Våld är våld, lika men ändå olika

Inger Stark (V), skriver på Newsmill om det nyaste (uppmärksammade) hedersmordet, på en frånskild kvinna som heter Jian. Det har varit mycket skriverier om detta den senaste veckan och debatten om hedersmord har tagits upp. Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker och även hon vänsterpartist, har skrivit en annan artikel på Newsmill där hon argumenterar att hedersmord är rasistiskt; våld är våld, säger hon, och att särskilt benämna våld mot kvinnor utfört av en etnisk minoritet är därför fel.

Svensson har här gjort samma misstag som många gör då de pratar om våld mot kvinnor eller överhuvudtaget engagerar sig i den feministiska debatten - hon klumpar ihop alla begrepp till ett. Detta sker ofta med prostitution och sex-trafficking, som ett annat exempel, där ingen skillnad gör mellan det första begreppet och det andra även om de är vitt skilda. Prostitution är att engagera sig i sex-arbete, och detta kan vara frivilligt; sex-trafficking är att, mot sin vilja, bli smugglad in i sex-arbete och det finns alltid ett element av tvång eller hot närvarande.

Precis som Stark pekar ut, måste var enskild våldshandling mot en kvinna behandlas utefter motivationen som har gjort att den i första hand har skett. Då vi alla är individer, inklusive männen och kvinnorna som är gärningsmän och överlevare av könsbaserat våld, så kan det finnas otaliga motivationer till dessa handlingar. Att social reproduktion av könsroller (ett patriarkat) ligger bakom det är ofta uppenbart, men detta är endast vad detta slags våld har gemensamt i stora drag - det stora paraplyet som det könsbaserade våldet samlas under. Hedersrelaterat våld som sker på grund av att en kvinna anses ha dragit stor skam över sin familj och släkt är annorlunda från det slags våld som FN har rapporterat sker i postkonfliktzoner där männen känner att deras maskulinitet är hotad och tar till våld riktat specifikt mot kvinnor för att vinna tillbaka denna.

Att blanda ihop alla dessa begrepp tjänar inget annat till än att begränsa ramarna innanför vilka debatten kan tas. Detta leder till att könsbaserat våld i all dess komplexitet förenklas och att försöka hitta en förståelse för att förhindra könsbaserat våld blir då omöjligt. Olika begrepp behövs för att kunna skilja på olika former av våld så att lösningar till ett specifikt slags våld kan hittas.

Våld är våld, men människor och kulturer är olika och på grund av det är motivationerna bakom våld ofta olika. Håll därför diskussionen öppen, och försök inte stänga ner den genom att klumpa ihop alla begrepp till en stor, ogenomtränglig boll. Om Sverigedemokraterna använder hedersmord som ännu en anledning att dra ner på invandringen så är det bara att påpeka att den svenska kulturen inte var immun mot våld även innan invandringen började, och att hedersmord inte är specifikt till någon kultur i sig; hedersrelaterat våld är allt våld mot kvinnor motiverat av att de ska på något sätt ha skadat en familjs heder. Att stänga ner diskussionen av rädsla för att Sverigedemokraterna ska använda begreppet som någon slags propaganda är att skjuta bort lösningarna som finns för detta problem, och det krävs inte många sekunder av tänkande för att inse att en minskning av invandringen leder inte automatiskt till att hedersrelaterat våld försvinner helt och hållet.

Mer läsning: Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni på Newsmill 2010-11-29: Sluta bråka om hedersbegeppet
Masoud Kamali på Newsmill 2010-12-01: Sabuni har fått sin ministerpost som tack för sitt fjäsk för vita

Kungarna av Tylösand deltagare åtalas för sexuellt utnyttjande av barn

Nemo Hedén, deltagare i Kungarna av Tylösand, känd för sina sexuella bravader i TV, har alltså blivit åtalad för att ha haft sex med en 14-åring. Han påstår att han inte visste hur gammal flickan i fråga var, att hon såg "snygg, attraktiv och kvinnlig" ut, och således inte kunde vara yngre än 18. Jag har inget intresse utav att diskutera huruvida han är skyldig eller vilka åtgärder som ska tas mot honom; det lämnar jag åt rättssystemet. Det jag vill diskutera är hur hans språkbruk i blogginlägget (länkat ovan) är ett praktexempel på hur folk skjuter ifrån sig ansvar i sexuella brott.

Tydligen så har detta brott skett med hennes samtycke - hon var med på sexet, och var, enligt Nemo, den som initierade hela akten. Anmälan har gjorts av flickans föräldrar som uppenbarligen finner ett problem i det faktum att Nemo, som är omkring 23 år, har haft sex med ett barn.

Hela blogginlägget är ett snyftinlägg med syfte att fiska sympati från hans fans och andra läsare. Han hävdar själv att det inte alls är syftet med att avslöja detta, men ber även sina läsare att "[inte vara] för hård mot mig nu… Jag är redan otroligt ledsen, uppgiven, uppriven och knäckt som det är." Förvisso, Hedén är inte dömd för något brott ännu, men han erkänner till att han har haft sex med en 14-årig flicka, så avsaknad av en dom gör inte att händelsen inte har skett.

Han skriver på bloggen:

Det finns många faktorer som dock gör detta så extremt olyckligt. Man känner sig nästan lurad på något sätt. Först och främst var tjejen i fråga ynka två månader från att fylla 15 år.. Förstår ni? Hade hon varit två månader äldre så hade ingen dömt mig. Men nu var hon 14 år och nu framstår jag som… En pedofil.

Varför jag känner mig lurad? Förmodligen för att det var tjejen i fråga som var initiativtagare till alltihop… Vilket hon också sagt i förhör. Det var inget våld. Det var knappt någon alkohol heller. Det var bara vanligt ömsesidigt sex. Vi pratade även lite under kvällens gång. Då berättade hon att hon haft mycket sex tidigare och även vid ett tillfälle också varit gravid med en efterföljande abort… Vem kan tro att en tjej som varit med om allt detta bara är ynka 14 år?

Dessa två stycken är ett enda stort försök att skylla ifrån sig ansvaret för vad han har gjort - haft sex med ett barn. Det var inte hans fel, han visste inte hur gammal hon var, och även om han hade vetat det så hade hon ändå bara varit två månader ifrån att vara byxmyndig. Låt mig bara påpeka här att, hade flickan varit två månader äldre, hade hon varit 15 - fortfarande ett barn. Det gör inte själva handlingen mer acceptabel, endast mindre straffbar. Ha i åtanke att dessa lagar finns för att barn ska kunna skyddas från vuxna människor som utnyttjar dem. Det handlar om barns rättigheter.

Dessutom, att hänga ut flickans historia på det sättet han gör, att berätta intima detaljer om hennes sexliv och en resulterande graviditet, är helt oacceptabelt. Var, någonstans, i detta brott finns relevansen med att flickan inte var oskuld, eller att, som Nemo själv väljer att lägga väldigt mycket tryck på, hon hade gjort en abort tidigare? Aborter görs på flickor och kvinnor i alla åldrar förutsatt att de är könsmogna. Är du könsmogen kan du bli gravid, och många flickor börjar menstruera i 12-års åldern. Att därför använda en abort som någon slags indikator på en flickas/kvinnas ålder är helt befängt. Många flickor må inte vara sexuellt aktiva vid en sådan tidig ålder, självklart, men att använda en sådan generalisering som någon slags inbyggd åldersgräns är farligt, som detta fall har bevisat.

Vid sexuella brott måste ansvar tas. Detta har inte gjorts i detta fall. Det verkar fortfarande som att Nemo inte har någon som helst uppfattning om vad det är han har gjort. Ett egoistiskt, ångestfyllt inlägg som beklagar att han nu uppfattas som pedofil är det närmsta han kommer. Faktum återstår fortfarande att han har begått ett brott, inte flickan. Att därför skylla på vad hon sa/inte sa, hur hon klädde sig/inte klädde sig är fruktansvärt. Det är även standard i många andra våldtäktsbrott. "Hade hon bara inte klätt sig sådär, betett sig sådär, eller funnits där" är vanligt att höra, och även anledningen varför det ofta är flickor och kvinnor som får lära sig hur man förebygger våldtäkt, och därför också får ta på sig skulden om de blir våldtagna, för de borde ha vetat bättre.

Under inga omständigheter är det acceptabelt för en 23-årig man att ha sex med en 14-årig flicka. Denna flicka är mest troligtvis fortfarande i puberteten och har hormoner som rasar genom kroppen och gör det mer troligt att hon inte kan agera lika rationellt som en vuxen människa ska vara kapabel till att göra. Nemo, å andra sidan, är myndig. Han har rätten att rösta, rätten att dricka på eget bevåg, och ta ett lån, bland andra saker. Dock så kommer inte myndighet enbart med rättigheter, det kommer även med ansvar. I detta fall så behöver någon ta ansvaret, och det finns bara en myndig person inblandad.

Visst är det dock trevligt att Nemo kom ihåg att skriva till folk att,

"Tjejen i fråga har inte gjort något som helst fel i detta. Hon lurade inte mig.. Jag visste bara inget. Och det är faktiskt två helt olika saker. Det blir otroligt fel och olyckligt om hon ska få massa skit i det här… För jag är säker på att hon mår minst lika dåligt som jag gör just nu"

sådär som en eftertanke? Notera även att han även påpekar hon säkert mår minst lika dåligt som honom här, trots att det är hon som blivit utnyttjad och han som utnyttjade.

En länk till ett skärmpdump av blogginlägget (före uppdatering) finns här utifall att inlägget skulle tas bort.

Maximera lyckan, men till vilket pris?

Lise Nordin (MP), Annika Lillemets (MP) och Ludvig Lindström (ordförande Charity International) skriver idag på SvD Brännpunkt att politiker bör jobba aktivt för att maximera lyckan i samhället. Så långt är jag med. Att mäta lycka har gjorts nu i några år som ett sätt att gå ifrån det traditionella nyliberala tänkandet att ekonomisk tillväxt automatiskt maximerar lyckan i samhället. Det är ett bra sätt att se hur en befolkning faktiskt mår som konsekvens av olika demokratiseringsprocesser och andra strukturprogram som Bretton Woods institutionerna kan tänkas trycka på utvecklingsländer, men det är även ett effektivt sätt att se skillnaden inom utvecklade länder där lyckan ibland kan falla vid regeringsskifte eller genomföranden av ny politik.

Däremot, vad jag verkligen hoppas är att dessa författare inte sätter för mycket tillit till Jeremy Bentham och hans utilitarism. Utilitarismen går ut på att den största mängden möjliga kollektiva lycka ska nås i samhället, inte den största delen individuell lycka. Om tre personer därför är extremt euforiska så väger det upp 10 personer som är olyckliga. Det är ett sätt att mäta på som är lite snedvridet, minst sagt. Utilitarismen rättfärdigar dödsstraff och andra brott mot mänskliga rättigheter, så länge det ökar den kollektiva lyckan i samhället. Att därför använda en sådan modell är rent ut sagt farligt. Den ser inte till att öka antalet lycka för var individ, utan det är acceptabelt att vissa lider så länge den maximala lyckan ökas för resten av samhället. (Rättfärdigande av okontrollerad kapitalism?)

Att öka lyckan i samhället, och att använda sig av mekanismer att mäta denna är jag absolut för. Istället för att vända sig till Bentham och 1700-talets utilitarister är dock inte rekommenderat. Istället, fokusera på att ta lärdom av programmet som är nämnt i artikeln - det i Skövde. Min syster är en av studenterna som läser vid detta program, och för var gång hon pratar om vad hon läser blir jag mer övertygad om att det är viktigt att dra lärdom av denna slags kunskap. Mer psykologiska coacher in i politiken, tack!

Min systers blogg finns här. Hon skriver om vad hon lär sig på sitt program och hur hon själv väljer att tillämpa det i sin vardag. Det är en mycket inspirerande och lärorik blogg.

Passivt drickande

Jag har ikväll kollat igenom gårdagens Debatt på SVT med frågeställningen om det bör bli brottsligt för föräldrar att vara berusade inför sina barn. Jag är väldigt glad att denna fråga äntligen blir debatterad eftersom barnen ofta inte får utrymme för sin röst själva och kan därför inte tala för sina egna rättigheter. Att de inte är myndiga och inte kan föra sin egen talan betyder dock inte att de inte har några rättigheter, så det är viktigt att vuxna uppmärksammar och respekterar dem.

Debatten var ganska uppenbart uppdelad i två läger: Föräldrar som anser sig ha rätten att supa inför deras barn om de så behagar; och helnyktra människor, här överrepresenterade av nyktra alkoholister, som i första hand har upplevt ett missbruk. Jag saknade en röst som inte var fullt lika radikal, och hade gärna hört mer av föräldrar som dricker i närvaro av sina barn, men inte för berusning.

Erik Hörstadius var den mest högröstade motståndaren till någon slags lagstiftning som skulle begränsa hans festande inför sina barn. Intressant var dock att han erkände att han själv klassificeras i gruppen "riskbrukare" eftersom han dricker i genomsnitt 2,5 vinflaskor per vecka. Hans poänger var väldigt giltiga; staten ska inte kunna kontrollera alla aspekter av våra liv, och då vi väl släpper in dem i områden som dessa kan linjerna ofta suddas ut vilket kan leda till mer lagstiftning. Jag förstår till fullt hans oro i detta avseende, men problemet här är att hans resonemang är fullständigt baserat på hans rättigheter snarare än hans barns rättigheter. Bara för att han har lyckats föröka sig gör det honom inte automatiskt till en kvalificerad förälder som naturligt kan ta hand om barn på det bästa sättet. Det finns många barn med både pappa- och mammaproblem sedan barndomen som vittnar om detta. Att vara vuxen bör vara att veta bäst eftersom man har haft fler antal år att mogna och reflektera över sitt beteende, men tyvärr är det ofta inte så.

Intressant var också då någon föreslog att om man nu prompt måste dricka, lämna bort barnen till en barnvakt (som man för övrigt skulle jaga mellan himmel och jord om man kom hem och de var apraka) och sup utan barnen, svarade han detta genom att påpeka att ibland, då man är på landet, då är det minsann svårt att hitta en barnvakt för de är ofta i stan. Tamare ursäkt får man leta efter. Om du utsätter dina barn för obehag genom att bli full inför dem och du i vanliga fall löser detta genom att hyra någon att ta hand om dem men denna gång är denna någon otillgänglig, då är alltså den logiska lösningen att kröka på ändå? Personligen skulle jag ha trott att det var att för en gångs skull avstå från alkoholen och se till att ens barn mår bra och känner sig trygga, men uppenbarligen brister min logik där.

Sedan går han vidare till att påstå att det inte är särskilt farligt ändå att dricka inför sina barn, för det brukar inte visa sig som en skada i senare liv ändå. Är inte hela våran alkoholkultur ett skrikande bevis på denna skada som generation efter generation har utsatts för? Statistik som visar på ett ökat snittbruk av alkohol är även ett sådan bevis. Här kan även argumenteras att överhuvudtaget bli full är inte att bruka alkohol, det är att missbruka alkohol. Behöver du ett mer talande bevis än detta argument, fråga då din kropp dagen efter.

Jag förespråkar inte ett helnyktert samhälle som lösning. Det skulle vara trevligt, men det är en utopi, vår kultur är tyvärr alldeles för beroende av alkohol för att införa ett totalförbud. Jag tror att det finns en magisk gräns, ett sunt drickande, där barn och vuxna slipper känna obehag över kalasande människor i närheten och jag tror att den där mamman representerade det (i ord i alla fall, jag vet inte hur hennes alkoholvanor ser ut). Då hon blev tillfrågad om hon drack inför sina barn svarade hon: "Ja, ett glas vin, eller ett glas öl." Inga förklaringar, inget försvar, hon bara konstaterade fakta. För mig är detta ett tecken på ett sunt drickande, hon behöver inte försvara sig eller förklara sig för hon vet att hon inte utsätter sina barn för obehag, eller om det är så att hon gör det så är hon medveten om det och kan ändra på sina vanor. Ingen "rör-inte-min-sup" retorik, inget citerande av 1984 och inget "det är mina barn, jag vet bäst." Alla barn till missbrukare är levande bevis på att föräldrar inte alltid vet bäst.

Om man klarar av att hålla fyllan och barnen separerade, drick på! Dock tror jag att det är väldigt få människor som klarar av att göra det. Vidar Aronsson, ordförande för Ungdomens Nykterhetsförbund (UNF) använde sig av ett väldigt användbart uttryck i debatten - passivt drickande. Detta innebär människor som på något sätt blir påverkade av ditt drickande - före, efter, eller under tiden. Det är användbart för att det öppnar upp supandet från det privata till omgivningen, för det är precis det supande gör; det är extremt få fall där ditt drickande inte påverkar någon annan genom att säga för mycket på fyllan, göra något dumt, eller bara bete sig skumt. För att inte nämna vandalism eller "rolig" fyllestöld av trafikskyltar, trafikkoner osv. Alkohol påverkar inte bara personen som väljer att inta den, utan även omgivningen. Att förneka detta är bara att stänga debatten för ansvarsfullt drickande.

Och för er som undrar om det är okej att hämta sina barn bakis, eller om de känner av ert drickande fortfarande? Självklart gör de det! Barn är mycket mer uppmärksamma än vad vi tror. Som jag ser det handlar denna debatten inte om föräldrarnas rättighet till att få festa, utan barnens rättighet till en alkoholfri tillvaro utan obehag.

Programmet SVT debatt var baserat på denna DN debatt artikel av Madeleine Leijonhufvud.

(Detta inlägg är relaterat till det jag skrev igår.)

Kyrkan omdefinierar ännu en gång sexuella trakasserier

SVT rapporterar att en toppchef i svenska kyrkans ledning får, efter en undersökning, avgå från sin tjänst på grund av "brister i ledarskap och kränkande beteeende mot vissa medarbetare" [sic]. Detta är samma chef som det rapporterades för några dagar sedan att han var anklagad för sexuella trakasserier. Det verkar som att, än en gång, personer involverade i kyrkan klarar sig undan sexskandaler. (Katolska kyrkans vidspridda täckande av pedofili, någon?)

Vad är det med religiösa institutioner och att vägra kalla sexuella övergrepp vid deras rätta benämning? Det som är extra oroande i detta fall är att undersökningen i fråga har gjorts av en advokatbyrå, som förhoppningsvis är religiöst neutrala. Finns det en motvilja i vårat samhälle att ta till oss att även religiöst troende människor kan ägna sig åt sexuella övergrepp? I och med religioners minst sagt tveksamma ställning mot kvinnor tycker jag att det snarare skulle vara tvärt om.

Att vägra kalla denna händelse vid dess rätta benämning ändrar inte övergreppets natur. Det det däremot gör är att dölja eventuella andra övergrepp av sexuell natur som kan ske inom dessa slags institutioner, genom att omformulera ramarna för definitionen av sexuella trakasserier. Sluta skydda religionen och börja istället skydda de som har blivit utsatta for sexuella trakasserier!

Alkoholkulturen

Hillevi Wahl, författare av böckerna Kärleksbarnet och Hungerflickan har skrivit ett mycket bra och viktigt debattinlägg på SVT debatt om alkoholvanorna kring jul. Hon kommer själv från ett missbrukarhem och har upplevt alkoholens konsekvenser i första hand och efter att ha skrivit böcker omkring ämnet har hon även undersökt konsekvenserna på barn i allmänhet. Ett talande stycke ur hennes debattartikel är dessa:

I samband med att jag skrev min första roman, ”Kärleksbarnet”, som handlade mycket om min egen uppväxt som alkisbarn, så diskuterade jag ivrigt med min omgivning hur man skulle hantera alkohol framför barn. Jag undrade själv hur de där superföräldrarna gjorde, de där som tycktes kunna hantera det ”snyggt”. Vad det var för magiskt de gav sina barn så att de inte blev otrygga fast föräldrarna blev lalliga och lulliga och inte betedde sig som vanligt.
Jag började med att fråga föräldrarna. Som vidhöll att det aldrig hade varit några problem. Inget av barnen hade någonsin uttryckt oro eller klagat. Sedan ropade de in de nu nästan vuxna barnen:
”Hörni, har ni någonsin tyckt det har varit jobbigt när vi har druckit vin eller festat?”
Då skruvade barnen på sig. Det var första gången i sina tonåriga liv som barnen fick frågan. Och de visste att föräldrarna inte skulle gilla svaret.
”Ja, alltså, nu fattar man ju varför ni luktade så konstigt. Varför ni skrattade så konstigt. ”
”Du blev så glansig och konstig i ögonen. Det tyckte jag inte om. ”
”Jag brukade få lite ont i magen och gick in på mitt rum, för jag ville inte vara med när ni blev så sådär jobbiga.”
Konstiga och jobbiga. Annorlunda. Det var det genomgående temat i alla svar jag fick. Mycket till föräldrarnas stora förvåning. De hade trott att allt var bra. Om man frågar barnen så får man höra sanningen om hur det egentligen känns i magen när föräldrarna dricker alkohol.

Hur många vuxna frågar egentligen deras barn vad de tycker om sitt drickande; hur många vuxna har egentligen koll på hur barnen påverkas? Liksom Wahl kommer även jag från ett missbrukarhem där alkohol var centralt. Problemet som jag minns det var inte hur ofta föräldrarna drack, utan att de blev fulla. Jag känner igen mig i den här obekvämheten över vuxna som börjar bete sig konstigt, som blir jobbiga och vill kramas och säger med rösten stinkande av alkohol hur fin man är; farbröder och tanter som vill dansa och stoja och stimma och ler mot en med glasartade ögon. Det är obehagligt. Som barn känner man på sig att något är fel, mamma och pappa och de andra tanterna och farbröderna är inte som de ska. Det spelar ingen roll hur ofta det händer, det är att det händer som gör det obehagligt. Ett barn blir inte mer tolerant till att deras föräldrar är fulla för att det händer mindre ofta, snarare tvärtom. Ser man sina föräldrar fulla ofta blir det ett normaltillstånd; ser man dem fulla sällan blir det ännu mer oroande då man väl gör det.

Alkohol är en del av våran kultur, lika självklar som julafton. Många anser inte att det är ett problem att ta sig några snapsar vid högtider. Det är trevligt, det är en del av vad julafton, midsommar, påsk (fredag, lördag?) innebär. Är det lika trevligt för barnen, tro?

Det är viktigt att kunna ha en hälsosam relation till alkohol, och att kunna hantera den, argumenterar många. Men är det verkligen att hantera alkohol då man blir full? Att hantera alkohol är väl snarare att kunna dricka ett glas vin till middagen på helgen och sedan stanna där? Åtminstone om man har barn runt omkring sig. Jag är starkt emot att försöka statligt reglera folks privata liv, att försöka inskränka deras individuella val eller rättigheter över självbestämmande, förutsatt att de är vid sina sinnens fulla bruk. Vill en vuxen människa gå ut och slå klackarna i taket och göra det genom att dricka alkohol så har jag inga problem med det. Problemen kommer då barnen kommer in i situationen. Att gå ut och festa i lokaler som har en laglig minimiålder är, som jag ser det, inget problem, för där ska inte barn kunna ta sig in. I hemmen vid högtider å andra sidan brukar barnen vara en stor del av anledningen till att man överhuvudtaget bryr sig om att fira - att se deras glädje då de öppnar julklappar, att få se dem springa omkring i små tomteluvor och att få en giltig ursäkt att titta på Kalle Anka som vuxen. Det finns inget effektivare sätt att släcka denna glädje och skapa obehag än att dricka sig full i deras närhet.

Som jag ser det handlar det inte om de vuxnas rättighet till att dricka, det handlar om barnens rättighet till en alkoholfri tillvaro. Jag kommer att fira en vit jul i år och låta bli att utsätta andra människor för alkohol-relaterat obehag. Kommer du?


(Relaterat till detta ämne är även denna debatt på DN om att bestraffa fulla föräldrar som sätter deras barn i livsfara.

Även denna debattartikel från förra årets Metro om hur vart fjärde barn oroar sig för julen för att deras föräldrar kanske dricker för mycket är relevant och intressant. Uppmärksamma: Även (nästan) vuxna människor tycker att fulla människor är obehagliga. Jag håller med.)

Sverigedemokraterna och yttrandefriheten

Igår kväll sändes en dokumentär om Sverigedemokraternas valrörelse. Sverigedemokraterna - vägen till riksdagen heter den och följer såväl de högsta hönsen inom partistyrelsen och ungdomsförbundet som ett par i Vällinge som tycker att "huckle" (använt för hijab) är "skitigt" som kämpar för Sverigedemokraternas inträdande i kommunfullmäktige.

Vad som slår mig väldigt starkt i denna dokumentär är den totala terrorn Sverigedemokraternas medlemmar verkar leva i. Mattias Karlsson lägger in oförstörbara fönster för att skydda sina barn mot eventuella gatstenar som kan flyga in genom fönstret och skada hans barn, och Jimmie Åkesson, efter hans flykt från tumultet kring budgetförslaget kastar oroliga blickar över axeln och undrar över polisens frånvaro.

Jag är ingen SD-anhängare eller sympatisör. Jag förkastar deras politik och har tidigare skrivit blogginlägg om hur ogenomförbar den är. Dock så tycker jag att det är rent förskräckligt då personer använder sig av våld för att motargumentera någon de inte håller med. Sverige är en demokrati där yttrandefriheten ska väga tungt. Det är ett land där folk ska få kunna ha sina åsikter utan att behöva känna sig förföljda eller hotade.

Visst, Sverigedemokraterna är inte oskyldiga i allt detta heller. Det finns youtube-klipp på högt uppsatta Sverigedemokrater som till synes provocerar och använder våld mot människor som inte har gjort annat än argumentera emot dem, och det finns åtminstone ett exempel i dokumentären under SDU-paraden i Helsingborg då en medlem lägger händer på en uppretad åskådare. Poängen är dock att våld från båda sidor är totalt oacceptabelt. Folk ska, i en demokrati, få uttrycka sina åsikter utan att känna sig hotade, oavsett hur fel man tycker att dessa åsikter må vara. Jag håller inte med SD till fem öre, men jag respekterar deras rätt att uttrycka sig så länge de håller inom lagarna; något SD har blivit fruktansvärt skickliga på under senare år.

Nyckeln till ett stabilt, hållbart politiskt samhälle enligt John Stuart Mill, den progressiva liberalen, ligger i debatt. Utan att framföra olika synpunkter och rationellt diskutera dem kommer vi aldrig att kunna hitta den rätta vägen för samhället. I hans verk On Liberty sa han "Om hela människosläktet minus en, var av en åsikt, och endast en person var av den motsatta åsikten, skulle människosläktet inte vara mer rättfärdigade i att tysta denna enda person, än vad denna enda person skulle vara rättfärdigad i att tysta männniskosläktet" (Min översättning - fantastisk bok för övrigt, rekommenderas varmt).

Debatt behövs, diskussion behövs, utmaningar av sociala normer/åsikter/sanningar behövs för att samhället inte ska stagnera. Utan en konstant debatt kommer samhället att stå och trampa på samma ställe och mänskligheten fördummas. Hur ska vi kunna rättfärdiga att fördöma någons åsikter om vi inte har granskat dem och kommit upp med ett hållbart motargument? Om det är tekniken vi börjar använda så kommer vi inte att bli bättre än vilken genomsnittlig diktatur som helst. Samma sak gäller om vi börjar använda oss av våld för att tysta deras åsikter.

Jag är lika besviken som många andra att Sverigedemokraterna tog sig över tröskeln i detta val. Protestera gärna mot Sverigedemokraterna och deras politik, med all rätt, och i all ära; fortsätt hålla motdemonstrationer, men låt bli att göra det genom våld och hot!

Som det klassiska citatet: Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.
Vad hände med tron på yttrandefriheten?

(Bo Sjökvist, producent och projektledare för dokumentären skriver på SVT debatt här
Dokumentären finns här)

Vem bryr sig vem Kungen ligger med?

Ja, precis det. Vem bryr sig vem Kungen ligger med?
Twitter har surrat konstant om våran kära Kung hela dagen. Tydligen finns det någon bok som säger att Kungen har gått på strippklubb och från vad jag förstår så finns det antydningar att han även ska ha varit otrogen mot sin maka, vår Drottning Silvia. Detta är en skandal verkar många tycka, och Kungen ska dementera i TV, men vet inte riktigt hur han ska göra det, för det kanske är sant.

Kungen är vår representant utåt, säger folk. Han måste bete sig exemplariskt annars så kastar det en skugga på Sverige som land. Låt mig bara påpeka här att vi pratar om Kungen, en symbol som hör samman med Prinsessan på ärten, Kejsaren som ville ha nya kläder och Alibaba och de fyrtio rövarna. Kungen är en monark. Han har ärvt sin titel. Den är inte baserad på hans kunskap eller på hans kapacitet att representera Sverige. Han har tidigare berömt diktaturer och hans likar verkar åka lyxyacht utanför Monaco 11 månader om året. Finns det någon som fortfarande tar monarker seriöst som representanter för ett land? Speciellt Europas inavlade adelslinjer? Kungens eventuella utomäktenskapliga affärer kommer inte att reflektera dåligt på Sverige som ett land.

För övrigt är detta samma situation som Clinton i USA och Sarkozy i Frankrike, båda har blivit anklagade för att vara otrogen mot sin fru. Har det på något sätt reflekterat över hur de sköter sitt jobb? Jag skulle argumentera att det inte har det. De har fortfarande varit lika kompetenta som innan. Otrohet är inte lika med inkompetens. Otrohet är lika med ett stort svek mot sin familj. (För i en öppen relation kan det inte finnas otrohet även om en eller båda parter har sexuella relationer med någon annan.) Notera nu detta ord: familj, och jag skulle vilja påpeka att det i synnerhet är ett stort svek mot sin fru, om denna fru nu inte från början vet om Kungens utomäktenskapliga affärer och har en överenskommelse med honom. Implicerat här är självklart att Drottningen förhoppningsvis får ha sitt lilla roliga vid sidan om. Ingen ojämställdhet här inte! Poängen är att det är en privat angelägenhet, och inget vi har rätt eller bör sticka våra näsor i.

Går vi enbart på det faktum att Kungen verkar ha besökt strippklubbar är det en helt annan diskussion. Helen Wellton säger att hon har problem med Kungens kvinnosyn då hon efter en förfrågan kände sig som "någon flicka man beställde till kaffet som en dessert." Detta är helt förståeligt, och jag har ett stort problem med karlar som beter sig så, som om alla kvinnor är en ägodel som de kan betrakta, vrida och vända på hur de vill. Det finns förvånansvärt många av dem kvar i dagens samhälle. Men än en gång, debatten om strippklubbar, prostitution och dylikt är lite mer nyanserad än den som finns i mainstream Sverige. Att måla ut alla kvinnor som offer som sätts i dessa positioner är en fara i sig. Helen Wellton har satt alla kvinnor som inte agerade som henne, och nobbade Kungen, rätt i offerrollen här. Passiva offer för den stora stygga Kungens makt, utan någon som helst egen vilja. Nickedockor, marionetter, inte människor. Självklart är det dumt att neka att dessa maktspel finns, men det är även dumt att se debatten som svart eller vit; offer eller makthavare. Världen är lite mer färgglad än så.
Dessutom, att påstå att man ger en intervju till en person som skriver en bok om Kungens kurtiserande att man gör det för att skydda Silvia eller andra kvinnor som är i en liknande position är bara rent elakt. Hur hjälper det Silvia att få sin mans otrohet outad till hela svenska folket? Detta förutsätter också att hon inte visste om något innan. Min förståelse av synen på monarker är att den är rätt traditionell och att i så fall skilsmässa inte skulle vara accepterad till samma grad som den är för en vanlig Svensson. Att prata om Kungens dåliga kvinnosyn eller hans otrohet i en bok är inget annat än skvaller.

Personligen tycker jag att hela denna debatt är befängd. En privat fråga som har gjorts offentligt, till vad för nytta? Kommer Kungen att abdikera? Jag hoppas så, men jag tror knappast det. Detta är en skandal som kommer, som vilken annan som helst, att blåsa över om en månad eller så. Kungen kommer kunna återgå till sina strippklubbar och kvinnor på sidan om och livet i Sverige kommer att fortsätta som vanligt. Som tur är så verkar varannan svensk tycka att Kungen ska få ha sitt privatliv i fred, så i fortsättningen kanske vi slipper dessa idiotiska skandaler.

Annars har jag en lösning på problemet: Avskaffa monarkin och gör en republik av Sverige. På så sätt kan vi åtminstone hålla personen i fråga ansvarig för deras handlingar eftersom den är folkvald. Ja, det röstar jag på.

Edit: Jan Guillou skriver väldigt bra om hela denna affären