Liberalism, den nya trenden

Det verkar vara populärt att häva att man är liberal. I en debatt mellan Peter Eriksson, språkrör för Miljöpartiet (MP) och Maud Olofsson, partiledare för Centerpartiet (C), hävdade båda att de var liberaler. SvD rapporterar att Peter Eriksson hävdar att MP är demokratiskt liberala. Som skribenten Rayman senare kommenterar, så är väl det inte särskilt unikt eller konstigt i och med att den liberala demokratin står som grundpelare i vårt samhälle. Skulle Eriksson och MP vara icke-liberala inom demokratifrågan så skulle de vara för diktatur, eller någon slags form av envälde. Inget parti som vill ha röster skulle gå ut med en något sådant och skulle förmodligen inte ens delta i den demokratiska processen. Att därför hävda, som ett parti som har varit involverat i den demokratiska processen i några decennier, att man är demokratiskt liberal, blir något av en tautologi. Det är ett knep för att verka mer attraktiv för väljarna då sex av tio (enligt SvD, artikel ovan) identifierar sig som liberal.

Liberalismen är förvisso mångfaldig. Man kan vara ekonomiskt liberal, socialliberal eller liberal inom enskilda områden. Liberalismen är bred, spektrumet är brett. I centrum står individens frihet: Talfrihet, valfrihet, åsiktsfrihet etc. Liberalismen i dess grundform gör heller ingen skillnad på kön, sexualitet, etnisk tillhörighet och andra slags sociala grupperingar. Alla är vi individer och som individer förtjänar vi samma rättigheter och möjligheter. De flesta som lever i ett demokratiskt samhälle är mer eller mindre liberal, mer på vissa punkter än andra.

Eriksson hävdade i den debatten att könskvotering var liberalt eftersom jämställdhet är liberalt. Som liberal feminist, jämställdhetskämpe eller vad för slags fack ni vill stoppa mig i så har jag en stark åsikt om precis hur icke-liberalt könskvotering är. Istället för att öka valfriheten så minskar den valfriheten. Personer blir anställda eller tillsatta på vissa positioner för att de tillhör ett visst kön, inte p.g.a. deras kompetens. Visst, det kan vara så att könskvotering öppnar upp för möjligheten att anställa de fruktansvärt kompetenta kvinnorna som ofta blir ignorerade idag då höga positioner öppnas upp. Men det är inte liberalt, och det ska inte kallas det heller. Att försöka vrida till ett hämmande av valfriheten till något liberalt är inget annat än en billig PR-kupp för att försöka framstå som något man inte är. Förklara istället varför det är viktigt att, för tidsbegränsad period, införa vissa restriktioner för att avancera jämlikheten i samhället. Att göra tvärtom ses bara som en genomskinlig lögn.

PR är viktigt, och som jag skrev i mitt inlägg om Ohly igår, så är även ordval det. Att försöka argumentera sig till en definition av ett ord som går rakt emot ordets innebörd för att kunna sätta den etiketten på sig själv kommer dock i slutändan att vara kontraproduktivt, för att inte nämna att det kommer att uppfattas som ännu ett falskt politikertrick.

Vikten av Ordval

Lars Ohly sa igår under en intervju i TV4-programmet Almedalen Direkt att alla människor har rätten till att vara sjuka. I soffan där jag låg, mörbultad och trött efter en lång arbetsdag, ryckte jag till. "Rätten att vara sjuk?" Den retoriken låter så fel. Vill folk inte vara friska?

Jag förstår absolut vad Ohly pratar om. Människor måste i ett samhälle ha rätten till att kunna få vara hemma om de inte kan arbeta p.g.a. sjukdom och de bör även ha rätten till en ersättning av staten då de är inkapabla till att arbeta p.g.a. sjukdom. Det är detta vi betalar skatt för, ett välfärdssamhälle som ska kunna ge tillbaka till oss då vi behöver det.

Samtidigt tycker jag också att det var fruktansvärt klumpigt uttryckt. "Rätten till att vara sjuk" pekar direkt på en politik som är fokuserad på omhändertagande då personerna redan har blivit sjuk, en politik som grundar sig på stöd då skadan redan är skedd. En politik som representerar mycket av vad vänsterpartiet står för. Det kan vara så att det inte var en olycka att Ohly valde just de orden.

Ordval är viktigt. Det förmedlar vad man representerar. Att föredra ett ord framför ett annat kan lägga vikt på en speciell del av en policy, eller ge ett helheltsintryck av ämnet man behandlar. Genom att Ohly valde att säga "Rätten att vara sjuk" istället för "Rätten att vara frisk" eller kanske till och med "Möjligheten att vara frisk" har han visat på den politiken han vill föra. Istället för att satsa på friskvård och förebyggande metoder har han visat att han har tänkt att satsa då människor redan har blivit sjuka.

Självklart blir människor sjuka, hur mycket resurser som än pumpas in i förebyggande syften, och då ska det finnas ett skyddsnät. Dock, för människors eget välbefinnande, bör diskussionen handla om hur vi hindrar att vi hamnar i sjukdom överhuvudtaget. Hur förebygger vi utbrändhet? Hur ser vi till att svininfluensan inte sprids lika snabbt? Hur pass bra för den övergripande hälsan är en garanterad friskvårdstimme för personal? Det är frågor vi ska satsa på.

Människor vill vara friska. Jag tror genuint att ingen går in och arbetar frenetiskt med målet att bli utbränd. Ingen önskar heller det på någon annan. Därför måste resurserna riktas mot att förebygga sådant, att se till att ingen behöver hamna i situationen där de blir utbrända eller långtidssjukskrivna av fysiska skador. Det handlar inte om samhällets produktionshastighet eller att förebygga ett utnyttjande av välfärdssystemet. Det handlar om välmående bland folket. Eller som min mor sade: Det handlar om friskvård. Lars Ohlys ordval, avsiktliga eller ej, tyder på att det inte handlar om friskvård för honom.