Elevers rättigheter får inte glömmas i diskussionen om en bättre skola

Sveriges Radio rapporterar idag att skolelever ska få större möjlighet att överklaga sina betyg, vilket, enligt lag, de idag inte har rätt till alls. Dock kan olika skolor möjligen ha olika regler på detta, det vet jag ingenting om, men det är ingen rätt som är garanterad en elev. Som före detta elevrådsordförande tycker jag att det är en självklarhet att elever ska få denna möjlighet, precis som Annie Johansson (c) har uttryckt det.

På universitetet jag läser just nu har vi alltid haft den möjligheten att begära att en annan person (second marker) ska läsa igenom våra uppsatser om vi tycker att vi har blivit tilldelad ett orättvist betyg, även i tidigare år då detta inte var en självklarhet som det är under de två sista åren (honours years). Självklart tar processen lite längre tid och man kan möjligen få vänta med att få sitt betyg, men processen brukar i det stora hela vara relativt smärtfri, och ibland ger den resultat. Då man har valt att lämna in sin uppsats eller sin tentamen till en second marker får man dock lov att acceptera det betyget som ett slutligt betyg, och det kan innebära att betyget sänks om second marker tycker att den primära betygssättaren har varit för generös med betyget. Processen leder alltså inte alltid till utdelning i form av högre betyg, så det är ingen process man ska ingå bara för att försöka suga till sig en extra poäng eller två. Tanken är att man ska använda sig av den om man genuint tycker att betygssättningen har varit orättvis.

Något liknande tycker jag låter som en fantastisk idé för personer vars betyg har bärande effekt på deras framtida studieval eller jobbansökan. Att lärare, som faktiskt är mänskliga och kan bli påverkade av externa faktorer, ska åtnjuta så pass stor makt över en elevs öde att deras beslut inte ens går att diskutera är helt orimligt, speciellt då betygssättningsprocessen sällan är anonym i höstadiet och gymnasiet på det sättet det är på universitetet. Även om läraren gör sitt bästa för att inte bli påverkad av alla de saker man kan bli påverkad av så betyder inte det att en lärare alltid gör rätt. Har man flera klasser och många inlämningar och prov sammanfaller under vissa perioder kan sådana fysiska saker som trötthet och dylikt påverka betygssättningen. Nu finns det säkert lärare som ser till att de alltid är pigga och klara i hjärnan då de rättar för att vara rättvisa, men det är nog inte alla som gör så. Att därför erbjuda en elev möjligheten att överklaga betyget, eller på något sätt få provet eller uppsatsen läst av en annan lärare, precis som tanken är med nationella prov, är en fantastisk idé.

Utöver alla dessa orättvisor som kan uppstå då en lärare ensidigt får bedöma en elevs prestation, så finns det även ett ypperligt tillfälle att främja skoldemokrati och elevaktivism i detta förslag. Ju tidigare elever får reda på deras rättigheter och börjar nyttja dem, desto större chans är det att de faktiskt tar vara på den erfarenheten i senare liv, och en väldigt viktig del av att delta i en demokrati är att vara medveten om vilka rättigheter och skyldigheter man har, så att man kan stödja sig mot dessa om man någon gång skulle finna sig i en sits där man tycker att man har blivit orättvist behandlad. Dessutom finns det ingenting negativt, så som jag ser det, i lite elevaktivism och kämpande för att stå upp för sig själv. Det är dags att elever får lite rättigheter sällade till sina skyldigheter då det kommer till betygssättning, speciellt en sådan nyckelrättighet som denna.

Att, som SR rapporterar, Jan Björklund skulle vara emot detta är inget annat än ett bevis på hans kravliberalism. Det som förvånar mig är att Björklund inte föreslagit det här tidigare eller överhuvudtaget med tanke på hans stora retorik om vikten av rättvisor och kvalitet i skolan. Så länge som lärare fortfarande inte har en garanterad lärarutbildning så är det en fantastisk säkerhetsmekanism att låta elever överklaga sina betyg, en som gärna får fortsätta för att motverka eventuella maktmissbruk som inte ska förekomma i skolmiljö. Samtidigt är det inte särskilt förvånande att Björklund inte är så pigg på denna idé då det involverar mer rättigheter och mindre krav. Det skulle ju, trots allt, vara hemskt om människor faktiskt fick lite mer rättigheter i den positiva bemärkelsen (rättigheten till istället för frihet från). Att enbart legitimerade lärare skulle få sätta betyg är ett steg i rätt riktning, men det förutsätter också att alla lärare har exakt samma tänk då de sätter betyg, vilket är omöjligt. Det en lärare värdesätter kanske en annan lärare inte håller med om. Detta blir tydligt på universitetsnivå då man kan få sex olika instruktioner om hur man ska skriva en uppsats av sex olika föreläsare.

Rossanna Dinamarca (v) argumenterar att det är orimligt att Björklund går emot detta förslag, och jag tenderar att hålla med. (Detta gör denna situation till, förmodligen, den första gången jag faktiskt håller med Rossanna Dinamarca.) Det är fantastiskt att Folkpartiet, med Jan Björklund som en av de mest drivande krafterna, försöker göra om skolsystemet till ett bättre, mer effektivt skolsystem med nyanserade betyg, men det ska absolut inte ersätta rättigheter som elever borde ha haft för länge sedan. Nu får vi hoppas att Björklund et. al. lyssnar till alla dessa utredningar som föreslår att elever bör få ompröva sina betyg och gör slag i saken. Det kommer inte att vara en dag för tidigt.



Jan Björklund om hans skepticism till detta förslag. Det leder till en större byråkratisering, säger han. Dessutom är han rädd att eleverna faktiskt ska bedömas på sin kunskap istället för sin lydnad till läraren. Hugaligen, säger jag bara!