(M)oderaterna och (det manliga) våldet

Henrik von Sydow och Anton Abele berättar idag i Aftonbladet att de ska resa runt i Sverige och försöka ta reda på vad som föder våld hos unga. Detta kommer förmodligen att bli en givande resa för dessa politiker och förhoppningsvis får de, genom att beblanda sig med oss vanliga dödliga människor, lära sig någonting om "verklighetens folk" som deras kompisparti Kristdemokraterna beskriver dem. Vad som kommer blir riktigt intressant är om dessa två grävande politiker kommer att våga ge sig in på genus, eller om de här, såsom moderater allt som oftast gör, kommer att ignorera det totalt.

Män är väldigt överrepresenterade då det kommer till gärningspersoner för våldsbrott i Sverige.* Majoriteten av våldsbrott begås av män mot män. Förvisso finns det med stor sannolikhet ett mörkertal av kvinnor som begår brott eftersom dessa traditionellt inte har setts kapabla till att begå våldsbrott, speciellt inte mot män, men antalet kvinnor misstänkta och dömda för våldsbrott håller på att växa. I vilket fall så har antalet män som gärningsmän beräknats till att vara 90% år 2007, och omkring två tredjedelar av offren. (Denna statistik innefattar inte sexuella brott eftersom det ofta räknas som en kategori för sig, där våldet ofta utförs av män mot kvinnor och är således annorlunda.) Detta är en ganska tungt vägande statistik som troligen inte helt och hållet kan korrigeras av att börja se gärningskvinnor. Jag har inget intresse av att utmåla män som monopolhavare av våld, eftersom jag tror att denna bild är ett stort problem i reproduktionen av män som gärningsmän och de tillhörande könsrollerna. Jag har inte heller någon lust att skylla våldets utveckling på endast ena könet, då det ofta finns andra bakgrundsfaktorer inblandade. Poängen jag vill göra är endast att denna statistik pekar på att våld huvudsakligen utförs av män mot män.

Varför är detta viktigt, och varför bör Abele och von Sydow ha detta i åtanke då de reser genom Sverige för att knäcka gåtan om varför begår vi våldsbrott? Med andra ord, varför är det så viktigt att dessa moderater adopterar ett genustänk?

Personer som studerar kriminologi, sociologi, genus, politik eller något alls som rör människor och samhällen runt om i världen finner att män är överrepresenterade i brottsstatistiken. Detta är inte ett svensk fenomen utan återfinns runt om vårt klot. Det är viktigt att se att det ligger till såhär, delvis för att vi måste göra oss av med det antagandet att kvinnor inte kan ta till våld och synligöra de kvinnor som begår våldsbrott, men även för att vi måste vidga tänket om varför män är överrepresenterade. Michael Kimmel, en genusvetare som specialiserar på maskulinism och argumenterar likt många anti-feminister därute att män måste synliggöras i genusdiskussionen, har funnit att trots att män i olika samhällsklasser ofta är mer olika än män och kvinnor från samma samhällsklass. Ändå är män överrepresenterade i våldsbrott åt båda hållen, och precis som BRÅ beskriver är det ofta män av en lägre socioekonomisk klass som utför detta våld. Varför är inte kvinnor representerade till en lika stor del inom den sociala klassen? Detta är frågor som Kimmel anser att vi bör ta reda på, och ha intresset av att ta reda på.

För att kunna ta reda på detta, argumenterar Kimmel, måste vi synligöra mannen i våldsbrott. Vi måste prata mindre om "personer som begår våldsbrott" och erkänna att männen dominerar denna kategori - inte för att bestraffa eller peka ut, utan för att förstå.

Vi är alla utsatta för ett samhällstryck som riktar sig mot våran person; från tidig ålder blir vi socialiserade in i vissa roller. Feminismen har under lång tid försökt synligöra de kvinnliga könsrollerna för att belysa hur kvinnor ofta har ett samhälls- och familjetryck på sig att ta hand om barn och hushåll medan det anses vara mannens uppgift att se till att det finns pengar till hushållet. Så fort kvinnor tvingades ut i arbetslivet blev det problem med dessa könsroller eftersom kvinnor blev ofta tvungna att ta på sig en dubbel börda: Arbetet och familjen. I denna analys av familjesituationer finns även en inbygd roll för mannen, en som har börjat belysas mer och mer på senare år, tyvärr ofta ur rent kontraproduktivt perspektiv där, istället för att försöka jobba till en gemensam lösning, kvinnan beskylls för vissa problem. Feminismen har inte varit fri från mansbeskyllning heller, men ingen är mer rätt än den andra - båda är fel.

Poängen är den att det finns vissa förväntningar på män också, det finns roller som de förväntas anta, och en av de mest klassiska rollerna är våldet och aggressiviteten. Detta brukar förklaras bort med att män, de har ju minsann testosteron i kroppen, och det gör att då urkarlen kommer fram, den sanna biologiska mannen, och då kommer han minsann att gapa och skrika och slåss, för det är bara så han är. Intressant nog finns det forskning som tyder på att detta är just en socialiserad roll. Testosteron, som ensam faktor leder alltså inte till våld, även om det leder till ett sökande av högre status. Att därför bortförklara manligt våld som hormonellt, då i det moderna samhället våld inte höjer status, utan snarare tvärtom eftersom det ofta leder till en ond spiral om man åker in i systemet, riskerar att missa en stor del av bilden. Testosteron som teori bakom mäns våld klarar inte av att hålla hela sanningen.

Det viktiga är, det som Abele och von Sydow har chansen att undersöka, är pusselbitarna som fattas. Vad är det som gör att män, i dagens samhälle, oftare begår våldsbrott än kvinnor? Har det att göra med socioekonomisk status, utbildning, familjeföhållanden, könsroller i det skikt av samhället de befinner sig i? Eller har det att göra med en slags press av samhället i stort att hävda sin manlighet, då mer nutida sätt att hävda deras status kanske inte är tillgängliga för dem, såsom pengar, prylar och modellbrudar på armen?

Det här är ett ypperligt tillfälle för moderaterna att ta tag i genus. Våga pilla på det, Abele och von Sydow, annars riskerar ni att missa en stor del av pusslet.

* All statistik kommer från BRÅ, först och främst denna sammanfattande rapport, men även dennakan vara relevant då den är lite nyare.

Här finns Michael Kimmels bok för de som är lite extra intresserade av manliga könsroller och maskulinism:

Mediaretorik och Wikileaks/Julian Assange

SvDs Jan Blomgren skrev igår om Wikileaks (läs Julian Assange, som alltid) och hur organisationen (personen) jagas av flera stater. Ännu en gång har mediaretoriken fått mig att sucka.

I ingressen står detta:

Wikileaks grundare Julian Assange jagas av de amerikanska myndigheterna och av den svenska polisen samtidigt som han i dag inte får lämna London. Snart kan han också ha den ryska säkerhetspolisen i hälarna.

Påståendet är utan tvekan sant; både Sverige och USA vill åt Assange. Dock finns det en väsentlig skillnad - den amerikanska staten har gjort samma misstag som blogosfären, media och många andra människor, dvs likställt Assange med Wikileaks. Låt mig åter upprepa det jag har gjort så många gånger: Julian Assange är inte Wikileaks, Wikileaks är inte Julian Assange. Julian Assange är grundare och frontfigur av samt delaktig i Wikileaks. Det är förståeligt att gränserna kan bli väldigt suddiga, men att sudda ut dem är trots det oförlåtligt och skadligt.

Det finns en vikt av att separera Julian Assange, privatpersonen, och Wikileaks, organisationen, i media, men även annars. Julian Assange, privatpersonen, är den som har blivit anklagad för våldtäkt och andra sexuella brott. Det är han, i egenskap av privatperson, som är tillbedd att komma till Sverige för utfrågning av åklagaren, och det är han som slutligen (om det går så långt) kommer att bli dömd eller frikänd för dessa brott.

Å den andra sidan finns Julian Assange, representant och grundare av Wikileaks. Det är denna person, som i egenskap av en fundamental del och nyckelperson i organisationen Wikileaks, USA vill åt. Det är denna personen, i och med hans deltagande i Wikileaks, organisationen, som USA kommer att vilja bli överlämnad åt dem. Det är även denna person som Jan Blomgren menar att Ryssland kommer att ta åtgärder emot för att stoppa Wikileaks influerande av Rysslands befolkning samt allierade eller motståndare.

I artikeln av Jan Blomgren finns det ingenting som tyder på att Ryssland kommer att ta åtgärder mot Julian Assange. I artikeln finns däremot ett flertal argument varför Ryssland skulle ta åtgärder mot Wikileaks för att de befarar att läckorna som har gått via Wikileaks kan skada deras nationella intressen samt premiärminister Putins rykte.

Att jämställa inte bara Julian Assange med Wikileaks, men även de politiska motivationerna mellan USA och Sverige är inte bara potentiellt felaktigt, det är farligt. I en enda artikel har Jan Blomberg jämfört de (potentiella) politiska motivationerna bakom flera sexualbrottsanklagelser med spioneri. Han har inte bara antytt att det ligger politiska motivationer bakom sexualbrottsanklagelser, han har även antytt att detta är något som är gjort mot Wikileaks eftersom han uppenbarligen tycker att Julian Assange och Wikileaks är samma person. Finns det något tydligare bevis på detta än att Blomgren använder orden synonymt med varandra? På vissa ställen i artikeln pratar han om att Julian Assange är anklagad för olika brott, men växlar sedan med Wikileaks i frågan om Ryssland.

Förmodligen är detta inte ett politiskt utspel, en taktik för att underminera de kvinnor som har anklagat Assange för sexualbrott, men för en journalist som skriver om den människan som diskutabelt har mest makt inom mediavärlden är detta ett misstag som inte går att ursäkta. Ska man skriva i offentliga miljöer om personer som sitter i maktposition måste man vara fullt medveten om hur man uttrycker sig och vilka konsekvenser detta kan ha. Denna artikel leder inte till något annat än att förstärka bilden av Assange som Wikileaks (låt oss glömma alla andra som är/var i organisationen och även de kämpar för yttrandefrihet och genomskinlighet) och den vitt spridda tron att Assange absolut inte kan begå ett sexuellt övergrepp mot honom för att Wikileaks, organisationen, har gjort någonting som gynnar mänskligheten stort.

Det finns en skillnad på politiska motivationer bakom brott. Att hela denna situation är genomsyrad av politiska intressen finns det få som förnekar. Att USA tjänar på att Assange har blivit anklagad för sexuella övergrepp finns det inte heller många som förnekar - detta är uppenbart. Att svenska åklagare och anklagerskor däremot skulle ha samma uppsåt som USA då de anklagar Assange för sexuella övergrepp är att göra samband som är baserade på väldigt tveksam matematik. Självklart är det viktigt att skydda hela denna process från politiska intressen -utomstående som USA och Ryssland och även inhemska - men likaväl är det allvarliga anklagelser som bör hörsammas. Precis som Assange förtjänar en opartisk rättsprocess i dessa fall och att inte bli dömd av offentligheten innan den juridiska domen har kommit, så förtjänar även dessa kvinnor att inte bli likställda med stater som har blivit anklagade för att försöka få Assange till deras land för att avrätta honom, eller stater som potentiellt skulle vilja tysta Wikileaks för att gömma korruption i deras eget land.

Återigen - retorik är viktigt.

Här finns mina engelska bloggposter om Julian Assange, vilket är majoriteten eftersom det är ett internationellt ämne. För svenska poster, klicka på etiketten nedan.

Elevers rättigheter får inte glömmas i diskussionen om en bättre skola

Sveriges Radio rapporterar idag att skolelever ska få större möjlighet att överklaga sina betyg, vilket, enligt lag, de idag inte har rätt till alls. Dock kan olika skolor möjligen ha olika regler på detta, det vet jag ingenting om, men det är ingen rätt som är garanterad en elev. Som före detta elevrådsordförande tycker jag att det är en självklarhet att elever ska få denna möjlighet, precis som Annie Johansson (c) har uttryckt det.

På universitetet jag läser just nu har vi alltid haft den möjligheten att begära att en annan person (second marker) ska läsa igenom våra uppsatser om vi tycker att vi har blivit tilldelad ett orättvist betyg, även i tidigare år då detta inte var en självklarhet som det är under de två sista åren (honours years). Självklart tar processen lite längre tid och man kan möjligen få vänta med att få sitt betyg, men processen brukar i det stora hela vara relativt smärtfri, och ibland ger den resultat. Då man har valt att lämna in sin uppsats eller sin tentamen till en second marker får man dock lov att acceptera det betyget som ett slutligt betyg, och det kan innebära att betyget sänks om second marker tycker att den primära betygssättaren har varit för generös med betyget. Processen leder alltså inte alltid till utdelning i form av högre betyg, så det är ingen process man ska ingå bara för att försöka suga till sig en extra poäng eller två. Tanken är att man ska använda sig av den om man genuint tycker att betygssättningen har varit orättvis.

Något liknande tycker jag låter som en fantastisk idé för personer vars betyg har bärande effekt på deras framtida studieval eller jobbansökan. Att lärare, som faktiskt är mänskliga och kan bli påverkade av externa faktorer, ska åtnjuta så pass stor makt över en elevs öde att deras beslut inte ens går att diskutera är helt orimligt, speciellt då betygssättningsprocessen sällan är anonym i höstadiet och gymnasiet på det sättet det är på universitetet. Även om läraren gör sitt bästa för att inte bli påverkad av alla de saker man kan bli påverkad av så betyder inte det att en lärare alltid gör rätt. Har man flera klasser och många inlämningar och prov sammanfaller under vissa perioder kan sådana fysiska saker som trötthet och dylikt påverka betygssättningen. Nu finns det säkert lärare som ser till att de alltid är pigga och klara i hjärnan då de rättar för att vara rättvisa, men det är nog inte alla som gör så. Att därför erbjuda en elev möjligheten att överklaga betyget, eller på något sätt få provet eller uppsatsen läst av en annan lärare, precis som tanken är med nationella prov, är en fantastisk idé.

Utöver alla dessa orättvisor som kan uppstå då en lärare ensidigt får bedöma en elevs prestation, så finns det även ett ypperligt tillfälle att främja skoldemokrati och elevaktivism i detta förslag. Ju tidigare elever får reda på deras rättigheter och börjar nyttja dem, desto större chans är det att de faktiskt tar vara på den erfarenheten i senare liv, och en väldigt viktig del av att delta i en demokrati är att vara medveten om vilka rättigheter och skyldigheter man har, så att man kan stödja sig mot dessa om man någon gång skulle finna sig i en sits där man tycker att man har blivit orättvist behandlad. Dessutom finns det ingenting negativt, så som jag ser det, i lite elevaktivism och kämpande för att stå upp för sig själv. Det är dags att elever får lite rättigheter sällade till sina skyldigheter då det kommer till betygssättning, speciellt en sådan nyckelrättighet som denna.

Att, som SR rapporterar, Jan Björklund skulle vara emot detta är inget annat än ett bevis på hans kravliberalism. Det som förvånar mig är att Björklund inte föreslagit det här tidigare eller överhuvudtaget med tanke på hans stora retorik om vikten av rättvisor och kvalitet i skolan. Så länge som lärare fortfarande inte har en garanterad lärarutbildning så är det en fantastisk säkerhetsmekanism att låta elever överklaga sina betyg, en som gärna får fortsätta för att motverka eventuella maktmissbruk som inte ska förekomma i skolmiljö. Samtidigt är det inte särskilt förvånande att Björklund inte är så pigg på denna idé då det involverar mer rättigheter och mindre krav. Det skulle ju, trots allt, vara hemskt om människor faktiskt fick lite mer rättigheter i den positiva bemärkelsen (rättigheten till istället för frihet från). Att enbart legitimerade lärare skulle få sätta betyg är ett steg i rätt riktning, men det förutsätter också att alla lärare har exakt samma tänk då de sätter betyg, vilket är omöjligt. Det en lärare värdesätter kanske en annan lärare inte håller med om. Detta blir tydligt på universitetsnivå då man kan få sex olika instruktioner om hur man ska skriva en uppsats av sex olika föreläsare.

Rossanna Dinamarca (v) argumenterar att det är orimligt att Björklund går emot detta förslag, och jag tenderar att hålla med. (Detta gör denna situation till, förmodligen, den första gången jag faktiskt håller med Rossanna Dinamarca.) Det är fantastiskt att Folkpartiet, med Jan Björklund som en av de mest drivande krafterna, försöker göra om skolsystemet till ett bättre, mer effektivt skolsystem med nyanserade betyg, men det ska absolut inte ersätta rättigheter som elever borde ha haft för länge sedan. Nu får vi hoppas att Björklund et. al. lyssnar till alla dessa utredningar som föreslår att elever bör få ompröva sina betyg och gör slag i saken. Det kommer inte att vara en dag för tidigt.



Jan Björklund om hans skepticism till detta förslag. Det leder till en större byråkratisering, säger han. Dessutom är han rädd att eleverna faktiskt ska bedömas på sin kunskap istället för sin lydnad till läraren. Hugaligen, säger jag bara!

My body is my temple

Amnesty International rapporterar att våldtäkter har ökat i Haiti sedan jordbävningen för ganska precis ett år sedan. Tyvärr är det inte ovanligt att personer, speciellt kvinnor, blir våldtagna under och efter konflikt. Som SvD rapporterar i den senaste notisen om våldtäkter i Kongo används det som en terrortaktik.

UNFPA (FN:s befolkningsfond) publicerade förra året en rapport om konfliktsituationer då det förra året var tio år sedan resolution 1325 antogs, en resolution om kvinnor i konflikt och efterkonfliktssituationer. I denna rapport finns det ett helt kapitel om könsroller i konfliktsituationer - före och efter. Med information som har samlats i åtminstone ett decennium visar detta kapitel hur kvinnor i konfliktsituationer är extra utsatta för sexuellt våld.

Under konflikt finns det två (eller flera) motståndare som kämpar mot varandra genom beväpnad konflikt. Den som vinner är den som först lyckas bryta ner den andra, genom total utrotning av motståndarna, vilket inte är lika vanligt, eller genom att motståndaren ger upp eller blir tillfångatagen på grund av minskade mänskliga och teknologiska resurser, vilket är mer vanligt. Under konflikt används diverse olika psykologiska medel för att terrorisera motståndaren, och våldtäkt är en väldigt vanlig sådan taktik.

Våldtäkt i dessa fall är mer än bara den sexuella akten, om den sexuella akten alls i sig är det betydande. Sexuellt våld mot kvinnor är en form av förtryck och dominans, ett maktutspel som sker mot kvinnan såväl som mot männen. Enligt traditionella könsroller är det mannens uppgift att skydda kvinnan, speciellt i konflikt, därav den maskulina militära traditionen där kvinnor historiskt har varit exkluderade på grund av tradition eller lag. Mannen beskyddar och kvinnan tar hand om barnen och ekonomin brukar vara regel under beväpnade konflikter. Att då begå ett fysiskt och psykiskt övergrepp på en kvinna är att begå ett psykiskt övergrepp på mannen. Det är en mekanism att tala om för mannen (fadern, brodern, maken) att han inte uppfyller sin roll som beskyddare av det som han primärt har åtagit sig att beskydda - sin familj. Att våldta en kvinna under sådana förhållanden blir ett dubbelt övergrepp, ett dubbelt maktutövande. Läggs dessutom andra antropologiska och sociologiska betraktelser till, att kvinnan är bäraren av kulturen i sin egenskap av att kunna föda och uppfostra barn (den sociala och kulturella framtiden) så blir en våldtäkt även ett symboliskt övergrepp mot kulturen i sig. En våldtäkt mot en kvinna i en konfliktsituation är därför att betrakta som ett tredubbelt övergrepp - mot kvinnan, mot mannen, och mot kulturen.

I efterkonfliktssituationer är situationen annorlunda. Här riskerar inte kvinnan att bli våldtagen av fienden till samma utsträckning som sina egna familjemedlemmar (se UNFPA-rapporten om detta också). Forskning har visat att då könsroller ifrågasätts, som de ofta gör i efterkonfliktssituationer där kvinnan har tagit över sysslor som mannen skötte innan konflikt - såsom ekonomi och allt annat arbete i den sociala sfären - så blir det en slags backlash. Då könsroller blir hotade och mannen känner att hans maskulinitet blir fråntagen honom försöker han återta sin maskulinitet med våld, och använder sig av sådana mekanismer som sexuellt våld men även annat icke-sexuellt våld i sina nära relationer. Kvinnor i efterkonfliktssituationer står därför i direkt risk att utsättas för fortsatta övergrepp i en efterkonfliktssituation där det enda som har förändrats är gärningsmannen som har gått från en främling och motståndare till en nära anhörig eller vän och förmodad allierad.

Detta är typiska exempel då kvinnokroppar används som slagfältet för maktutövande. Kvinnors kroppar huserar nyckeln till en vunnen konflikt både fysiskt och psykologiskt, ett förolämpande av kulturer och en återvunnen maskulinitet. Det är på grund av detta som resolutioner som 1325, 1820, 1888 och 1889 som behandlar kvinnors säkerhet och roller i konflikt- och efterkonfliktssituationer är så oerhört viktiga. Slagfältet är inte bara det fysiska landet som konflikten utkämpas på, utan även i våra uppfattningar om könsroller. Kvinnor som svagare, fredsmäklare, bärare av kultur och liv anses som någonting som måste beskyddas speciellt. Samtidigt som detta är sant då kvinnor är väldigt utsatta i konfliktsituationer oavsett om de deltar aktivt, passivt, eller inte alls, så är detta även en del av en självuppfyllande profetia. Kvinnor behöver mer skydd i konfliktsituationer för att vi har tillåtit det att bli så.

Dessa maktutövanden genom sexuellt och annat våld måste fortsätta uppmärksammas och implikationerna av detta måste utforskas ytterligare. Än så länge har jag endast hittat skriverier om forskning på länken mellan könsroller och sexuellt våld i akademiska publikationer. Det skulle vara bara om detta även framfördes på annat håll.

Intressant är också, som jag diskuterade med min disserationshandledare, länken mellan urholkade könsroller och västerländska länder. Sverige, till exempel, är ett sådant land där könsroller anses bli mer och mer urholkade, men enligt BRÅ så har det sexuella våldet ökat under 2000-talet. Detta, enligt BRÅ, kan delvis attribueras till en vidgning av sexualbrottslagen, men all ökning kan troligen inte sägas bero på detta. Framtida master-dissertation kanske?