Brist på genus i skola och vård leder till att personer blir osynliga

Feministiskt Perspektiv började. De skrev i förra veckans nummer om Goldina Smirthwaite som har undersökt hur viktigt det är med genus i vården (prenumeration ett krav för att få tillgång - rekommenderas!). Smirthwaite har undersökt hur män och kvinnor behandlas i vården och kommit fram till att könen får väldigt olika behandling. Kvinnor blir till exempel mycket oftare diagnosticerade med psykiska problem till den grad att underliggande fysiska problem kan ignoreras. Synen på kvinnor som mentalt och emotionellt mer sköra leder till att de feldiagnosticeras i dessa fall.

På samma sätt som det finns en benägenhet att diagnosticera kvinnor med psykiska problem finns det en tendens att ignorera dessa hos män till den grad att de blir ignorerade eller osynliga då de faktiskt behöver hjälp. Idag på SVT debatt skriver Anders Hagström om hur han blev osynlig då han skadade sig själv för att han är kille. Det fanns en benägenhet på hans skola att se tjejerna som höll på med självskada, men då han rakt ut nekade till en lärare att han gjorde det även fast det fanns synliga tecken på att han skadade sig själv, så godtog läraren det rakt upp och ner utan att ens fråga följdfrågor.

Det är tydligt i dessa fall att bristen på ett genustänk inom vården och skolan leder till att människor har möjlighet att fortsätta skada sig själva. Könsrollstänket tar över och flickor och pojkar, kvinnor och män, ses inte för den individen de faktiskt är, utan för deras kön. Pojkar/män kan inte vara deprimerade eller behöva hjälp av en psykolog, för de är mentalt starkare än så, verkar tänket gå, och kvinnor och flickor, där vet vi minsann att de är emotionellt sköra och trissar upp sig över minsta lilla problem till den grad att de svimmade till höger och vänster fram till 1800-talet.

Problemet är bara det att personer av det manliga könet har fått lära sig att det är inte helt accepterat att visa känslor. Man får gråta då det kommer till sport och dödsfall, men om du läcker tårar mer ofta än så är du inte en riktig man. Antingen är du kvinna, eller så måste du vara en "mindre" man (läs: homosexuell), för en riktig man, han gråter inte. Det har gått till den grad att då John Boehner, den republikanska ledaren i USA:s representanthus blev en stor nyhet för att han har lätt till tårar. Media spekulerade i att antingen måste han vara alkoholist och deprimerad, eller måste det vara något annat psykiskt fel på honom. Karln kan helt enkelt inte bara ha lätt till att uttrycka sina känslor - både glädje och sorg - genom tårar. Omöjligt, han är ju man.

Dessa föreställningar om kvinnor och män gynnar uppenbarligen ingen. Så fort båda uttrycker känslor är det något fel på dem - de är svagare. Samtidigt så leder denna syn på känslor och tårar som ett tecken på svaghet till att en pojke i skolan kan gå omkring och skada sig själv mitt framför ögonen på lärare, föräldrar och klasskamrater utan att någon väljer att undersöka vidare i det. Han är ju pojke, han klarar allt som livet ger honom, och är det så att han inte gör det, då tar han till våld och aggression, inte självskada. Medan lärare och föräldrar letar efter dessa externa tecken på aggression så kan denna pojke ostört skära sig själv. Han ropar på hjälp och såpass tydligt att han, enligt sig själv, gick omkring med blod på kläderna, men ingen hör honom.

Varken personer av kvinnligt eller manligt kön eller ett tredje kön ska bli ignorerade och felbehandlade på grund av att de tillhör det könet. Att homogenisera män och kvinnor på det sätt som görs, inte bara i vården och skolan, men i samhället i stort, leder till att vi inte kan se individer för vilka de är, och vilka behov de har. Det finns många olika faktorer förutom kön som spelar in hur folk beter sig: Samhällsklass, familjeliv, det sociala, geografi, bland annat. Stirrar vi oss blind på hur folk är förväntade att bete sig beroende på vad som dinglar eller inte dinglar mellan deras ben kommer vi att fortsätta att oavsiktligt ignorera människor. Ser man människor utefter så pass snäva ramar som könsroller kommer vi att missa människor som inte beter sig enligt dem för att vi ser det som omöjligt, som i fallet med Anders, eller att avskriva alla beteenden på deras kön för att vi ser det som för möjligt, som i fallet med kvinnor och psykisk (o)hälsa.

Genus behövs som analytisk bakgrund i samhället, precis som andra analytiska ramar, som samhällsklass, etnicitet och så vidare. Annars riskerar vi att glömma bort människor som Anders som endast gjorde ett sådant pass litet skiftande i hans liv som att bete sig annorlunda än vad som var förväntat. Vem har inte gjort det någon gång?