"Kvinnan Mona Sahlin" och mediedrevet

Margareta Winberg (S), fd jämställdhetsminister skriver om medias skildring av Mona Sahlin på SVT Debatt. Ja, Sahlin har fått utstå mycket negativ kritik i media, hennes ledarskapsförmåga har ifrågasatts och idiotiska saker som skulle ha lämnats i det förflutna (läs Toblerone) har försökts att trissas upp på nytt.

Sahlin är dock statsministerkandidat. Självklart måste media ifrågasätta om denna kvinna är passande som regeringschef. Reinfeldt mfl. har suttit snart en hel mandatperiod och skickligt manövrerat Sverige igenom en väldigt svår finanskris. Regeringsdugligheten är det få som ifrågasätter, däremot politiken bör granskas, och det gör den också. Senast igår blev Reinfeldt hårt pressad angående sjukförsäkringsreformen i partiledardebatten, och han klarade det inte alls galant, förhoppningsvis ett tecken på att han och hans kolleger inser att detta ämne kanske måste ägnas lite ytterligare tid åt.

Problemet med Mona Sahlin är inte att hon är kvinna, som Winberg verkar föreslå då hon skriver "Men frågan om valet handlar ju om något annat än mer eller mindre konstruerade opinionssiffror och ett verkligt konstruerade drev mot kvinnan Mona Sahlin" (min kursiv). Att inkludera det lilla ordet implikerar här att folket skulle ha något problem med att Mona Sahlin är kvinna och statsministerkandidat. Något som Winberg sedan i skriver uttryckligen i sista paragrafen. Trots att det säkert finns konservativa sexister som har svårt att acceptera att kvinnan även hör hemma utanför köket så har inte kritiken mot Sahlin varit att hon har varit kvinna eller ens antytt att det är det som är problemet. Kritiken har istället varit om hon, som leder det rödgröna blocket, verkligen kan hålla samman en regering då hon inte ens kan hålla samman den koalitionen. Om ändock miljöpartiet verkar vara med på att kompromissa fram ett alternativ till Alliansen så är Lars Ohly knappast det. Gång på gång har han och de rödgrönas gemensamma förslag blivit överkörda av partikongressen. Senast i förrgår lovade Ohly till DN att det rödgröna samarbetet inte kommer att vara annat än vänster. Med miljöpartiet som socialliberalt alternativ med ursprung i det borgerliga så har jag svårt att tänka mig att deras "vara vänster" är samma som Ohlys och vänsterpartiets "vara vänster." Det är alltså inte Mona Sahlin, kvinnan, eller den socialdemokratiska ledaren som egentligen ifrågasätts. Det är Mona Sahlin, statsministerkandidat och koalitionsledare som ifrågasätts, och på de två punkterna har hon inte visat sig lika stark som Fredrik Reinfeldt. Orsaken behöver inte ens nödvändigtvis vara hennes ledarförmåga, utan kan ha att göra med att viljorna i det rödgröna blocket helt enkelt är för olika och viljan att kompromissa är inte lika stor. Det måste vara svårt som ledare för Sveriges historiskt sett största parti att kompromissa bort ledarskapet efter så länge.

Att automatiskt anta att problemet "det borgerliga mediasverige" och "anonyma sossegubbar" har med Mona Sahlin är att hon är kvinna är att själv öka problematiken. Genom att ställa Sahlin och andra kvinnor i denna offerroll förstärks bara bilden av det hela kvinnliga könet som svagare. Det är att skjuta sig själv i foten. Att också förklara Sahlins dåliga förtroende med att hon är kvinna är att förenkla problemet, något som inte hjälper det rödgröna blocket att samla anhängare. Varje parti och block måste ta hand tag i sina problem. Det finns svagheter och styrkor i båda blocken, och det beror inte enbart på kön.

Att sen jämföra Sverige med Brasilien är en väldigt märklig jämförelse. Brasilien är ett land med stor fattigdom som har varit i så grova finansiella problem att de har lånat pengar av den internationella valutafonden som traditionellt har krävt mindre statlig investering för att få ordning på ekonomin vilket har resulterat i att ett välfärdssystemet har fått lida. Sverige är inte i samma situation. Vi har en av världens starkaste välfärdssystem. Privat sjukvård i Sverige betyder inte samma sak som den gör i Brasilien. I Brasilien har sjukvården inte hållit samma standard som i Sverige, faktum är att Brasiliens sjukvårdssystem har så högt tryck på sig att en stor del av det ses som undermåligt. Därför har ett privat alternativ utvecklats så att de som kunde betala fick bättre kvalitet på sjukvården. I Sverige utvecklas en privat sjukvård för att den offentliga inte har tillräckligt med platser, inte för att kvaliteten inte är tillräckligt hög. Den privata sjukvården tar bort en del av bördan för den offentliga och ser till att gamla som unga, rika som fattiga, alla i Sverige, slipper vänta lika länge på att få den vård de behöver. Kvaliteten i den offentliga sjukvården förblir den samma, om inte bättre på grund av mindre tryck.

Sverige är inte Brasilien, på samma sätt som Sverige är inte USA, eller Ryssland, eller något annat land i världen förutom Sverige. Att därför jämföra dessa två länder som har helt olika utgångspunkt, historia och ekonomi är bara att vrida bilden av verkligheten.

Uppdrag Granskning & Euro Orphans

Gårdagens Uppdrag Granskning var hjärtskärande utan tvekan. Att människor ska tvingas emigrera för att försörja sin familj är helt förskräckligt. Dock att marknadsföra det och prata om det som "baksidan av RUT-avdraget" är inget annat än politisk propaganda. Vad har RUT-avdraget att göra med att kvinnor och män tvingas flytta från sitt eget land för att kunna tjäna ihop tillräckligt med pengar för att försörja sina barn?

Hur man än vrider och vänder på det, så är det inte RUT som är boven i dramat. Att det har skapat mer städjobb hindrar inte det faktum att dessa människor kan inte försörja sig i sitt eget land. Skulle de inte flytta till Sverige skulle de, tyvärr, tvingas att flytta någon annanstans. Som Alens mamma hade gjort tidigare, hade de kanske istället åkt till Irland. Skälet att de kommer till Sverige är att de får bättre betalt.

Det här är inte "baksidan av RUT-avdraget" som SVT/Uppdrag Granskning har skrivit. Det är baksidan av den ekonomiska krisen och länder i fattigdom. Detta är inte något nytt. Nannies och maids (barnflickor och hushållerskor) har blivit importerade till USA från Asien, Latinamerika och Afrika i flera decennier utav precis samma skäl, de får bättre betalt där och kan på så sätt skicka hem pengar så att deras barn kan få tillgång till skolgång, rent vatten, hela kläder och mat.

De kvinnor som kommer till Sverige, eller USA, och jobbar svart, det är där problemet ligger. Dessa kvinnor har ofta få (om de inte är helt utan) rättigheter och lever väldigt osäkert. Speciellt kvinnor som lever illegalt, vilket europeiska medborgare inte gör i Sverige. Europeiska medborgare är dessutom under EU-lag garanterade samma rättigheter som det EU-land de befinner sig i. Det är på svartjobben resurserna och energin bör placeras, för att se till att dessa kvinnor har en tryggad framtid och inkomst. RUT-avdraget har delvis gjort detta möjligt genom att dra en stor del av industrin till den lagliga, reglerade sektorn. På grund av RUT har många av dessa kvinnor som invandrar för att arbeta fått det bättre, genom att ge dem vissa rättigheter. Sedan om dessa rättigheter är tillräckliga, det är en helt annan debatt, och en som absolut ska tas.

Är det någon som eventuellt bär ansvar, som någon påpekade på twitter, så är det bankerna som uppmanade folk att låna över sina tillgångar. Svenska banker var med om detta, och ska stå skyldiga till den graden de faktiskt är det. Men var kommer RUT in i detta? Ingenstans.

Lisa Magnusson skriver på Aftonbladet att RUT-debatten ställer kvinnor mot kvinnor. Detta är precis vad Uppdrag Granskning gjorde igår. En riktigt ful taktik där kvinnorna som utnyttjar RUT-bidraget ska skämmas för att de utnyttjar den "stackars arma varelsen" från Lettland eller Polen. Låt oss inte nu glömma att detta val att flytta till Sverige är ett aktivt val taget från den "stackars arma varelsen." Detta val skulle inte vara nödvändigt om kvinnorna inte blev tvungna att flytta på grund av ekonomiska omständigheter, men det är likaväl inte svenska kvinnors fel att banker misskötte sig och att en finanskris hände. Varför ska de då känna skuld och skam? Jag tyckte kvinnornas svar i programmet var rätt, och modigt. De erbjuder jobb. Det är förskräckligt att mödrar slits från sina barn under sådana omständigheter, men de skulle inte tveka en sekund på att göra samma sak för deras barn om det så krävdes. Det handlar om, som en av de kvinnorna som lärde sig svenska i syfte att åka dit och jobba sa, att leva och inte att endast existera.

Om något tyckte jag Uppdrag Granskning visade hur viktiga dessa underhållsjobb är, inte bara för svenska familjer, men även, uppenbarligen, för utländska. Vi måste jobba för att se till att dessa kvinnor och män som kommer till Sverige för att arbeta får den bästa möjliga tiden i landet trots omständigheterna. Vi måste se till att de får de rättigheter de förtjänar, som var tredje vecka ledigt för att hälsa på familjen. (Här kan svenska kvinnor och män som känner sig träffade skämmas.) Och vi kan gärna se till att vi tar de ekonomiska åtgärderna som är möjliga för att åter stimulera ekonomin i dessa utsatta länder. Vad vi inte måste göra är att problematisera ett avdrag som inte är ett problem, åtminstone inte i detta syfte.

Godkänt betyg overall på granskningen, men fy skäms för att problematisera RUT!
Avsnittet kan ni se här

Liberalism, den nya trenden

Det verkar vara populärt att häva att man är liberal. I en debatt mellan Peter Eriksson, språkrör för Miljöpartiet (MP) och Maud Olofsson, partiledare för Centerpartiet (C), hävdade båda att de var liberaler. SvD rapporterar att Peter Eriksson hävdar att MP är demokratiskt liberala. Som skribenten Rayman senare kommenterar, så är väl det inte särskilt unikt eller konstigt i och med att den liberala demokratin står som grundpelare i vårt samhälle. Skulle Eriksson och MP vara icke-liberala inom demokratifrågan så skulle de vara för diktatur, eller någon slags form av envälde. Inget parti som vill ha röster skulle gå ut med en något sådant och skulle förmodligen inte ens delta i den demokratiska processen. Att därför hävda, som ett parti som har varit involverat i den demokratiska processen i några decennier, att man är demokratiskt liberal, blir något av en tautologi. Det är ett knep för att verka mer attraktiv för väljarna då sex av tio (enligt SvD, artikel ovan) identifierar sig som liberal.

Liberalismen är förvisso mångfaldig. Man kan vara ekonomiskt liberal, socialliberal eller liberal inom enskilda områden. Liberalismen är bred, spektrumet är brett. I centrum står individens frihet: Talfrihet, valfrihet, åsiktsfrihet etc. Liberalismen i dess grundform gör heller ingen skillnad på kön, sexualitet, etnisk tillhörighet och andra slags sociala grupperingar. Alla är vi individer och som individer förtjänar vi samma rättigheter och möjligheter. De flesta som lever i ett demokratiskt samhälle är mer eller mindre liberal, mer på vissa punkter än andra.

Eriksson hävdade i den debatten att könskvotering var liberalt eftersom jämställdhet är liberalt. Som liberal feminist, jämställdhetskämpe eller vad för slags fack ni vill stoppa mig i så har jag en stark åsikt om precis hur icke-liberalt könskvotering är. Istället för att öka valfriheten så minskar den valfriheten. Personer blir anställda eller tillsatta på vissa positioner för att de tillhör ett visst kön, inte p.g.a. deras kompetens. Visst, det kan vara så att könskvotering öppnar upp för möjligheten att anställa de fruktansvärt kompetenta kvinnorna som ofta blir ignorerade idag då höga positioner öppnas upp. Men det är inte liberalt, och det ska inte kallas det heller. Att försöka vrida till ett hämmande av valfriheten till något liberalt är inget annat än en billig PR-kupp för att försöka framstå som något man inte är. Förklara istället varför det är viktigt att, för tidsbegränsad period, införa vissa restriktioner för att avancera jämlikheten i samhället. Att göra tvärtom ses bara som en genomskinlig lögn.

PR är viktigt, och som jag skrev i mitt inlägg om Ohly igår, så är även ordval det. Att försöka argumentera sig till en definition av ett ord som går rakt emot ordets innebörd för att kunna sätta den etiketten på sig själv kommer dock i slutändan att vara kontraproduktivt, för att inte nämna att det kommer att uppfattas som ännu ett falskt politikertrick.

Vikten av Ordval

Lars Ohly sa igår under en intervju i TV4-programmet Almedalen Direkt att alla människor har rätten till att vara sjuka. I soffan där jag låg, mörbultad och trött efter en lång arbetsdag, ryckte jag till. "Rätten att vara sjuk?" Den retoriken låter så fel. Vill folk inte vara friska?

Jag förstår absolut vad Ohly pratar om. Människor måste i ett samhälle ha rätten till att kunna få vara hemma om de inte kan arbeta p.g.a. sjukdom och de bör även ha rätten till en ersättning av staten då de är inkapabla till att arbeta p.g.a. sjukdom. Det är detta vi betalar skatt för, ett välfärdssamhälle som ska kunna ge tillbaka till oss då vi behöver det.

Samtidigt tycker jag också att det var fruktansvärt klumpigt uttryckt. "Rätten till att vara sjuk" pekar direkt på en politik som är fokuserad på omhändertagande då personerna redan har blivit sjuk, en politik som grundar sig på stöd då skadan redan är skedd. En politik som representerar mycket av vad vänsterpartiet står för. Det kan vara så att det inte var en olycka att Ohly valde just de orden.

Ordval är viktigt. Det förmedlar vad man representerar. Att föredra ett ord framför ett annat kan lägga vikt på en speciell del av en policy, eller ge ett helheltsintryck av ämnet man behandlar. Genom att Ohly valde att säga "Rätten att vara sjuk" istället för "Rätten att vara frisk" eller kanske till och med "Möjligheten att vara frisk" har han visat på den politiken han vill föra. Istället för att satsa på friskvård och förebyggande metoder har han visat att han har tänkt att satsa då människor redan har blivit sjuka.

Självklart blir människor sjuka, hur mycket resurser som än pumpas in i förebyggande syften, och då ska det finnas ett skyddsnät. Dock, för människors eget välbefinnande, bör diskussionen handla om hur vi hindrar att vi hamnar i sjukdom överhuvudtaget. Hur förebygger vi utbrändhet? Hur ser vi till att svininfluensan inte sprids lika snabbt? Hur pass bra för den övergripande hälsan är en garanterad friskvårdstimme för personal? Det är frågor vi ska satsa på.

Människor vill vara friska. Jag tror genuint att ingen går in och arbetar frenetiskt med målet att bli utbränd. Ingen önskar heller det på någon annan. Därför måste resurserna riktas mot att förebygga sådant, att se till att ingen behöver hamna i situationen där de blir utbrända eller långtidssjukskrivna av fysiska skador. Det handlar inte om samhällets produktionshastighet eller att förebygga ett utnyttjande av välfärdssystemet. Det handlar om välmående bland folket. Eller som min mor sade: Det handlar om friskvård. Lars Ohlys ordval, avsiktliga eller ej, tyder på att det inte handlar om friskvård för honom.

Reinfeldt - Sahlin debatt Agenda

Nuvarande statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionens motsvarighet Mona Sahlin möttes ikväll i en debatt i SVTs Agenda. DN har sammanfattat debatten här.

Det är viktigt att följa politiken såhär innan valet, inte bara en vecka innan, utan månader, helst hela tiden. I september går partierna till val och vi ska bestämma vilka vi finner mest kapabla till att styra Sverige. Detta går inte bara att bestämma utefter valmanifest en vecka innan valet. Många frågor är väldigt omfattande och behövs tänkas över så att man kan hitta en position som man är bekväm med.

En viktig sak att påpeka är att politikerna lever på PR. Många svar är planerade innan frågorna ens har frågats, något som jag tycker märks på Sahlin rätt enkelt då hon undviker frågor och istället verkar köra på någon slags partilinje. Det är som att oppositionen vill se till att få fram enbart det budskapet de har valt, något som även var synbart i New Labours kampanj i slutet av 90-talet. Tveklöst kör Alliansen på något liknande spår. Kanske är Reinfeldt bara bättre på att dölja det?

I vilket fall så är det fruktansvärt viktigt att gå in i en valrörelse med öppna ögon. Var kritisk till det politikerna säger, speciellt de du tror du ska rösta på. Vi har en tendens att blunda för de budskap vi inte håller med om när vi håller med om ett partis/en koalitions politik i stora drag. Självklart ska man vara kritisk mot de man inte håller med också, men det brukar komma mer naturligt. Detta är politiker som ska representera dig i mandatperioden efter valet och du måste vara säker på att du gör det val som är rätt för dig. Jag tvivlar inte på att både SVMP-blocket och Alliansen starkt tror att de båda vill det som är bäst för befolkningen, men du måste bestämma vad som är bäst för dig.

Det är därför det är viktigt att intressera sig för de frågor du är intresserad av och se till att du ställer frågor, både till folk som argumenterar för en sak, men även till politiker. Många politiker finns på Twitter eller Facebook. Valstugorna som kommer att upprättas efter sommaren är också ett utmärkt tillfälle att ställa politikerna till svars. Börja fundera redan nu vad du vill fråga dem.

Det är viktigt att hålla sig informerad. Om vi ska bygga en demokrati på alla medborgares åsikter så bör vi ha en välinformerad demokrati. Att rösta utan något som helst underlag, eller att basera sina åsikter på andras utan någon som helst kritik så blir det ingen riktig demokrati. Det blir en elitisk demokrati där våran framtid är baserad på några få människors åsikter. Den slags demokratin kan inte garantera att du blir hörd, att alla blir hörda. Den slags demokratin garanterar bara att den politiska eliten blir hörd, och andra människor som lyckas med att skrika högst (Teaparty i USA som nutida exempel). Bara för att man skriker högst, hävdar att man vet bäst eller argumenterar med den bäst låtande retoriken betyder inte det att lösningarna som man argumenterar för passar dig.

Ta kontroll över din framtid, se till att du är informerad.

Liberalism och feminism

Nyamko Sabuni, våran nuvarande jämställdhetsminister vägrar kalla sig feminist. Hon hävdar att det räcker med att kalla sig liberal. Samtidigt som att vara liberal inte utesluter en kamp för jämlikhet, eller ens att kalla sig feminist, så tycker jag att det är oroväckande att hon vägrar kalla sig det ordet. Personligen är jag både liberal och feminist och stolt över att vara båda två. Feminism är inte något vänsterrörelsen har patent på utan en diskussion som rör sig på båda sidorna av den politiska skalan. Feminism är något utan gränser, något som vi alla måste förenas runt för att kunna uppnå, oavsett våran ideologiska tillhörighet.

Då Sabuni vägrar kalla sig feminist så förstärker hon det negativa intrycket av att feminism är något negativt. Hon säger till det svenska folket att antingen är feminismen något negativt, eller att det är en rörelse som inte bör tas på allvar. Båda de meddelandena är rent av farliga för vårat framtida Sverige, och att som jämställdhetsminister vägra ta feminismen på allvar är ännu värre. Som jämställdhetsminister bör hon förklara för folk att feminismen är något som penetrerar samhällets alla vrår, en rörelse som inte känner av gränserna av ideologi eller kön. Det har att göra med individen, grundtron i liberalismen att alla har rätt till samma chanser och samma val, att ingen ska bli diskriminerad eller hållen tillbaka på grund av sexualitet, etnisk tillhörighet, eller i detta fall, kön. Feminismen och liberalismen går hand i hand. Kanske är det detta Sabuni tar som en självklarhet och därför säger att det räcker med att kalla sig liberal, men meddelandet hon sänder blir helt tvärtemot då hon som jämställdhetsminister vägrar kalla sig feminist.

Att böja sig för kritiken mot feminism, de människor som smutskastar vad det egentligen står för, en jämlikhet mellan kvinnor och män, är att bekräfta deras definition av vad feminism är. Om vi någonsin ska kunna uppnå jämlikhet ska vi inte låta de bakåtsträvande, förtryckande människorna sätta ramarna för vårat agerande. Vi måste visa dem att de har fel. Det gör vi inte genom att vägra kalla oss feminister.

Att Sabuni vägrar ta till sig detta ord, denna idé får mig att ifrågasätta hur dedikerad hon egentligen är till att främja jämlikhet mellan män och kvinnor, och ska hon fortsätta sitta som jämställdhetsminister är detta något jag tycker hon måste tilltala. Om hon vägrar att överhuvudtaget erkänna den största rörelsen för jämlikhet, hur kan hon hävda att hon är den rätta personen för jobbet?

Jag är liberal. Men just nu är jag också besviken. Feminism för mig är en självklarhet som liberal. Den ena kommer inte utan den andra, så hur kan du, Nyamko Sabuni, vägra den ena men inte den andra?

Varför jämställdhet är en viktig valfråga 2010

Gudrun Schyman skriver i GöteborgsPosten idag som en kommentar till att en undersökning utförd av SOM-insitutet tyder på att bara 2% tycker att jämställdhet är en viktig valfråga att "Som man frågar får man svar. Hon menar på att omformulerar man frågan och faktiskt pekar ut problemen skulle nog fler svara att det är viktigt. Jag håller med.

Jämställdhet handlar om så mycket mer än att bara lagstifta sig fram till lika möjligheter män och kvinnor. Självklart är det en stor del av kampen också och vi har nått långt på den sidan, men den sociala biten laggar fortfarande efter.

Jämställdhet handlar inte bara om att män och kvinnor ska få samma lön, det handlar om att i praktiken se till att detta fastställs. Det handlar också om att få arbetsgivare att inse att kvinnor med samma kunskaper som sina manliga motsvarigheter faktiskt förtjänar samma lön. De gamla argumenten om att kvinnor kommer att skaffa barn och begära mammaledigt samt senare barnledigt mycket oftare än män är förlegade. Det är gynnsamt för företag att kvinnor skaffar barn. Det driver samhället framåt. I framtiden kommer dessa barn att jobba för samma företag som anställde deras mödrar. Vad gäller barnledighet måste debatten fram i samhället om varför kvinnor antas vilja ta på sig en vårdroll. För många kvinnor är det inte nödvändigtvis att de vill torka snor, utan att samhället antar att kvinnorna ska göra det, så männen går istället till jobbet utan att ta en diskussion om det. Könsrollerna leder oss till vissa handlingar som är formade av sociala normer. Självklart finns det hushåll där män och kvinnor delar lika, och det blir mer vanligt, men tyvärr är vi inte hela vägen där än. Tråkigt, men sant, handlar det också ofta om lön. Kvinnorna tjänar mindre, så därför är det mer lönsamt, eller kanske till och med viktigt att männen går till jobbet för då förlorar familjen inte lika mycket pengar. Jämställdhet är viktigt här för att vi måste se till att dessa sociala bilder av hur män och kvinnor ska bete sig, vad som är "normalt" ska förändras och folk ska uppfattas som den individ de är.

I Europa har det handlat om jämställdhet också. Belgien införde nyligen ett förbud mot burka/niqab, den muslimska heltäckande klädseln. Frankrike kommer att påbörja diskussioner i nästa månad (maj) för att se om även de ska införa ett förbud.

När Schyman skrev om det här på Newsmill så brakade ett hejdundrandes liv lös i kommentarerna. Många ifrågasatte hur Schyman som feminist kunde motsätta sig det här förbudet på en sådan kvinnoförtryckande klädsel. En fråga inför valet är då: Ska Sverige följa det exemplet och den diskussionen som pågår i Europa och införa sitt eget bud, eller ej? Detta måste diskuteras. Tycker ni inte det, säg det. Tycker ni att det ska det, säg det också, annars riskerar vi att stå där en dag med ett förbud eller ett beslut mot förbud som många inte håller med.
(Vad jag tycker om saken kan ni läsa i min engelskspråkiga blogg här.)

Förbudet mot burka/niqab är bara ett exempel på många diskussioner i jämställdhetsdebatten som är viktig att ta. Det finns många andra. En diskussion som jag personligen skulle vilja ta upp handlar om prostitution och sexköpslagen. Är den bra utformad som den är, bör den ändras, eller kanske till och med tas bort helt?

Våld mot kvinnor är en annan diskussion. Vad lovar partierna för förebyggande åtgärder? Är lagen tillräckligt hård? Vad kan vi göra i samhället för att ändra den bakomliggande synen där kvinnor ses som underordnade männen?

Att enbart 2% tycker att jämställdheten är en viktig valfråga, det tvivlar jag på. Kanske är det som Schyman säger, att frågan var formulerad på fel sätt. Kanske är det så att i Sverige har vi blivit för lata, vi har fått jämställdhet inför lagen till en stor del, så nu så bortser vi från diskussionerna som är nödvändiga för att implementera dessa lagar. Vi kan lagstifta i all oändlighet, men har vi inte ett samhälle som står bakom dessa lagar finns det ingen poäng. Debatten måste hållas vid liv för att garantera att kvinnor och män får åtnjuta samma rättigheter i det sociala livet. Därför är jämställdhet en viktig valfråga 2010.