet. Problemet med mode kommer av hetsen som ofta hör samman med det. Det handlar om pengarna, kroppsidealet och ha-begäret. Om man då uppmuntrar ett barn att anamma detta tänkande och sprida det vidare till sina jämnåriga sa föder man ett beteende som kan vara väldigt ohälsosamt i längden.

Mode i sig är det alltså inget fel på, men modeindustrin är inte utan dess problem. Modellerna som används är så nerbantade att de skulle inte stå ut fem sekunder i det svenska vädret, för deras underhudsfett är obefintligt. Inget är off-limits i strävan efter den "perfekta" kroppen: Knark, cigaretter, inhumana dieter - allt för att vara så smal som möjligt. Om det hade funnits en vilja att förändra detta hade det varit mer acceptabelt att släppa in ett barn i denna värld, men när personer som designar sina egna kläder vägrar att tillverka dem i större storlek än medium för att åsikten är den att kläder i större format ser inte bra ut, så visar det bara hur skadligt kroppsidealet i denna industri är (se Miltons inlägg om Kissie). Att uppmuntra en 12-åring till att slänga sig in i den med huvudet före kan därför ha förödande konsekvenser. Det räcker med att modeindustrin och samhället i stort har blivit alltmer sexualiserat, vi behöver inte uppmuntra barn till att ta del av detta mer än vad de redan gör.

I ett helt annat ämne, har DO beslutat att bära niqab i en skolmiljö inte är en godtagbar grund att stänga av en person från en utbildning. Jag har förut skrivit att ett burka- och niqabförbud inte skulle hålla i en domstol för att det strider mot mänskliga rättigheter. Jag har även argumenterat att ett förbud av detta slag är kontraproduktivt (på engelska) och Linna uttrycker väldigt liknande åsikter då hon skriver vad hon har kommit fram till

Som diskrimineringsombudsman är jag dock orolig för den hätskhet och de förenklingar som präglat debatten kring niqab. Många har velat utestänga kvinnor som bär plagget från att delta i utbildningar, utifrån perspektivet att niqab är ett uttryck för kvinnoförtryck och måste bekämpas.

Skyddet för allas grundläggande rättigheter är en av grundvalarna i vår demokrati. Till skillnad från stater som genom förbud eller påbud vill styra medborgarna i en viss religiös eller icke-religiös riktning har Sverige valt att värna en demokratisk princip om individens fria vilja att uttrycka eller låta bli att uttrycka sin religiösa övertygelse.

Som diskrimineringsombudsman värnar jag principen om alla kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter och jag gör det utifrån det regelverk som riksdagen har lagt som ram för vårt samhälle.

Att utestänga kvinnor som bär niqab från utbildning främjar varken deras eller andra kvinnors jämställdhet.

Missaktning mot kvinnor kommer till uttryck på många sätt i alla kulturer, till exempel genom sexualisering av kvinnors kroppar eller genom att hänvisa kvinnor till att sköta hem och barn. Men sådana uttryck kan inte elimineras genom att vi utestänger enskilda kvinnor från grundläggande arenor i samhället.

Jag tror i stället att utbildning kan vara en plattform för kvinnor att fortsätta utvecklas och forma sina egna val. Utbildning är grunden för tillträde till arbetslivet och därmed tillgång till ett socialt sammanhang utanför hemmet och möjlighet till egenförsörjning.

Utbildning är en nyckel till de dörrar som utestängt och alltjämt utestänger kvinnor och bromsar utvecklingen mot full jämställdhet. Denna långsiktiga strävan bör inkludera alla kvinnor, oavsett deras religiösa tro och val av klädsel.

Det är härligt att få det svart på vitt att dessa slags förbud inte är det rätta tillvägagångssättet.

Mer läsning om burka/niqabdiskussionen:
Philip Wendahl på SVT Debatt


Följ min blogg med bloglovin