Brist på genus i skola och vård leder till att personer blir osynliga

Feministiskt Perspektiv började. De skrev i förra veckans nummer om Goldina Smirthwaite som har undersökt hur viktigt det är med genus i vården (prenumeration ett krav för att få tillgång - rekommenderas!). Smirthwaite har undersökt hur män och kvinnor behandlas i vården och kommit fram till att könen får väldigt olika behandling. Kvinnor blir till exempel mycket oftare diagnosticerade med psykiska problem till den grad att underliggande fysiska problem kan ignoreras. Synen på kvinnor som mentalt och emotionellt mer sköra leder till att de feldiagnosticeras i dessa fall.

På samma sätt som det finns en benägenhet att diagnosticera kvinnor med psykiska problem finns det en tendens att ignorera dessa hos män till den grad att de blir ignorerade eller osynliga då de faktiskt behöver hjälp. Idag på SVT debatt skriver Anders Hagström om hur han blev osynlig då han skadade sig själv för att han är kille. Det fanns en benägenhet på hans skola att se tjejerna som höll på med självskada, men då han rakt ut nekade till en lärare att han gjorde det även fast det fanns synliga tecken på att han skadade sig själv, så godtog läraren det rakt upp och ner utan att ens fråga följdfrågor.

Det är tydligt i dessa fall att bristen på ett genustänk inom vården och skolan leder till att människor har möjlighet att fortsätta skada sig själva. Könsrollstänket tar över och flickor och pojkar, kvinnor och män, ses inte för den individen de faktiskt är, utan för deras kön. Pojkar/män kan inte vara deprimerade eller behöva hjälp av en psykolog, för de är mentalt starkare än så, verkar tänket gå, och kvinnor och flickor, där vet vi minsann att de är emotionellt sköra och trissar upp sig över minsta lilla problem till den grad att de svimmade till höger och vänster fram till 1800-talet.

Problemet är bara det att personer av det manliga könet har fått lära sig att det är inte helt accepterat att visa känslor. Man får gråta då det kommer till sport och dödsfall, men om du läcker tårar mer ofta än så är du inte en riktig man. Antingen är du kvinna, eller så måste du vara en "mindre" man (läs: homosexuell), för en riktig man, han gråter inte. Det har gått till den grad att då John Boehner, den republikanska ledaren i USA:s representanthus blev en stor nyhet för att han har lätt till tårar. Media spekulerade i att antingen måste han vara alkoholist och deprimerad, eller måste det vara något annat psykiskt fel på honom. Karln kan helt enkelt inte bara ha lätt till att uttrycka sina känslor - både glädje och sorg - genom tårar. Omöjligt, han är ju man.

Dessa föreställningar om kvinnor och män gynnar uppenbarligen ingen. Så fort båda uttrycker känslor är det något fel på dem - de är svagare. Samtidigt så leder denna syn på känslor och tårar som ett tecken på svaghet till att en pojke i skolan kan gå omkring och skada sig själv mitt framför ögonen på lärare, föräldrar och klasskamrater utan att någon väljer att undersöka vidare i det. Han är ju pojke, han klarar allt som livet ger honom, och är det så att han inte gör det, då tar han till våld och aggression, inte självskada. Medan lärare och föräldrar letar efter dessa externa tecken på aggression så kan denna pojke ostört skära sig själv. Han ropar på hjälp och såpass tydligt att han, enligt sig själv, gick omkring med blod på kläderna, men ingen hör honom.

Varken personer av kvinnligt eller manligt kön eller ett tredje kön ska bli ignorerade och felbehandlade på grund av att de tillhör det könet. Att homogenisera män och kvinnor på det sätt som görs, inte bara i vården och skolan, men i samhället i stort, leder till att vi inte kan se individer för vilka de är, och vilka behov de har. Det finns många olika faktorer förutom kön som spelar in hur folk beter sig: Samhällsklass, familjeliv, det sociala, geografi, bland annat. Stirrar vi oss blind på hur folk är förväntade att bete sig beroende på vad som dinglar eller inte dinglar mellan deras ben kommer vi att fortsätta att oavsiktligt ignorera människor. Ser man människor utefter så pass snäva ramar som könsroller kommer vi att missa människor som inte beter sig enligt dem för att vi ser det som omöjligt, som i fallet med Anders, eller att avskriva alla beteenden på deras kön för att vi ser det som för möjligt, som i fallet med kvinnor och psykisk (o)hälsa.

Genus behövs som analytisk bakgrund i samhället, precis som andra analytiska ramar, som samhällsklass, etnicitet och så vidare. Annars riskerar vi att glömma bort människor som Anders som endast gjorde ett sådant pass litet skiftande i hans liv som att bete sig annorlunda än vad som var förväntat. Vem har inte gjort det någon gång?

Fånigt att klaga på sexuella skoltröjor?

Bild från VK.se

Västerbottens Kuriren har ett reportage om rätt så provocerande skoltröjor på sin hemsida där en studievägledare och lärare ifrågasätter företaget Skollovet.se och de tryck de erbjuder. Vadan detta ramaskri över några skoltröjor som 15-åringar beställer på skämt, kan det undras? Är studievägledaren och Stina Nilsson inget annat än en pryd konservativ tant med ett enda mål: Att skydda de små, stackars tonåringarna från den riktiga världen genom att hålla för deras öron, linda dem i bomull och skrika "lalalalalalala"?

Svaret är nej. Stina Nilsson har uppmärksammat en, tyvärr, allt vanligare företeelse i vårt samhälle - exploateringen av påståendet att sex och våld säljer. Marknadslogiken har börjat följa detta mantra till den grad att företag till höger och vänster står och upprepar det som försvar, som förklaring och som idé.

Det är inget fel på sex. Det är inte heller något fel på att prata om sex med niondeklassare - tvärtom. Då man går ut nionde klass bör man ha fått en grundlig utbildning i sexualkunskap, annars har skolan försummat den delen av utbildningen, som enligt lag ska erbjudas. Det är bra att prata om sex med femtonåringar, men det är bra att diskutera sex på något annat sätt än på det våldsamma sättet porrindustrin gör, som nu har börjat sippra ut i samhället för att bli en norm. Problemet i sig är inte sexet - problemet är normaliseringen av det våldsamma tvångssexet. Då sex blir representerat i samhället idag går det ofta inte att separera från denna mer 'spännande' bild av sex som någonting 'passionerat' (läs våldsamt). Har du sex, men har du vaniljsex som den Svensson du kanske är så räknas det inte. Ditt sexliv är inte giltigt. Du har inte sex, du har tråkigt. För att det ska räknas ska kvinnan skrika som tre stuckna grisar, det ska tas bakifrån och framifrån och upp och ner och det ska bindas och det ska hållas fast och det ska dras ut från sfären av vardagssex in i sfären av 'glamoröst' porrsex.

Var människa måste få ha sex som de vill. Så är det. Det är inte någonting som jag tror Stina Nilsson försöker säga med denna kritik mot detta företag, och det är absolut inte det jag vill säga med denna bloggpost. Problemet är bara att ofta i mainstream media och i samhället i stort (i vissa länder mer än andra) så representeras det som att då mannen vill ha sex, då är alla ombord, i alla fall så länge inte kvinnan uttryckligen säger nej. Problemet är alltså förmedlingen av det sex som leder till en bild av framförallt kvinnor som passiva i sexuella sammanhang. Ofta innebär dessa sexuella handlingar en form av tvång eller våld, som i sin tur reproducerar bilden av sex som någonting en person (kvinna) måste bli övertalad till. Det förmedlar bilden av att "ett nej är inte alltid ett nej." Då sex sedan blir normen att trycka upp på skoltröjor för var och varannan niondeklassare blir detta beteende normaliserat i allt lägre åldrar. Fallet Julian Assange visar på att gråzoner existerar och debatten som har uppstått i och med detta visar på den otroliga bristen på försäkran av samtycke och respekt för en annan människa. Personer har hävdat om och om igen att "ett nej är inte alltid ett nej" eller "vad förväntade hon sig, de sov ju i samma säng" eller "hon hade ju en rosa, tajt tröja på sig, klart hon ville ligga," kommentarer som alla visar på att kvinnan är passiv, mannen är aktiv, och framför allt att det finns ett rättfärdigande av detta beteende.

Problemet ligger självklart inte på dessa skoltröjor i sig, problemet ligger i att detta är en bild som reproduceras så ofta i samhället att det har gått till den graden att det är normaliserat. Jag har skrivit på min Engelska blogg om vikten av retorik då det kommer till kultur och sexualitet, och även om Sydafrika, som är exemplet som används i den posten är någorlunda extremt, så är återfinns exemplen på den sexuellt underordnade kvinnan överallt i mainstream media idag. Då jag skrev om exemplet från en TV show var det västerländska shower jag hade i åtanke. Vår kultur är inte fri från detta reproducerande av sex som våldsamt; det är snarare väldigt representerat i vår kultur.

Dessa skoltröjor är bara en i raden av alla de budskap som reproducerar kvinnan som passiv i sexuella sammanhang, som normaliserar sex och specifika typer av sex till den grad att gränser suddas ut och folk i allt yngre år blir infösta i en norm där sex och tvång ofta går hand i hand. En norm där Svenssons vaniljsex inte visar kärlek och attraktion till samma grad som smisk, ögonbindlar och doggy-style gör.

Stina Nilsson har rätt i att ifrågasätta dessa tröjor. Att VK sedan förenklar diskussionen genom att sätta "Ja, ingen ska såras eller kännas kränkt" som det enda svaret för någon som tycker att dessa tröjor är vidriga är inget annat än att vinkla debatten och förringa det problem som dessa tröjor för med sig.